1. Öppet brev till Carl Bildt

    11 maj 2013 by torunn

    Jag skrev ett öppet brev till Carl Bildt häromdagen, och mailade det till honom och alla tidningar jag hittade adressen till. De flesta tidningar har dock en gräns på 3000 tecken, så jag vet inte om det kommer komma med någonstans. Men jag postar det i alla fall här och nu och de som vill får läsa helt enkelt. Dela och sprid gärna så han tvingas läsa det!

     

    Öppet brev till Carl Bildt.

     

    Carl Bildt. Jag vet knappt var jag skall börja. Jag tänker inte försöka sätta dit dig eller bevisa något, för som du själv säger så ”finns det de som har som sport att sätta dit Carl Bildt, men då skall man ju ha lite bättre på fötterna innan man ger sig in i detta”. Jag vill bara att du skall veta att jag vet att ditt samvete inte är rent. Och jag vet att du vet det också. Det är inte ditt fel att du föddes i en uradlig familj, men faktum är att du gjorde det, och med arvet kommer också arvssynden. Dina förfäder var med och plundrade och roffade åt sig och det är det arvet som du lever på idag. Du kan inte hjälpa det, man väljer inte i vilken familj man skall födas, men varje dag har du ett val. Varje dag när du går till jobbet har du ett val, att fortsätta utnyttja andra människor för din egen och dina kompisars personliga vinnings skull, eller att säga nej, jag som har makten tänker använda den för att hjälpa dem som inte föddes uradliga. Jag behöver inte ens ta upp exempel, det är bara att gå in på google och söka på ditt namn så har du en översvämmad internetsjö av smutsiga skålar med dina hala fingrar i. Du är som en teflonpanna, allting rinner av dig, tror du. Men det finns de som kommer ihåg allt, vi som inte lever i din värld, vi som får betala priset för din vidriga politik. Men som sagt vill jag inte argumentera, för jag vet, och du vet, att du är en mycket bättre retoriker än jag, och allting jag säger kommer du ha ett långt och halt svar på. Jag vill inte ens ha ett svar. Jag vill bara veta att du läser det här, och att du tänker på oss ibland och skäms. För jag vet att du vet att din politik inte gynnar alla, jag vet att du vet att du bara tänker på dig själv. Du tycker att det är vårt eget fel, att alla har samma förutsättningar, det är bara att jobba hårt så kommer man till toppen, men innerst inne, är det verkligen så, tycker du verkligen det, eller är det någonting du intalar dig själv varje kväll innan du somnar? Finns det inte ett sätt att göra saker och ting som inte skadar någon någon annanstans? I något jävla land någonstans långt borta, i någon förort någonstans som du aldrig ser, i någon liten avfolkad by någonstans som du aldrig kommer besöka.

     

    Du har en chans att göra rätt för dig, att rentvå ditt samvete. Varje dag har du det. Du kan när som helst säga stopp, det här är fel, vi måste sluta utnyttja människor som är svaga och som inte kan göra motstånd.

    Jag heter Torunn. Jag är 22 år och uppvuxen på Gotland. Sen jag flyttade hemifrån när jag var femton har jag flyttat ca 25 gånger. Jag hatar dig. Jag hatar dig så otroligt mycket och jag mår illa när jag ser ditt namn eller en bild på dig. Jag mår illa när jag tänker på dig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer fira din begravning som britterna firade Margaret Thatchers, och om du går ut och öppnar ögonen, om du går ut på internet och verkligen ser oss, vi som lever i verkligheten, så kommer du förstå varför. Jag vill som sagt inte ha ett svar, jag vill bara att du skall tänka på mig, tänka på oss innan du går och lägger dig varje kväll. Se våra desperata ansikten framför dig. Hör alla sånger vi sjungit. Se hur vi kämpar och kämpar för vår egen och andras överlevnad och ett drägligt liv. Tänka på hur du kämpar emot oss, och krossar oss med lätthet. Vi glömmer inte, och vi förlåter inte, och du kan intala dig själv hur mycket du vill att det inte är ditt problem, att det inte är ditt fel, men du vet innerst inne att det inte är sant, och jag hoppas att du en dag kommer till insikt.

    Comments (0)

  2. 09 januari 2013 by torunn

    Jag menade inte det där. Det är klart att mina vänner ser mig. Jag vet ju det egentligen. De ser mig och när jag behöver dem finns de där. Jag vet det nu. Visste ju det.

    Comments (1)

  3. Fake it til you make it

    08 januari 2013 by torunn

    Fortsätter låtsas. Orkar egentligen inte bära på mer hemligheter men vad skall jag göra? När jag inte ens kan skriva av mig på bloggen eller prata med någon så blir det jävla runtskrivningsrundor och det får folk faktiskt ta. En dag skriver jag allt. En dag skiter jag i alla andra och slutar hålla käften. En dag är det här över. En dag är allt bra. En dag, och den dagen, då jävlar i helvete skall ni få se.

    Mitt ex sa till mig att jag är en dålig människa, men att det inte är mitt fel för jag är nypopulär. Jag tycker inte jag är en dålig människa, men jag håller med om det andra. Jag vet fan inte hur jag skall bete mig för jag har ännu inte vant mig vid att folk överhuvudtaget ens bryr sig om min existens. Allting blir så mycket svårare då. Helt plötsligt har jag en chans, och jag måste ta det kallt, vara cool. Men jag är ju inte cool, jag är fortfarande en liten trettonårig tönt med för korta byxor och inget som helst sinne för timing. Helt plötsligt vill folk ha någonting av mig, helt plötsligt har jag ett värde. Men lyssnar de verkligen på vad jag säger? Är det som är viktigt för mig viktigt för dem? Ibland känns det som jag blivit så bra på att låtsas att jag inte vet om det är jag som pratar eller om det är den där coola tjejen som tagit över min kropp (om det ens finns någon sån, jag vet inte, jag kanske inte alls uppfattas som cool). Och jag vet att jag inte kan vara helt helt mig själv för då skulle jag förlora allt. Alla jag så jävla gärna vill vara i närheten av. Tror jag. Jag vet inte längre.

    Ibland händer det att jag på vägen hem tänker ”varför i helvete sa jag sådär? jag är så jävla konstig och jobbig. fan fan fan fan.” och så  skäms jag hela vägen hem och har ångest över det medan jag försöker sova. Jag säger aldrig något jag inte menar, men det är så mycket jag vill säga som jag inte säger. Så mycket jag håller tillbaka för att inte verka jobbig eller påträngande. Ändå känns det som att jag är jobbig och påträngande i alla fall. Jag vill bara vara med.

    Jag vill bara vara med och jag vill bara att alla andra skall må bra. Men ibland, som nu, känns det som att jag sätter alla andra före mig själv. Det gör jag gärna, det är inte så, men jag undrar om det är fel av mig att förvänta mig samma behandling tillbaka? Om det skiter sig för mig, kommer folk vara där då? Det känns inte så. Och det är inte det att jag tror att mina vänner inte tycker om mig eller är taskiga människor, jag bara tror inte att de ser mig. Det känns som att allt jag säger åker in genom ena örat och ut genom andra. Jag undrar om folk skulle märka om jag försvann. Nu är det inte så att jag tänker försvinna, absolut inte. Men jag kanske tänker sluta vara så snäll. Jag kanske tänker sluta ställa upp. Jag kanske tänker tänka på mig själv, endast, ett tag. En månad kanske, och se hur det går?

    Imorgon kommer hon som äger hunden jag tagit hand om hem. Då är det slut på ansvar över andras grejer. I alla fall ett tag.

    Nu var det inte det här jag skulle skriva om eller ens vad jag skulle göra. Jag skulle städa. Men tankarna tog över. Behöver ventilera. Har gjort det i klarspråk på min hemliga blogg också. Ja, en sån har jag. Så jävla skönt faktiskt. Som en dagbok som folk kan läsa (fast jag tvivlar på att folk gör det, så hemlig är den), där ingenting filtreras. Där allting som står är hela sanningen och inget annat.

    Imorgon skall jag gå upp tidigt och duscha och ta på mig mina favoritkläder och vara så jävla episk och snygg att alla andra bara kan ta sig i fucking röven. Jag skall vara mitt bästa jag. Mitt trevligaste, roligaste, finaste och sötaste. Men inte snällaste. Jag skall säga allt jag tycker. Jag skall göra allt jag vill. Och allt skall bli bra. Och jag skall vara oemotståndlig men ingen skall få mig, för jag är bara min.

    Ps. Ibland känns det också som att mitt enda värde är min fitta och vad som kan stoppas i den. Jag är så trött på det. Har egentligen inte insett det förrän nu. Trodde allt var på gemensamma villkor, men var det verkligen det? Har jag ett värde om det inte går att ligga med mig? Det kanske bara är en slump, men kom inte alla vänner ungefär exakt samtidigt som jag blev sexuellt aktiv? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag bara är min, som sagt, och hädanefter skall jag inte dela med mig till vem som helst. Och förlorar jag mitt värde då så skiter jag i det för då är det inte värt det. För jag är bara min.

    Comments (0)

  4. vad en kan förvänta sig

    05 november 2012 by torunn

    Min mamma har alltid sagt till mig att jag inte kan förvänta mig att alla andra skall hjälpa mig hela tiden med ditten och datten. Hon tycker jag helt enkelt förlitar mig på att alla andra skall lösa mina problem. Och visst är det så! Men jag ser inte det negativa i det. Jag tror ju på en värld där alla hela tiden löser alla andras problem, och får samma behandling tillbaka. Som i fredags, när allting var stressigt och jobbigt. Kameran hade gått sönder och jag behövde en ny, jag skulle fota fotbollsmatch och behövde ett teleobjektiv och ett stativ (eftersom mitt ligger i någon låda och jag inte hittar det). Veckan innan, precis när jag började fundera på om jag skulle beställa filmrullar så hörde min kompis Antonia av sig och undrade om jag ville köpa ett gäng billigt. Filmrullar: check. Så i fredags då, jag hade besök av Jocelyn och Lukas och vi försov oss och hann inte äta frukost, och jag var sjukt hungrig. När jag kom fram till skolan gick jag först till Sebastian för att lämna tillbaka hans tröja som jag lånade under höstfesten. Han var beredd och hade gjort kaffe och gröt. Hunger: check. Så himla god var den gröten, och så himla trevligt var det. Hans vän från Hässleholm var och hälsade på också och en stund senare dök Max och en till påhälsande Hässleholmare upp. Vill liksom lägga en större del av detta inlägg till den där gröten, men jag vet inte hur mycket en kan skriva om havregrynsgröt riktigt. Den var i alla fall jättegod som sagt, men mest av allt är jag så tacksam. Vem gör gröt när en kommer och hälsar på liksom? Vem gör havregrynsgröt överhuvudtaget?

    Sen då så gick vi vidare hem till Max, och där plockade han fram en stor väska, full med kameror, objektiv och en massa spännande saker. Vi valde ut de bästa och gick ut och tog en cigg. Kamera: check. Teleobjektiv: check. Sen gick jag vidare till Antonia/Bef (där jag som tidigare nämnt glömde de där filmrullarna senast). Nyckeln låg under mattan för ingen var hemma. De kunde valt att inte låta den ligga där till mig, men det gjorde de inte. Sen gick jag vidare till Nico och Jocelyn och sa hej till katten och kramades lite och sen bar det av till Jenny och Malm. Tidigare hade jag fått ett sms med orden ”torunn, jag har ett stativ du kan låna! sväng förbi du bara”. Klappade ytterligare en katt, inspekterade stativet och kramades lite till. Stativ: check. Sen gick jag tillbaka till Max där han och Sebastian hade jam på gång. Jag lyssnade till ljuva toner och blickade ut över Östhem. Såg rakt in i kansliet, där bland annat personalansvarige Daniel har sitt kontor. Han stod och skrattade och diggade och sjöng (tror jag) till någon musik som han såg ut att njuta väldigt mycket av. Det var fantastiskt att se. Ni vet så en dansar när en tror att ingen tittar på en? Så var det. Pur glädje var det. Vackert var det. Jag satt och tittade en lång stund, rakt in i någons absolut innersta väsen, sedan gick vi tillbaka till Västhem och drack kaffe. Sen åkte jag hem. Allting fixade sig, och det enda jag behövde göra var att åka till Svalöv. Jag tror det är så vi är menade att leva, med hjälp av varandra. Och visst, jag kanske är bortskämd som har så fantastiska människor i min omgivning, men det stör mig inte alls. De som är runt mig och underlättar mitt liv vet att de alltid är välkomna till mig på havregrynsgröt och te. Kanske till och med en chokladpralin om det är nära csn.

    Men nu är det faktiskt dags att gå och lägga sig. Imorgon skall jag åka till Kamratgården och fota IFK Göteborgs anfallare nummer 19 Hannes Stiller. Jag är nervös. Jag är taggad. Jag är pepp. Puss!

    Comments (0)

  5. sandy

    31 oktober 2012 by torunn

    Jag fick panik när jag tittade på satellitbilderna över sandystormen. Tyckte det var farligt nära Montréal där min pappa och min lillebror bor. Detta resulterade i att jag pratade med min lillebror på fejjan för första gången på mycket länge. Han försäkrade att allt var bra och tyckte förmodligen jag var korkad, New York ligger 10 timmar med bil från Montréal upplyste han mig om. Vad vet jag? På kartan ser det nära ut. Men å andra sidan så har finns det väl ingen kanadensare som räds lite regn och lite blåst? Hårda jävlar det där. Pinsamt nog tänker jag på stormavsnittet av How i met your mother. Apropå det, när i helvete skall han träffa kvinnan, morsan? Jag orkar snart inte mer. De har harvat i flera år nu. Vilken farsa berättar om alla ligg han någonsin haft för sina barn? Inte ens jag skulle göra det, och jag är ändå stolt över mina erövringar.

    Förövrigt såg jag en jävligt bra film häromdagen. Seeking a friend for the end of the world. Sjukt bra film. Jag både skrattade och grät. Extremt bra. Men kan Keira Knightley sluta vara så jävla snygg tack?

    Annars förlorade vi matchen. Pinsamt dålig klack. Det är inte bra betyg när jag är den som sjunger mest. Plus att domaren var på motståndarnas sida. Inte konstigt att det gick dåligt.

    Nu skall jag sova. Skriver mest för att hålla det igång. Nu jävlar bloggen skall det bli bloggande. Varje dag! Jag älskar världen, jag älskar livet, jag älskar min mamma, jag älskar min pappa, jag älskar mina bröder, jag älskar min Björn och jag älskar er. Puss och gonatt

    Comments (0)

  6. närminne

    by torunn

    Mitt närminne har blivit helt fuckat. Jag var ju i Svalöv i torsdags/fredags, och på fredagen var tanken att jag skulle hämta ett gäng filmrullar från min kompis Antonia. Men när jag vaknade på fredagsförmiddagen var detta uppdrag som bortblåst ur mitt medvetande. Kom på det på tåget hem till Helsingborg. Så jag fick åka tillbaka till Svalöv igår för att hämta dem eftersom jag behöver dem när jag skall fota Hannes Stiller, anfallare i IFK Göteborg, på måndag. Allt gick bra, jag kom till Svalöv, fick en macka, en kopp te, rullarna och det senaste skvallret från byn. Sen tog jag och min vän Robert oss ner till internatet för att hälsa på de som stannat kvar över höstlovet. Rullarna låg kvar hemma hos Bef och Robert, men det hade jag inte en tanke på. Till slut var det dags att gå till bussen, och trots att jag haft koll på klockan hela tiden blev det ändå bråttom. Jag var helt säker på att jag missat bussen, men var ändå inte säker, för varje gång jag tror jag på riktigt missat bussen kommer den alltid. I missat-bussen-stadiet ringer jag Björn, och precis när han svarar inser jag att jag glömt rullarna. Då kommer bussen.

    Jag borde få utmärkelse för årets vimsigaste brud. Det finns fler saker jag glömt. Typ fem möten i skolan de senaste veckorna t ex. Ändringar i schemat som inte fått plats i min rutin. Det är dags att börja använda kalendern igen känner jag. Ha den med mig överallt och kolla den i god tid innan jag sätter mig på en buss eller ett tåg eller ställer väckarklockan.

    Idag är det i alla fall match mellan IFK Göteborg och HIF, Helsingborgs IF. På Olympiastadion, i Helsingborg, där jag bor. Jag vet att ni som regelbundet läser min blogg inte har en aning om det här och att det kanske kommer som en liten chock, men det är så att jag har förstått fotboll, och lärt mig tycka om det. Det började med att jag träffade en viss Björn. Ungefär två månader innan allsvenskan började. Två månader in i förhållandet, ni vet när allt är sådär fantastiskt gulligt och det är omöjligt att prioritera något annat än den en är kär i. Ja, förutom fotbollsallsvenskan då. Björn var tvungen att kolla fotboll, och varje match är bara 90 minuter, och jag ville så himla gärna vara med Björn, så jag fick vackert titta jag också. Och tittar en tillräckligt mycket på fotboll så förstår en. Det är som en dokusåpa. Rivaliteten mellan lagen, de olika spelarna med sina speciella färdigheter och personligheter. Spelets regler. Jag lärde mig spelets regler, lärde mig vad spelarna hette och lärde mig bli sjukt glad när IFK vann.

    Det låter kanske konstigt, tjugo män mellan 15 och 44 år (allsvenskans yngsta och äldsta spelare någonsin var så gamla) som jagar en boll i nittio minuter medan två män står och försöker få bollen att inte hamna bakom dem. Det är så jag hela tiden sett på fotboll, hela mitt liv. I knattelaget i lågstadiet var jag back. Det vill säga jag stod längst bak på plan och flyttade mig när bollen kom. Lät någon annan ta hand om den. Sjukt rädd för att den skulle träffa mig. Vet inte om vi vann eller förlorade, tyckte det var dödligt tråkigt. Värre blev det på mellan- och högstadiet. Alla killar spelade fotboll, alla tjejer spelade fotboll. Jag pallade inte. Idrottslektionerna innebar ångest, och det blev inte bättre av att alla hatade mig. Eller de hatade nog inte mig, men jag har mycket svårt att tro att någon annan än jag förstod och kunde uppskatta min existens. Killen som var värst hette Nils. Han var en kort, fruktansvärt ettrig snubbe som inte hade något gott i sig. Han spelade fotboll precis som den näst värsta, Isak. De kom från innerstaden och var dryga så in i helvete. Jag kom alltid på vad jag skulle sagt tillbaka på vägen hem från skolan, och en dag tänkte jag att fan, jag tänker ut vad jag skall säga nästa gång de gör eller säger något. Planerade en lång harang som jag var stolt över.

    Chansen kom såklart på en idrottslektion. Jag kommer inte ihåg vad han gjorde eller sa, det var länge sen nu, men jag var beredd. Lyckades kanske inte säga allt precis så som jag velat, men poängen om att Nils inte var värt ett jävla skit och skulle sluta som diskare på sin pappas restaurang fick jag med. Det träffade precis där det skulle, jag stormade säkert ut, jag kommer inte ihåg, men jag vet att jag var dramatisk som fan så det gjorde jag nog. Nils stod helt tyst. Alla var tysta. Jag vann den ronden. Efteråt sa min enda kompis i klassen – Elin, min bästa och äldsta vän fortfarande – till mig att det var lite väl hårt det jag hade sagt. Till och med hon som var på min sida tyckte det var lite väl elakt. Det gav jag blanka fan i, tog det mer som en komplimang. Det helvete som jag upplevde varje dag i skolan hade jag äntligen fått hämnd för. Nu spelar det ju ingen roll, men jag är ändå ganska glad att jag utan att ens tänka på det fick in lite klasshat i mitt tal till min plågoande.

    Och klasshatet är det som fått mig att förstå varför jag älskar fotboll nu. För den enda kampen/matchen/kriget jag verkligen bryr mig om är kampen mot kapitalismen. Jag inser själv att mina chanser är små. Det är svårt att vinna den kampen, och det gör mig fruktansvärt deprimerad emellanåt. Jag tänker på all jävla orättvisa som kommit till genom våld och död och upprätthålls av lagar som vi tror är till för att skydda oss mot varandra men som egentligen är till för att skydda de rika från oss. Alla vet om det. USA till exempel. Alla vet mycket väl att landet inte tillhör dem, alla vet mycket väl att de tog det från de som bodde där från början och att de tog det med våld. Skulle det hända idag, att det kom en massa folk från ett ställe och dödade alla på ett annat ställe, tog deras land och tvingade bort dem från deras hem så skulle det bli internationellt ramaskri. Absolut tänker ni, och det är därför det inte händer nu, för att vi är civiliserade människor som inte dödar varandra. Men tänk efter lite snälla. Under nittonhundratalet, NITTONHUNDRATALET, det århundrade vi föddes, hände det. Vi har inte blivit civiliserade människor, det har vi alltid varit, det är bara det att de 10% som äger ungefär 85% av jordens tillgångar nu behöver ”civiliserade” lagar och regler som gör att resten av oss inte enligt lag kan ta tillbaka det som egentligen tillhör oss. Den civiliserade livsstilen, freden vi kämpar så hårt för att bevara, den finns till för att vi inte skall säga ”hörrni, det här är orättvist, det de tagit från oss med våld måste vi med våld ta tillbaka”. Och alla som försvarar sig mot förtrycket är ”terrorister”.

    Till fotbollen då. Eftersom alla dessa lagar och regler hindrar mig från att skjuta huvudet av Carl Bildt, flytta ut i skogen och aldrig mer vara en del av det kapitalistiska systemet så kommer jag förmodligen inte vinna min kamp under min livstid. Som sagt gör det mig fruktansvärt deprimerad ibland. Men då finns fotbollen där, och jag får vinna lite. En behöver vinna ibland. Det är så himla härligt att vinna nämligen. Euforin går inte att beskriva. Det är lika härligt som att efter en timmes intensivt adrenalinstinnt agerande på en teaterscen ta emot applåderna. Det är som att under uppläsningen av ett tal skrivet från hjärtat se tårar i folks ögon. Det är som att kyssa någon en redan vet att en älskar för första gången.

    Nu skall jag på match fan. Puss!

    Comments (0)

  7. en stund till va?

    30 oktober 2012 by torunn

    -Schyssta då? En cigg till? Ett glas läsk till? En chokladbit till? Snälla va?

    -Men jag är så trött.

    -Jamen kolla bara fejjan snabbt en sista gång!

    -Men jag vill sova nu.

    -Jamen läs mer om Sandy. New York ligger nära Montréal. In på fejjan och kolla att lillbrorsan mår bra nu.

    -Men de har inte skrivit något om Canada. Jag är trött!

    -Nu måste du kolla hur många som läst ditt senaste blogginlägg.

    -Men jag kollade ju det nyss?

    -KOLLA IGEN NU!

    -Men åh….

    -Nu måste du skriva ett blogginlägg om att du inte kan gå och lägga dig.

    -Men är inte det helt idiotiskt?

    -Jo, men ändå.

    Comments (0)

  8. är så sliten att jag inte ens orkar komma på en bra rubrik, men ganska fett ändå.

    by torunn

    Okej okej. Det blev inga köksskåp och inga rosetter. Än. Jag är upptagen med livet. Typ. Men jag jobbar på det.

    Nu skall jag berätta om min helg. Jag har vänt helt åt helvete upp och ner på dygnet och jag tror att det är måndag idag men jag är inte säker. The perks of höstlov. I torsdags var det höstfest på min skola. Men innan jag berättar om höstfesten måste jag bara upplysa er om att min skola är världens bästa skola. Lärarna är helt fantastiska. Eleverna är helt fantastiska. Personalen är helt fantastisk. Visste ni att Gunilla, vår receptionist, kunde namnet på alla elever en vecka efter skolstart? Och att hon kan det, varje nytt år? Det är ändå ungefär 200 elever som går där. Jag går andra året, och detta år har hittills varit om möjligt bättre än det förra.

    Vid den här tiden förra året satt jag i ett samtalsrum i biblioteket som består av en korridor där ena väggen är täckt av böcker och andra av ”glasburar” där en kan sitta och plugga, och väggarna är av glas, och på andra sidan dessa glasburar finns en liten damm, och på andra sidan dammen är storstugan, där en kan sitta och fika. Dammen är liksom skolhusets centrum och den har en liten fontän och jag är säker på att det är fler än jag som tänkt tanken att 1. bada i den eller 2. hälla diskmedel i den.

    I alla fall. Jag satt i en av dessa glasburar och pratade med min favoritlärare tillika klassföreståndare. Jag bölade som en galen person, hade fet jävla ångest, visste inte vad jag skulle ta mig till och hur jag skulle klara en dag till på detta dårhus och sa om och om igen att jag klarar inte detta, jag slutar nu, jag säger upp min plats på Fridhem. Han sa lugnt till mig ”Torunn. Om inte den här skolan hade haft höstlov så hade den här skolan inte haft några elever. Du behövs här. Åk till Gotland en vecka och tänk över det först.”

    Så jag gjorde det. Jag åkte så fort jag bara kunde, och jag missade höstfesten. Jag åkte till Gotland, hatade mig själv så fruktansvärt mycket, hatade mitt liv, hatade vintern, hatade hösten. Var så trött. Jag var så trött att jag kunde dött. Orkade inte göra någonting. Orkade inte gå upp. Orkade inte äta. Orkade inte vara kär i snubben jag sagt att jag skulle gifta mig med. Jag älskade honom men hatade mig själv och därför orkade jag inte bry mig. Jag lät allt bli som det blev, och det blev mer eller mindre dåligt. Jag tänkte, tänkte, tänkte och drömde om en bättre tid, då allt inte var så mörkt och kallt och jobbigt.

    Sen åkte jag tillbaka till Fridhem. Jag bestämde mig för att stanna. Mitt hjärta slets i bitar av allt som hände. Jag ville bara bli älskad men det fanns alltid en hake. Jag förstod knappt vem jag var längre men jag tänkte att vart fan skall jag annars ta vägen och vad fan skall jag annars göra? Så jag harvade vidare. Skolkade mycket. Låste in mig på mitt rum i dagar och bara tittade på väggen. Tänkte att jag stannar här tills någon märker att jag är borta. Någon gjorde det och bar in min säng till sitt rum. Det har jag skrivit om förut. Jag hade anledning att kämpa och hålla mig kvar ovanför ytan. Allt var skit men jag gjorde det ändå. Vid nyår vände jag mitt liv åt ett nytt håll. Jag har skrivit om det. Tvåtusentorunn. Det är fortfarande år tvåtusentorunn. Två månader och två dagar kvar av det och det har inte blivit skit än. Så jävla gött.

    Men till saken. Höstfesten. Det var en episk fest torsdagen den 25:e Oktober. Förutsättningarna var fantastiska. Samma dag som csn, 150 peppade elever (borde varit tvåhundra men några var tråkiga) och en skola full med begåvade människor som lever för att skapa njutning åt andra (konst i alla dess former och musik, kan det bli bättre?).

    Dagen började med att jag hann med tåget till Malmö Central där fotoklassen skulle samlas 10.00 för att gå på Moderna Muséet, Still Kicking Gallery samt Galleri Format. Jag gick dock upp i fel uppgång när tåget var framme så hamnade skitlångt från centralen och fattade inte någonting. Kom fyra minuter försent till mötesplatsen och hittade ingen annan än en annan Helsingborgare som också var lite förvirrad. Klassen hade lämnat oss. Vi påbörjade vårt sökande efter Moderna och efter mycket om och men kom vi på rätt väg. Då fick vi reda på att de inte öppnade förrän elva. Kom igen va. Bla bla bla vi gick på gallerier och jag hade fett ont i fötterna. Jag och Amanda hade bestämt att vi skulle ta en loppisrunda medan vi ändå var i Malmö, plus att jag inte hade några rena kläder för de håller på att renovera vår tvättstuga och jag har ingen framförhållning trots att jag vetat detta i ungefär en månad. Planen var att vi skulle förfesta och göra oss i ordning hemma hos Nicolina. All was good. Tills vi gått på myrorna, emmaus och humana utan att hitta ett skit, varit inne en sväng på apoteket och kollat hur det egentligen stod till med Amandas stackars fot och upptäckt att det var en två kvadratmeter stor bit hud som fattades precis där kanten på skon gick, samt att vi inte skulle kunna vara i Svalöv förrän kl 18.15, och festen började 18.00. Det sög, vad skulle vi göra? Vi gick in på HM. Ja, där fanns visst himmelriket. Hela dagen hade vi letat efter en vippig klänning. På HM hittade vi åtta i min storlek under 150 kr. Ännu fler som vara dyrare eller fel storlek. Jag köpte två. Två var även antalet Törley jag köpte.

    Nåväl. Vi kom fram till att det enda sättet att lyckas var att låsa in oss på tågtoaletten och köra. Jag pappershandduksduschade, klädde mig i min nya vippklänning, sminkade mig och Amanda gjorde detsamma, plus hjälpte mig att fixa den fetaste frisyren. Sista hårnålen sattes i i skenet av en gatlykta när vi till slut gått av bussen från Teckomatorp. Vi var framme, vi var vackra, vi var redo för undergången.

    Temat för festen var Apokalyps. Jag gick in för den här festen med förutsättningen att jorden skulle gå under klockan tolv. Efter tre glas smakade Törleyn gott. Jag och Amanda låste in alla våra väskor och påsar i fotosalen som de externatare vi är. Middagen var inte god, men det gjorde ingenting. Vi väntade på Nicolina, som kom som svart hål, det vackraste svarta hålet jag träffat. Hon försvann ett par timmar senare för att ta hand om sin tvätt och jag vet inte vart hon tog vägen sen, men jag saknade henne. I vilket fall som helst, vi gick fram och tillbaka mellan aulan och rökrutan, sen började bandet. Oj oj vad jag dansade och skrek och sjöng. Jag älskar konserter, det är så fantastiskt roligt att dansa till livemusik.

    Halv tolv fick jag reda på att Julia fyllde nitton kl 00.00. Inne på toaletten hade jag ett moment med en teatertjej och tre till som jag inte kan placera just nu. Jag tror vi kom fram till svaret på frågan om livet, universum och allting. Detta hände igen och igen under kvällen. Med så många suddiga figurer att jag önskar jag kom ihåg allt. Tjugo i tolv stod jag utanför skolan med cigaretten i ena handen och Törleyflaskan i andra och skrek ”JORDEN GÅR UNDER OM TJUGO MINUTER, VAD SKALL DU GÖRA MED DE SISTA TJUGO MINUTRARNA AV DITT LIV?”  till någon förhoppningsvis lika pepp människa som jag. Ja, jag sa minutrarna, jag är från gotland. Då började det snöa, sen började det hagla. Alla sprang ut på gräsmattan och dansade och skrek lungorna ur sig. Det var fantastiskt. Sen gick vi in, dansade lite till och jag samlade ihop folk att sjunga för Julia. Det var hennes första Fridhemsfödelsedag och jag hoppas det var det finaste hon varit med om. Femton personer stod i en ring runt henne i biblioteket och skrek snarare än sjöng ”vem fyller år? vem fyller år? vem fyller år vem fyller år? jo det är juulia, juulia, juliaaa! som fyller år som fyller år!” om och om igen. Till slut kom en lärare ut från personalrummet och såg ut som att han undrade vad tusan som stod på. Han sa dock inget, men sången tog slut kort därefter. Det var fantastiskt.

    Det blev mer dans, och sen var det dags att packa ihop. Jag mindes i mitt förvirrade tillstånd att jag lovat plocka ihop foto”studion”. Så jag tog ner alla stativ och skärmar och skit till fotosalen, och jag är imponerad av mig själv. Jag hade lämnat min telefon på laddning i aulan och till min stora glädje var den kvar. Folk (lärare, rektorn och ett gäng elever) städade som galningar. Jag bestämde mig för att hjälpa till, men det kändes lite som att jag var mer ivägen än vad jag gjorde nytta. Hittade i alla fall en massa pärlor, en massa massa pärlor, och jag plockade upp allihop. Jag tänkte jag skulle göra ett nytt halsband av dem och ge tillbaka det till stackarn som tappade sitt. Sen gick jag på efterfest.

    Efterfesten är ett kapitel i sig. Den utspelade sig på Västhem, hemma hos en Sebastian. Honom hade jag aldrig pratat med förut, men han sa hej till mig i korridoren en gång, och det var första gången jag la märke till honom, för jag blev så förvånad. Men folk som säger hej till folk de inte känner och ser glada ut för det måste ju vara fina människor. Jag hade rätt. Han lyckades ställa till med en sjukt trevlig fest på tio kvadratmeter. Alla hade det bra. Ingen hade tråkigt (hoppas jag). Jag, trots att jag saknade min fru och ständiga sångkamrat, stod på bordet och sjöng Dan Berglund, ett säkert tecken på att festen är bra. Fethi sjöng och spelade sin obligatoriska låt som jag inte ens vet vad den heter. Emellanåt satt jag ute på trappan och hade djupa samtal med folk. Jag vill tro att jag fick folk att må bättre. Jag kände mig som att jag var precis där jag borde vara just då. Trots att det var kaosigt så gick jorden trots allt inte under och allting var bara vackert. När jag frös fick jag låna en tröja av värden. Då och då dök Bef upp precis när jag undrade vart hon var och hade med sig popcorn. Jag vet inte hur den kvinnan lyckas vara så jävla fantastisk. I alla fall så tog festen slut någon gång vid sextiden, då var det bara jag, Sebastian, Fethi, Patricha och nån brud som bölade för att hon inte fick spela dr. Bombay kvar. Jag la mitt huvud i Fethis knä och försökte däcka. Det gick sådär. Las Palmas på högsta volym och Patricha som satt och klappade mitt ansikte. Till slut, efter det, var det bara jag, Sebastian och bruden kvar. Jag låg så fruktansvärt obekvämt, tjejen hade rullat in sig i täcket och det var kallt. Vi låg bredvid varandra åt ena hållet (trångt) och Sebastian låg på andra hållet, alla hade vi huvudena i mitten av sängen. Ni förstår själva, det gick inte att sträcka ut sig, hur en än gjorde riskerade någon att bli klämd eller nedputtad. Jag hade fortfarande en sån där hårbulle i håret, och den gjorde att jag inte kunde ligga hursomhelst, vilket resulterade i nackspärr. Jag hade skorna på mig, använde kavajen som täcke och lyckades halvsova ett par timmar.

    Vaknade av att Max i min klass kom in och skulle fota Sebastian. Han drog upp rullgardinen. Det var det ljusaste jag varit med om. Klockan var tolv. Jag hade lektion klockan ett. Oj oj oj. Jag mådde inte bra. Inspekterade min påse som jag haft runt handleden hela kvällen. Där låg telefon, laddare, mina nycklar, två sorkar av plast och ett ciggpaket. Runt halsen hade jag ett halsband jag inte haft förut, tröjan jag lånat kvällen innan var jag tacksam för, och så tog jag ur min hårmunk för att låna Max keps. Det enda jag tappat var min ena piercingkula. Väl i skolan snackade jag med min lärare och fick åka hem med tjugo i två-bussen. Kände mig väldigt väldigt ynklig, men lycklig.

    När jag kom hem började den långa väntan på Björnen. Jag försökte sova men trots att jag inte sovit alls nästan så gick det inte. Åt lite, diskade lite, städade lite. Väntade mycket. Till slut kom han kl tolv på natten. Vi var vakna till halv fem skulle jag tro. Jag försökte sova men Björn hade lördag och söndag ledigt för första gången på jättelänge så han hade svårt att få till sovahumör. Dagen efter kom Joel hem till oss och förberedde sig för sin dartmatch. Björn hängde med honom, jag orkade inte.

    Ett par timmar senare kom Björn tillbaka med två pizzor, och sen kom Joel också, han hade vunnit. Vi började förfesta inför min brorsas bästis inflyttningsfest i Malmö. Det tog sin lilla tid. Jag skulle göra mig i ordning och sluta vara bakis, Björn och Joel skulle nyktra till och få på sig skorna. Till slut kom vi iväg. Missade tåget men det gick ett till, under tiden tog vi en öl på Stinsen (visste ni att centralen i Helsingborg har fler pubar än någon annan central?). Väl på tåget satt vi vid en jättesöt hund som tyckte om mig och la sitt huvud på mina fötter under resan. Joel och Björn var som två tioåriga pojkar och skojslogs mest hela tiden. Joel var hungrig. När vi kom fram till Malmö central så skulle jag köpa en korv åt Joel och en åt mig, Björn skulle vakta honom. Men när jag fem minuter senare kom ut från pressbyrån så stod Björn lutad mot en pelare bredvid en vakt och Joel syntes inte till. Jag letade lite men han var borta. Vi antog att han åkt hem, så vi åkte vidare till Nobeltorget. Där möttes vi av min bror Johan och hunden Ninja. Världens bästa hund. När vi kom in till festen var den i Singstar-stadiet. Jävlar i mig, jag älskar Singstar! Det var bara en på festen som slog mig, och hon slog mig med ett fåtal toner varje jävla gång, jag blev så sur att jag fick henne att sjunga igenom två skivor med mig. Men icke. I alla fall så var det en fin fest, och det fanns gotlänningar där! Tre om en räknar med mig. Det var fantastiskt. Jag orkar inte ens berätta om det så mycket. Mer än att Björn slogs med brorsans bästis Maria och hade det väldigt kul. När jag tillslut avslutade brottningsmatchen var de alldeles rosiga, andfådda och glada. De ville slåss mer men de fick inte. Det sista som hände innan vi somnade var att jag och Becka pratade om vår uppväxt på Gotland och varvade med singstar och öl. Jag var den sista att lägga mig.

    Jag sov med hunden. Så himla fantastisk hund det där. Världens sötaste.

    Dagen efter det, nu är vi alltså på söndag, vaknade jag av att Johan, min bror, hade varit och handlat frukost. Det var en solig och fin dag, och jag undrade när jag skulle bli nykter egentligen. Jag och Björn lokaliserade Joel, som hade åkt hem fick vi veta. Han visste inte varför, säkert reflexmässigt. Sen drog vi och fixade en ny ring till min näsa (som jag fortfarande inte fått i helt. en sån krok med en mittkula som har två små små fördjupningar där en skall pressa i kroken. helt jävla omöjligt), sen drog vi till Sir Tobys där det är tanken att folk som hejar på IFK Göteborg skall hänga. Vi genomled en AIK-match, som var rätt rolig eftersom aik nästan förlorade, åt mat och väntade på att IFK-matchen skulle börja. När den väl gjorde det blev vi förpassade till en liten liten teve som satt mellan de två toalettdörrarna. Förkastligt. Matchen gick skitdåligt och jag började känna mig riktigt trött och riktigt snurrig. När den äntligen var slut så åkte vi hem till Joel istället för att åka hem och jag förstod inte varför. Björn somnade efter ett tag. Jag och Joel fnissade åt nyhetsankarfails på internet. Till slut lyckades jag väcka Björn och få med honom till tåget. Var så trött att all min gullighet försvann och jag var bara arg och ville typ slå sönder busskuren. Till slut kom vi hem. Jag har aldrig varit så trött. Det var sannerligen en urladdning. Nu skall jag vara nykter tills julfesten. Imorgon åker jag till Svalöv en sväng. På onsdag är det match i Helsingborg och på söndag börjar jag min karriär som sportfotograf. Mer om det en annan dag. Ändå ingen som pallar läsa mer, hehe. Puss

     

    Comments (0)

  9. Till Martina

    13 oktober 2012 by torunn

    Jag vill berätta om en rolig och fin grej som hände häromdagen. I torsdags var jag ute och drack öl med björnen och hans bästis. På tåget från Svalöv satt jag med två skolkamrater, Julia och Cornelia, varav en är från Helsingborg och en från Landskrona (men som jag uppfattat det hänger mest i Hbg). De skulle också ut och frågade om jag ville följa med. Nej, sa jag, jag skall nog vara hemma och ta det lugnt med björnen. Men sen ringde jag björnen och fick reda på att han och bästisen skulle ut så istället för att sitta hemma och glo på jävla hollywoodfruar hängde jag med. Vi drog till Gyllene Prag för det var dit Julia och Cornelia skulle och de är ju så jäkla trevliga och GP är ju också ett rätt så himla gött ställe.

    Vi var först där, jag Björn och Joel, och det blev öl och fniss och asgarv. Senare kom Cornelia och Julia som sällade sig till det större sällskapet i rummet längre in (som bestod enbart av söta små popparungdomar enligt min bedömning). Vi gick ut och rökte samtidigt som de i alla fall, så himla trevliga människor, och mitt under något fniss under något trevligt samtal säger en av dem att ”jag får inte säga det här men…” blir avbruten av en annan men jag har vid det laget såklart blivit så himla nyfiken så jag tvingade ur resten av meningen också. Det visar sig att en av tjejerna i deras lilla gäng har följt min blogg och känt igen mig, men inte vågat (tror jag?) gå fram och säga något. Alltså, jag kommer leva på detta i ett par månader kan jag lova. Ett par gånger har folk kommit fram och frågat om det är jag som är Torunn och att de följer min blogg, och ni anar inte vilken känsla en får, det är helt enkelt att få hela sin uppenbarelse bekräftad, och det är jävligt gött kan jag säga. Speciellt också eftersom jag tänker så att om någon följer min blogg så måste hen ju tycka att jag skriver vettiga saker, och därmed bör hen helt enkelt vara lika vettig som jag (för jag är ju definitionen av vettig), och därmed är ju den personen en person jag tycker om, för jag tycker ju om mig själv, fattar ni?

    Men åter till i torsdags. När hälften av detta lilla gäng skulle gå, bland annat Cornelia som skulle med tåget tillbaka till Svalöv stackarn, så fick jag också reda på vilken av dem det var som följt min blogg. Hon undvek min blick och efteråt sa Julia att hon hade blivit starstruck. Helt galen tanke för mig (även om det kanske inte var så), att någon skulle kunna bli starstruck av att stöta på mig. Herregud. Vem är jag liksom? En stundtals vilsen och trasig brud med skitdåligt självförtroende och enormt bekräftelsebehov, stundtals helt galet självsäker, plump och med enormt behov av att ta plats, som startat en blogg bara för att kunna göra just det, ta plats och få bekräftelse.

    Eftersom att jag då inte fick tillfälle att prata med henne och tacka för att hon läst min blogg och gillat den, och be om ursäkt för att jag inte skrivit på så jäkla länge, så kom jag och Julia fram till att jag skulle tillägna mitt nästa blogginlägg till henne, så det är det jag gör nu.  Detta är till Martina och alla andra som läst. Och jag vet, jag har skrivit tack till alla som läser så många gånger att det känns ibland som att det är det enda jag gör. Men det är viktigt att säga tack! För mig i alla fall. Det är viktigt för mig att säga tack till folk som lyssnar på mig, det är viktigt att säga tack till kassörskan i mataffären, det är viktigt att säga tack till mamma för att hon stått ut med mig i alla dessa år, det är viktigt att säga tack till storebrorsorna för att de älskat och älskar mig villkorslöst, oavsett blodsband (jag har en bror jag inte är biologiskt släkt med men han är en av de två bästa storebröderna i hela världen), det är viktigt att säga tack till min sambo för att jag fick fylla köksskåpen överfulla med alla muggar, glas och tallrikar jag samlat på mig sen jag var femton utan klagomål (bara kommentaren ”det kommer bli mycket disk…”), det är viktigt att säga tack till min lärare för att han gör sitt jobb så jävla bra, skäller på mig när det behövs och håller mig motiverad och fokuserad, det är viktigt att säga tack till alla som gör något en uppskattar helt enkelt. Det är ju ett så litet ord, så lätt att säga men med så mycket större betydelse för den som får det.

    Det är viktigt att vara tacksam, men det är också viktigt att vara förbannad, så tro nu inte att jag slutat vara det. Nej nej, jag odlar mitt hat som vanligt. Idag blev det genom att titta på bland annat den här videon: http://www.youtube.com/watch?v=fsb5lxNP9Rc .

    Nästa inlägg tänkte jag att jag skulle fota mina köksskåp. De är fyllda med grejer som stått på vinden sen gymnasiet, och det är fantastiskt. Hela vår lägenhet är fylld med fantastiska prylar, och på fredag skall vi få en gungstol, en byrå och kanske kanske (om björn går med på det) en kristallkrona av björns mamma. Sen har jag länge saknat rosetter. Så det blir snart mer rosetter. Jag gillar rosetter.

    Kyss och tack!

     

     

    Comments (0)

  10. En sömnlös natt

    29 september 2012 by torunn

    Jag har inte haft svårt att somna på evigheter. Eller jo, men inte när jag varit ledig dagen efter. Brukar mest vara så att jag inte kan sova när jag vet att jag måste upp och hinna med 06.50-bussen. Sen när det är helg och sovmorgon somnar jag som en liten gris vid nio.

    Inatt är det annorlunda. Jag känner en oro och rastlöshet i kroppen jag inte kan förklara, förutom med att det är nordanvinden som jävlas med mig precis som alla andra höstar. Jag låg och stirrade i taket i ett par timmar med min kära Björn snarkandes som en, tja… som en björn, bredvid mig. Men till slut bestämde jag mig för att gå upp och titta lite i mitt gamla album från gymnasiet. Där har jag satt in brev, bilder, biljetter, vykort, kvitton osv. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket en förändras på så kort tid.

    Jag läste ett flera år gammalt brev från en av mina bästa vänner Hedvig. Hon skrev om vår vänskap och om att människor förändras och om hur hon såg på sig själv och hur hon ville att hennes liv skulle vara. Det var ett hårt brev, ett allvarligt brev, med saker som måste sägas även fast det är svårt. Jag grät när jag läste det, men inte för att jag blev ledsen utan för att jag är glad över att hon skrev det. I en sådan vänskap vi har, starkare än någonting, måste en kunna vara ärlig och rak och sann mot sig själv.

    Jag läste ett brev från min mamma som hon skrev till mig på min sextonårsdag (ungefär ett halvår efter att jag flyttade hemifrån). Först bad hon om ursäkt för att det var försenat och sen berättade hon lite vad som hände på Gotland och vad mina syskon hade för sig (Jobjörn hade flyttat hem och börjat äta kött, bra tyckte hon). Sen skrev hon om världen och hur hon ibland ångrade att hon skaffade oss, att hon mådde dåligt för att världen är påväg åt helvete och hon ville inte att vi skulle behöva oroa oss för det mitt uppe i tiden då man skall bilda familj och sätta bo. Men också att vi var det bästa hon gjort och att hon såklart inte ångrade det. Jag grät lite till när jag läste det.

    Sen läste jag ett brev från en gammal kärlek till mig. En kärlek som var så komplicerad tyckte jag då, men nu i efterhand förstår jag inte vad i helvete som var så jävla svårt och varför jag var så dum i huvudet och sumpade den personen, som är en av de människor jag än idag respekterar mest av alla jag träffat. Jag grät när jag läste det också, grät över min dumhet, och över hans vackra vakna ord som jag inte kunde ta till mig. Inte för att jag skulle vilja vara någon annanstans nu, jag trivs ändå helt okej i min lägenhet även om jag inte tycker om staden, och jag älskar min pojkvän mer än jag trodde var möjligt att älska någon. Jag älskar min skola, mina vänner och mig själv, jag trivs i Skåne, oftast, men om jag inte hade varit så jävla dum så hade jag fått uppleva lite mer av den personen och fått lite mer i utbyte än jag hann få innan jag sumpade det. Han var och är en helt fantastisk, och jävligt vettig, människa nämligen. Jag tror inte det hade hållt förevigt, vi var bara sexton och sjutton, men fan, vi hade kunnat få mer. Och för att vi kanske hade pratat lite oftare nu. Skäms fortfarande för hur jag hanterade det när vi pratar, men också för att jag valde en annan väg och gick ur nykterhetsrörelsen. Jag vet själv hur irriterad jag kunde vara när folk gick ur, jag fattade bara inte varför i hela helvetet de skulle vara så dumma? Kasta bort något så vackert som gemenskapen inom en folkrörelse, kasta bort det nyktra livet för att kunna hälla i sig GIFT!? Som dessutom smakade skit. Som förstörde folks liv. Som jag inte såg någonting positivt med överhuvudtaget. Så jag skäms när jag pratar med mina gamla unf-kompisar, för jag ser mig själv ur mina sextonåriga ögon och jag dömer mig.

    Men det var inte sentimentalt babbel jag tänkte fylla detta inlägg med, utan världen. Vad händer egentligen med världen vi lever i? Jag kan inte förstå, och jag vet att det låter naivt, men jag kan inte förstå varför det skall vara så jävla värdelöst? Varför sliter vi ut våra kroppar för att få pengar så att vi kan överleva när vi ändå inte orkar göra något med våra liv för att vi är så trötta av arbetet? Nu studerar ju jag så ni kanske tänker att hon skall inte säga något. Men när jag arbetade så arbetade jag hårt och länge, och aldrig med två dagar ledigt i rad, precis som det är för de flesta arbetande människor jag träffar på i mitt liv. Jag orkade aldrig göra någonting, jag levde för fryspizza och tv4. Orkade inte ens bry mig om att tycka något längre.

    Vad är det för fel på att vara naiv och tro på att en värld är möjlig där man inte behöver ha makt över någon annan? Vi hade filosofikafé på filosofikursen jag läser. Jag var tyvärr sjuk så missade det men var med under förberedelserna. En av frågorna vi tog upp var om krig är det värsta som finns. Jag måste erkänna att jag tog det direkt ur låten Fred. Sista hälften av sista versen lyder såhär:

    Om man då kämpar mot förtryck och hot
    för den frihet som man valt
    då blir varje krig en segerstrid
    och varje fred ett nederlag
    (hela texten här)

    Jag är så trött på allt. Jag är så trött på allt jävla tjat. Köp den här grejen så stöder du kampen mot det här. Eller så köper du den här grejen och stöder kampen för det här. Köp TVÅ av den här så SPARAR du tio kronor mot om du skulle köpt två annars fast det blir ju dyrare för dig ändå nu när du köper två även om du bara behövde en men 0.5% av det du betalar går ändå till behövande barn så det är okej… VILKEN JÄVLA KAMP FÖRS GENOM ATT KÖPA SKIT JAG INTE BEHÖVER?!  vill jag skrika. Men det känns så uppenbart att jag inte tycker det borde behövas.

    Okej okej. Till saken, jag fattar. Jag pallar bara inte med det här med makt. Frihet finns inte, pga makt. Och makt, vet ni vad det är? Makt är ett hot. Jag har makt över en myra för att jag är större än myran. Om jag vill kan jag lätt döda myran. Min chef har makt över mig för min chef har pengar som jag behöver för att betala min hyra. Om jag inte gör som min chef säger får jag inte några pengar och då kan jag inte betala hyran och så har jag ingenstans och bo och då kommer jag frysa ihjäl tillslut. Staten har makt över mig för om jag inte gör som de vill så sätter de mig bakom lås och bom och jag överlever endast för att de tillåter mig, och protesterar jag skickar de beväpnade människor som slår mig hårt med batong, och försvarar jag mig skjuter de mig. Jag kan inte kontrollera mitt eget öde för någon annan har redan bestämt vad jag kan göra och vad jag får göra, och gör jag inte så så får jag stryk, helt enkelt.

    Så, samhället vi lever i är byggt på hot. Och även om jag är nästan helt säker på att en ekonomisk kollaps tillika kaostid är påväg så vad fan skall jag göra? Om lagar och regler försvinner kommer den med mest vapen göra vad den vill. Jag fruktar en hemsk tid, där du dör om du inte gör som du blir tillsagd.  Jag är bara en liten människa som är rädd för att prata med personalen på min lokala pizzeria för att det känns som att de inte gillar mig. Vad skall jag göra mot all makt?

    Nu var det ju heller inte tänkt att det här skulle bli ett deppigt inlägg. För jag tror ju på ett samhälle utan makt, där bara det som behövs göras görs. I det samhället kommer det inte finnas utrymme för McDonaldsleksaker, poliser, övervakningskameror, reklamskyltar, Hollywoodfruar eller telefonförsäljare. Det enda jag behöver är att alla fattar det.  En vän sa en gång till mig att om man tog bort massproduktion skulle det ordna sig, och ja, det känns väl vettigt? Om jag behöver något kan jag alltid hitta någon som kan hjälpa mig genomföra det. Behöver vi ett hus får vi hitta någon som vet hur en bygger ett hus och så får vi göra det tillsammans, från grunden. Om jag vill ha en klänning med vippig kjol får jag lära mig att producera en, från grunden. Det måste ju gå, det har gjorts förr.

    Jag vet, som sagt, att det låter naivt. Och jag inser att det är många lösa trådar i det här inlägget. Jag kan inte allt. Jag vet inte allt. Jag har inte lösningen på allt. Jag har inte svaren. Men som den där kärleken jag nämnde förut skrev i ett av sina brev:

    ATT TYNA BORT ÄR INGET ALTERNATIV.

    Så jag kämpar på och försöker skaffa mig fler svar och hitta andra som känner som jag. Inte fan tänker jag tyna bort bara för att allt är skit. Så länge det finns förtryck finns det någon som är förtryckt, och så länge det finns någon som är förtryckt så finns det ingen frihet, och så länge det inte finns frihet finns det ett hopp om frihet, och så länge det finns hopp finns det en anledning att kämpa.

    Tack och gonatt

    Ps. Tänk på att det fortfarande finns vackert i världen. Som musik, vippiga kjolar, rosetter, skratt, kärlek, kyssar och smultron. Det är också en anledning att inte tyna bort.

     

    Comments (1)