Okej okej. Det blev inga köksskåp och inga rosetter. Än. Jag är upptagen med livet. Typ. Men jag jobbar på det.
Nu skall jag berätta om min helg. Jag har vänt helt åt helvete upp och ner på dygnet och jag tror att det är måndag idag men jag är inte säker. The perks of höstlov. I torsdags var det höstfest på min skola. Men innan jag berättar om höstfesten måste jag bara upplysa er om att min skola är världens bästa skola. Lärarna är helt fantastiska. Eleverna är helt fantastiska. Personalen är helt fantastisk. Visste ni att Gunilla, vår receptionist, kunde namnet på alla elever en vecka efter skolstart? Och att hon kan det, varje nytt år? Det är ändå ungefär 200 elever som går där. Jag går andra året, och detta år har hittills varit om möjligt bättre än det förra.
Vid den här tiden förra året satt jag i ett samtalsrum i biblioteket som består av en korridor där ena väggen är täckt av böcker och andra av ”glasburar” där en kan sitta och plugga, och väggarna är av glas, och på andra sidan dessa glasburar finns en liten damm, och på andra sidan dammen är storstugan, där en kan sitta och fika. Dammen är liksom skolhusets centrum och den har en liten fontän och jag är säker på att det är fler än jag som tänkt tanken att 1. bada i den eller 2. hälla diskmedel i den.
I alla fall. Jag satt i en av dessa glasburar och pratade med min favoritlärare tillika klassföreståndare. Jag bölade som en galen person, hade fet jävla ångest, visste inte vad jag skulle ta mig till och hur jag skulle klara en dag till på detta dårhus och sa om och om igen att jag klarar inte detta, jag slutar nu, jag säger upp min plats på Fridhem. Han sa lugnt till mig ”Torunn. Om inte den här skolan hade haft höstlov så hade den här skolan inte haft några elever. Du behövs här. Åk till Gotland en vecka och tänk över det först.”
Så jag gjorde det. Jag åkte så fort jag bara kunde, och jag missade höstfesten. Jag åkte till Gotland, hatade mig själv så fruktansvärt mycket, hatade mitt liv, hatade vintern, hatade hösten. Var så trött. Jag var så trött att jag kunde dött. Orkade inte göra någonting. Orkade inte gå upp. Orkade inte äta. Orkade inte vara kär i snubben jag sagt att jag skulle gifta mig med. Jag älskade honom men hatade mig själv och därför orkade jag inte bry mig. Jag lät allt bli som det blev, och det blev mer eller mindre dåligt. Jag tänkte, tänkte, tänkte och drömde om en bättre tid, då allt inte var så mörkt och kallt och jobbigt.
Sen åkte jag tillbaka till Fridhem. Jag bestämde mig för att stanna. Mitt hjärta slets i bitar av allt som hände. Jag ville bara bli älskad men det fanns alltid en hake. Jag förstod knappt vem jag var längre men jag tänkte att vart fan skall jag annars ta vägen och vad fan skall jag annars göra? Så jag harvade vidare. Skolkade mycket. Låste in mig på mitt rum i dagar och bara tittade på väggen. Tänkte att jag stannar här tills någon märker att jag är borta. Någon gjorde det och bar in min säng till sitt rum. Det har jag skrivit om förut. Jag hade anledning att kämpa och hålla mig kvar ovanför ytan. Allt var skit men jag gjorde det ändå. Vid nyår vände jag mitt liv åt ett nytt håll. Jag har skrivit om det. Tvåtusentorunn. Det är fortfarande år tvåtusentorunn. Två månader och två dagar kvar av det och det har inte blivit skit än. Så jävla gött.
Men till saken. Höstfesten. Det var en episk fest torsdagen den 25:e Oktober. Förutsättningarna var fantastiska. Samma dag som csn, 150 peppade elever (borde varit tvåhundra men några var tråkiga) och en skola full med begåvade människor som lever för att skapa njutning åt andra (konst i alla dess former och musik, kan det bli bättre?).
Dagen började med att jag hann med tåget till Malmö Central där fotoklassen skulle samlas 10.00 för att gå på Moderna Muséet, Still Kicking Gallery samt Galleri Format. Jag gick dock upp i fel uppgång när tåget var framme så hamnade skitlångt från centralen och fattade inte någonting. Kom fyra minuter försent till mötesplatsen och hittade ingen annan än en annan Helsingborgare som också var lite förvirrad. Klassen hade lämnat oss. Vi påbörjade vårt sökande efter Moderna och efter mycket om och men kom vi på rätt väg. Då fick vi reda på att de inte öppnade förrän elva. Kom igen va. Bla bla bla vi gick på gallerier och jag hade fett ont i fötterna. Jag och Amanda hade bestämt att vi skulle ta en loppisrunda medan vi ändå var i Malmö, plus att jag inte hade några rena kläder för de håller på att renovera vår tvättstuga och jag har ingen framförhållning trots att jag vetat detta i ungefär en månad. Planen var att vi skulle förfesta och göra oss i ordning hemma hos Nicolina. All was good. Tills vi gått på myrorna, emmaus och humana utan att hitta ett skit, varit inne en sväng på apoteket och kollat hur det egentligen stod till med Amandas stackars fot och upptäckt att det var en två kvadratmeter stor bit hud som fattades precis där kanten på skon gick, samt att vi inte skulle kunna vara i Svalöv förrän kl 18.15, och festen började 18.00. Det sög, vad skulle vi göra? Vi gick in på HM. Ja, där fanns visst himmelriket. Hela dagen hade vi letat efter en vippig klänning. På HM hittade vi åtta i min storlek under 150 kr. Ännu fler som vara dyrare eller fel storlek. Jag köpte två. Två var även antalet Törley jag köpte.
Nåväl. Vi kom fram till att det enda sättet att lyckas var att låsa in oss på tågtoaletten och köra. Jag pappershandduksduschade, klädde mig i min nya vippklänning, sminkade mig och Amanda gjorde detsamma, plus hjälpte mig att fixa den fetaste frisyren. Sista hårnålen sattes i i skenet av en gatlykta när vi till slut gått av bussen från Teckomatorp. Vi var framme, vi var vackra, vi var redo för undergången.
Temat för festen var Apokalyps. Jag gick in för den här festen med förutsättningen att jorden skulle gå under klockan tolv. Efter tre glas smakade Törleyn gott. Jag och Amanda låste in alla våra väskor och påsar i fotosalen som de externatare vi är. Middagen var inte god, men det gjorde ingenting. Vi väntade på Nicolina, som kom som svart hål, det vackraste svarta hålet jag träffat. Hon försvann ett par timmar senare för att ta hand om sin tvätt och jag vet inte vart hon tog vägen sen, men jag saknade henne. I vilket fall som helst, vi gick fram och tillbaka mellan aulan och rökrutan, sen började bandet. Oj oj vad jag dansade och skrek och sjöng. Jag älskar konserter, det är så fantastiskt roligt att dansa till livemusik.
Halv tolv fick jag reda på att Julia fyllde nitton kl 00.00. Inne på toaletten hade jag ett moment med en teatertjej och tre till som jag inte kan placera just nu. Jag tror vi kom fram till svaret på frågan om livet, universum och allting. Detta hände igen och igen under kvällen. Med så många suddiga figurer att jag önskar jag kom ihåg allt. Tjugo i tolv stod jag utanför skolan med cigaretten i ena handen och Törleyflaskan i andra och skrek ”JORDEN GÅR UNDER OM TJUGO MINUTER, VAD SKALL DU GÖRA MED DE SISTA TJUGO MINUTRARNA AV DITT LIV?” till någon förhoppningsvis lika pepp människa som jag. Ja, jag sa minutrarna, jag är från gotland. Då började det snöa, sen började det hagla. Alla sprang ut på gräsmattan och dansade och skrek lungorna ur sig. Det var fantastiskt. Sen gick vi in, dansade lite till och jag samlade ihop folk att sjunga för Julia. Det var hennes första Fridhemsfödelsedag och jag hoppas det var det finaste hon varit med om. Femton personer stod i en ring runt henne i biblioteket och skrek snarare än sjöng ”vem fyller år? vem fyller år? vem fyller år vem fyller år? jo det är juulia, juulia, juliaaa! som fyller år som fyller år!” om och om igen. Till slut kom en lärare ut från personalrummet och såg ut som att han undrade vad tusan som stod på. Han sa dock inget, men sången tog slut kort därefter. Det var fantastiskt.
Det blev mer dans, och sen var det dags att packa ihop. Jag mindes i mitt förvirrade tillstånd att jag lovat plocka ihop foto”studion”. Så jag tog ner alla stativ och skärmar och skit till fotosalen, och jag är imponerad av mig själv. Jag hade lämnat min telefon på laddning i aulan och till min stora glädje var den kvar. Folk (lärare, rektorn och ett gäng elever) städade som galningar. Jag bestämde mig för att hjälpa till, men det kändes lite som att jag var mer ivägen än vad jag gjorde nytta. Hittade i alla fall en massa pärlor, en massa massa pärlor, och jag plockade upp allihop. Jag tänkte jag skulle göra ett nytt halsband av dem och ge tillbaka det till stackarn som tappade sitt. Sen gick jag på efterfest.
Efterfesten är ett kapitel i sig. Den utspelade sig på Västhem, hemma hos en Sebastian. Honom hade jag aldrig pratat med förut, men han sa hej till mig i korridoren en gång, och det var första gången jag la märke till honom, för jag blev så förvånad. Men folk som säger hej till folk de inte känner och ser glada ut för det måste ju vara fina människor. Jag hade rätt. Han lyckades ställa till med en sjukt trevlig fest på tio kvadratmeter. Alla hade det bra. Ingen hade tråkigt (hoppas jag). Jag, trots att jag saknade min fru och ständiga sångkamrat, stod på bordet och sjöng Dan Berglund, ett säkert tecken på att festen är bra. Fethi sjöng och spelade sin obligatoriska låt som jag inte ens vet vad den heter. Emellanåt satt jag ute på trappan och hade djupa samtal med folk. Jag vill tro att jag fick folk att må bättre. Jag kände mig som att jag var precis där jag borde vara just då. Trots att det var kaosigt så gick jorden trots allt inte under och allting var bara vackert. När jag frös fick jag låna en tröja av värden. Då och då dök Bef upp precis när jag undrade vart hon var och hade med sig popcorn. Jag vet inte hur den kvinnan lyckas vara så jävla fantastisk. I alla fall så tog festen slut någon gång vid sextiden, då var det bara jag, Sebastian, Fethi, Patricha och nån brud som bölade för att hon inte fick spela dr. Bombay kvar. Jag la mitt huvud i Fethis knä och försökte däcka. Det gick sådär. Las Palmas på högsta volym och Patricha som satt och klappade mitt ansikte. Till slut, efter det, var det bara jag, Sebastian och bruden kvar. Jag låg så fruktansvärt obekvämt, tjejen hade rullat in sig i täcket och det var kallt. Vi låg bredvid varandra åt ena hållet (trångt) och Sebastian låg på andra hållet, alla hade vi huvudena i mitten av sängen. Ni förstår själva, det gick inte att sträcka ut sig, hur en än gjorde riskerade någon att bli klämd eller nedputtad. Jag hade fortfarande en sån där hårbulle i håret, och den gjorde att jag inte kunde ligga hursomhelst, vilket resulterade i nackspärr. Jag hade skorna på mig, använde kavajen som täcke och lyckades halvsova ett par timmar.
Vaknade av att Max i min klass kom in och skulle fota Sebastian. Han drog upp rullgardinen. Det var det ljusaste jag varit med om. Klockan var tolv. Jag hade lektion klockan ett. Oj oj oj. Jag mådde inte bra. Inspekterade min påse som jag haft runt handleden hela kvällen. Där låg telefon, laddare, mina nycklar, två sorkar av plast och ett ciggpaket. Runt halsen hade jag ett halsband jag inte haft förut, tröjan jag lånat kvällen innan var jag tacksam för, och så tog jag ur min hårmunk för att låna Max keps. Det enda jag tappat var min ena piercingkula. Väl i skolan snackade jag med min lärare och fick åka hem med tjugo i två-bussen. Kände mig väldigt väldigt ynklig, men lycklig.
När jag kom hem började den långa väntan på Björnen. Jag försökte sova men trots att jag inte sovit alls nästan så gick det inte. Åt lite, diskade lite, städade lite. Väntade mycket. Till slut kom han kl tolv på natten. Vi var vakna till halv fem skulle jag tro. Jag försökte sova men Björn hade lördag och söndag ledigt för första gången på jättelänge så han hade svårt att få till sovahumör. Dagen efter kom Joel hem till oss och förberedde sig för sin dartmatch. Björn hängde med honom, jag orkade inte.
Ett par timmar senare kom Björn tillbaka med två pizzor, och sen kom Joel också, han hade vunnit. Vi började förfesta inför min brorsas bästis inflyttningsfest i Malmö. Det tog sin lilla tid. Jag skulle göra mig i ordning och sluta vara bakis, Björn och Joel skulle nyktra till och få på sig skorna. Till slut kom vi iväg. Missade tåget men det gick ett till, under tiden tog vi en öl på Stinsen (visste ni att centralen i Helsingborg har fler pubar än någon annan central?). Väl på tåget satt vi vid en jättesöt hund som tyckte om mig och la sitt huvud på mina fötter under resan. Joel och Björn var som två tioåriga pojkar och skojslogs mest hela tiden. Joel var hungrig. När vi kom fram till Malmö central så skulle jag köpa en korv åt Joel och en åt mig, Björn skulle vakta honom. Men när jag fem minuter senare kom ut från pressbyrån så stod Björn lutad mot en pelare bredvid en vakt och Joel syntes inte till. Jag letade lite men han var borta. Vi antog att han åkt hem, så vi åkte vidare till Nobeltorget. Där möttes vi av min bror Johan och hunden Ninja. Världens bästa hund. När vi kom in till festen var den i Singstar-stadiet. Jävlar i mig, jag älskar Singstar! Det var bara en på festen som slog mig, och hon slog mig med ett fåtal toner varje jävla gång, jag blev så sur att jag fick henne att sjunga igenom två skivor med mig. Men icke. I alla fall så var det en fin fest, och det fanns gotlänningar där! Tre om en räknar med mig. Det var fantastiskt. Jag orkar inte ens berätta om det så mycket. Mer än att Björn slogs med brorsans bästis Maria och hade det väldigt kul. När jag tillslut avslutade brottningsmatchen var de alldeles rosiga, andfådda och glada. De ville slåss mer men de fick inte. Det sista som hände innan vi somnade var att jag och Becka pratade om vår uppväxt på Gotland och varvade med singstar och öl. Jag var den sista att lägga mig.
Jag sov med hunden. Så himla fantastisk hund det där. Världens sötaste.
Dagen efter det, nu är vi alltså på söndag, vaknade jag av att Johan, min bror, hade varit och handlat frukost. Det var en solig och fin dag, och jag undrade när jag skulle bli nykter egentligen. Jag och Björn lokaliserade Joel, som hade åkt hem fick vi veta. Han visste inte varför, säkert reflexmässigt. Sen drog vi och fixade en ny ring till min näsa (som jag fortfarande inte fått i helt. en sån krok med en mittkula som har två små små fördjupningar där en skall pressa i kroken. helt jävla omöjligt), sen drog vi till Sir Tobys där det är tanken att folk som hejar på IFK Göteborg skall hänga. Vi genomled en AIK-match, som var rätt rolig eftersom aik nästan förlorade, åt mat och väntade på att IFK-matchen skulle börja. När den väl gjorde det blev vi förpassade till en liten liten teve som satt mellan de två toalettdörrarna. Förkastligt. Matchen gick skitdåligt och jag började känna mig riktigt trött och riktigt snurrig. När den äntligen var slut så åkte vi hem till Joel istället för att åka hem och jag förstod inte varför. Björn somnade efter ett tag. Jag och Joel fnissade åt nyhetsankarfails på internet. Till slut lyckades jag väcka Björn och få med honom till tåget. Var så trött att all min gullighet försvann och jag var bara arg och ville typ slå sönder busskuren. Till slut kom vi hem. Jag har aldrig varit så trött. Det var sannerligen en urladdning. Nu skall jag vara nykter tills julfesten. Imorgon åker jag till Svalöv en sväng. På onsdag är det match i Helsingborg och på söndag börjar jag min karriär som sportfotograf. Mer om det en annan dag. Ändå ingen som pallar läsa mer, hehe. Puss