1. Att kasta sig ut

    15 november 2013 by torunn

    Åh, usch. Känner mig usel. Jag vet inte hur väl ni har läst min blogg, men jag tror att jag i alla fall ett par gånger har skrivit om hur jag hellre kastar mig ut och hoppas på att vinden fångar mig än står där på kanten och väntar på svar på en fråga jag inte ställt. Jag säger hellre hur jag känner och är beredd på att bli krossad, trots att det gör lika jävla ont varje gång, trots att jag skäms lika mycket varje gång. Idag var jag tvungen att vara den som inte står längst ner och fångar den som kastat sig ut. Jag var tvungen att säga ”förlåt, men jag känner inte som du och jag är ledsen för det”. Det är faktiskt värre. Jag tar att kasta mig ut och landa platt och hårt any day före att säga ”nej, tyvärr, jag vill inte”, och se ljuset slockna i ett par ögon eller höra smärtan i den fejkat samlade rösten som svarar ”det är okej, det är lugnt”. Men samtidigt är jag så jääävla imponerad, och stolt och glad och lycklig, över den som kastade sig ut och berättade alla sina känslor för mig. Jag tycker det är så viktigt! Det är mod på hög nivå, att våga vara ärlig med vad en känner. Ärlig mot sig själv och ärlig mot andra. Jag är riktigt bra på att vara modig när det gäller känslor som jag känner, mycket mycket sämre på att vara modig när det gäller känslor som jag inte känner. Jag vet inte vad jag vill säga med det här, men jag tror jag vill uppmana alla att vara mer ärliga. Säg hur det känns, och känns det inte så säg det i tid, så fort ni vet, för det blir bara värre och värre ju längre tid det går. Jag blev kär i en person för ett tag sedan. Vi träffades och det var pirrigt, och precis när jag trodde att den där fantastiska första kyssen skulle ske så fick jag istället höra ”Torunn. Jag tycker att det här är jättemysigt och så, men jag känner mig inte förälskad i dig”. Bam! Bara sådär. Jag sjönk genom jorden, ut på andra sidan, genom universum tillbaka igen på en sekund och sen svarade jag ”Tack för att du är ärlig.”. Bam! Bara sådär. Det kändes förjävligt, men samtidigt så jäääävla skönt. Den här personen och jag är fortfarande nära vänner, tack vare denna ärlighet. Efteråt gick vi ut och tog en cigg tillsammans, och sen gick vi och fikade med några andra kompisar, och det kändes inte ens konstigt. För vi visste och vi vet, och så är det med det, och det är ingen idé att göra en big deal av det. Känslor kan en INTE styra. Det är omöjligt. Däremot kan en underlätta för dem att fungera genom att vara ärlig och inte döma varandra. Var ärliga, kasta er ut. Puss

     


  2. 4 poäng från guld

    07 oktober 2013 by torunn

    Alltså. Jag vet inte vad som är värst, att inte ha en chans eller att nästan vinna? Jag vet att de flesta som läser den här bloggen inte bryr sig ett skit om fotboll. Men fan. Fan fan fan fan. Jag skall förklara. Malmö FF har 54 poäng och ligger just nu etta. IFK Göteborg har 50 poäng och ligger just nu tvåa. Malmö FF är det lag som förutom Blåvitt har flest SM-guld. De är ett drygt lag. Med dryga supportrar. De är dryga och det vore så jääääävla drygt att förlora guldet till dem. Det är tre matcher kvar. Det som krävs för att vi skall vinna är att de förlorar minst två av dem och att vi vinner alla våra. Jag har så sjukt många MFF:are på fejjan och de är så jäkla självgoda just nu. Usch. Jag vill bara trycka ner dem i skorna. Snälla snälla snälla snälla nån, kan vi inte bara få spöa dem? Vi behöver det. Vi förtjänar det. Det finns tre lag som bara inte får vinna, och MFF är ett av dem. Fy usch blä. Detta är inte ett genomtänkt inlägg. Detta är ett klagoinlägg. Jävla skit säger jag bara. Och när jag beklagar mig på fejjan kommer de jävla Djurgårdarna jag har på fejjan och bah ”Vi har ju försökt hjälpa er till guldet genom att vinna båda våra matcher mot MFF, synd att ni slarvar bort guldet ;)” SJÄLVGODA JÄVLA AS SOM VÄLTRAR SIG I ANDRAS OLYCKA!! (Djurgården spöade oss idag med 2-1). Bajs. Jag hatar MFF. Jag hatar Djurgården AB. Dö. Hoppas de får vinterkräksjukan i förtid allihopa. Usch usch usch. Skånska jävla svin. Detta suger. Det suger verkligen. Det är som att vara fastkedjad i öknen extremt törstig och ha ett glas vatten två cm för långt bort för att man skall nå. Hade varit skönare om det inte fanns något vattenglas då liksom. :(((((((((


  3. Som om inget hänt/Lilla hjärtat

    30 september 2013 by torunn

    Jag kommer ihåg när jag var fem år. Jag brukade bada i spöregnet på gården (dvs springa runt naken och tjoa). Jag tyckte om att rita. Jag tyckte om mina gosedjur mest av allt. Jag älskade min mamma, jag älskade min bror och min mormor och morfar. Jag hade en tendens att ramla ur sängen så jag hade ett staket på den. Jag hade en bästis som hette Emelie och jag var kär i en som hette Kalle. Mest av allt önskade jag mig långt fint lockigt tjockt hår. Såhär såg jag ut när jag var fem (eller typ fem, jag vet inte vilket år den här bilden är tagen men skulle tro runt -96):
    torunn 5 år

    Jag kommer ihåg när jag var femton år. Jag tror jag startade den här bloggen när jag var ungefär femton år. Jag flyttade hemifrån när jag var femton år. Jag var okysst tills jag var femton år. Jag hade varit på typ tre fester när jag var femton år. När jag var femton var jag extremt modig. Jag flyttade från Gotland för att plugga gymnasiet alldeles själv. Jag anpassade mig i en stad där alla utom jag bott sen de var små. Ibland blev det jobbigt och jag önskade att jag var liten igen, längtade tillbaka till den där tiden innan vi flyttade till villan med styvpappan, tiden då det bara var mamma och jag och brorsan. Tiden när jag var fem. Såhär såg jag i alla fall ut när jag var femton år:

     

    torunn femton år

     

    Men när jag var femton år var jag också rädd för allting. Det är jag fortfarande. Jag önskar jag kunde säga att allt jag var rädd för bara var inbillning och brist på erfarenhet, men mina rädslor har visat sig vara rättfärdiga och inte baserade på fantasifoster. Det visste jag ju inte då dock. Då var jag rädd på ett annat vis. Då var jag rädd för saker jag inte visste något om, och tröstade antagligen mig själv med att det nog bara var inbillning och att allt det där som jag var rädd för bara var dumt och fånigt. Nu är jag rädd för exakt samma saker, för att jag har sett det på riktigt. Det finns. Jag var modig då genom att intala mig själv att det inte fanns något att vara rädd för, nu är jag modig genom att tvinga mig själv att ta mig igenom dagen trots att allt är skit.

    När jag var femton var det 2006. Nu är det 2013 och alla som var typ åtta år när jag var femton är femton nu. Ni vet alla vad som hänt. Sex unga killar, femton-sexton år, våldtar en tjej som är femton år gammal. Det är svårt att ta in. När jag sitter och tittar på bilden av mig själv femton år gammal så börjar jag nästan gråta. Den där lilla tjejen på bilden som ser så jävla oskyldig och obekymrad ut. Jag vill skydda henne mot allt ont som jag har upplevt. Jag vill skydda henne från all jävla skit som finns i världen. Och så tänker jag på den tjejen som hela Sverige nu pratar om. Hon är ansiktslös, vem som helst, en tjej som är femton år gammal, vars liv har slitits sönder och samman. Det är inte bara det att killarna frigivits, det är mest det att det har hänt. Det kommer fortfarande ha hänt lika mycket vare sig de döms eller inte. Ingen i hela världen kan ge tillbaka till den där lilla tjejen det de har tagit ifrån henne.

    Det snackas om ”tjatsex”. Jag har haft tjatsex många gånger. Jag har även haft sex jag inte velat ha egentligen men haft det ändå för att… ja, nej, jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag vet hur jag har mått efteråt, när det varit över. Tomheten, ångesten, äcklet. Jag var i en period en gång då jag hade massa sex som jag inte ville ha, och jag började fundera på om det faktiskt var så att jag var oförmögen att säga nej. Så var det då en fest, och en kille jag hade haft sex med vid tidigare tillfälle uttryckte sitt intresse. Vi var kompisar, så det hela var i all välmening, inget hotfullt alls på något sätt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur konversationen löd, men jag kommer ihåg att jag inte var intresserad och att jag sa det till honom, men vi hade en ganska flörtig relation. Vi stod ute och rökte och var fnissiga, och sen lyfte han upp mig och bar iväg mig in i en skogsdunge bakom huset. Det hela var liksom på skoj. Det kändes inte hotfullt alls, men jag kände ändå början till ett obehag, så jag sa ”jag vill inte, bär tillbaka mig”. Han la mig ner i gräset och där slog paniken till, jag tror inte ens han fattade hur jag upplevde det, för han har inte växt upp med ”rädslan-för-att-bli-våldtagen-när-som-helst-var-som-helst-och-ingen-kommer-någonsin-tro-dig-så-det-är-upp-till-dig-att-se-till-att-det-inte-händer”. Så jag sa ”Nej. Seriöst. Jag vill inte. Sluta.” med det största lugn jag kunde uppbåda i min panik. Det var då han fattade att jag var rädd på riktigt. Han såg så jävla förvånad ut, och lyfte direkt upp mig och bar tillbaka mig till huset och bad om ursäkt. Jag är så jävla jävla jävla jävla tacksam för att min röst bar den gången, och för att han var den han var och hörde mig och respekterade det jag sa. Om han inte varit det, om han hade velat våldta mig, så hade det varit så jääävla lätt för honom. Det var i mars 2008.

    Sen kommer mars 2013 och nu tänker jag på den här lilla tjejen som blev våldtagen av sex killar. Sex killar som stod på kö utanför dörren och väntade på att en efter en våldta henne. Hon låg där och grät och sa nej och försökte gå ut men blev stoppad. Seriöst, jag tror inte jag nu, vid 22 års ålder, skulle kunna ta mig förbi sex sextonåriga killar som står ivägen för mig. Hell, högstadiegängen som hänger utanför McDonalds i min lilla stad skrämmer talförmågan ur mig, och de är inte ens sexton, de är typ tretton. Och jag tänker på hennes äckel. Det äckel jag känt efter jag helt frivilligt haft sex med någon jag egentligen inte velat ligga med kan inte vara NÅGONTING i jämförelse med det äckel som den här tjejen förmodligen känner. Och ångesten. Och tomheten. Och rädslan. Jag försöker verkligen sätta ord på vad jag försöker förmedla här men det är så jävla fucking svårt, för jag tror inte att någon som inte varit med om det ens kan föreställa sig i sin vildaste fantasi hur det känns. Och det här var inte en våldtäksman, inte två, inte tre, inte fyra, inte fem utan SEX JÄVLA STYCKEN SNUBBAR. Scrolla upp till den där bilden av femtonåriga Torunn igen. Föreställ dig det där småleende lilla ansiktet förvridas i skräck och täckas med tårar, föreställ dig sen hur inte en, inte två, inte tre, inte fyra, inte fem utan SEX personer en efter en trycker in sina kukar i hennes lilla snippa gång på gång medan hon gråter och säger nej nej nej nej sluta snälla sluta nej nej nej. Efter första snubben gått ut kanske hon lyckas ta på sina  kläder och stappla mot dörren, och så kommer en till, puttar ner henne på sängen och tar av henne kläderna igen. Hon kanske känner sig lättad när han kommit och tänker att nu är det i alla fall över. Så kommer en till. Och en till. Och en till. OCH EN TILL.

    Det här kommer finnas i den här tjejens liv för all framtid. Hon kommer förmodligen tänka på det varje dag för resten av sitt liv. Jag kan fortfarande rodna i min ensamhet över småsaker som jag sagt eller gjort för flera år sen som ingen kommer ihåg förutom jag. Tänk dig hur det är för den här tjejen, varje gång hon stannar upp och inte håller sig sysselsatt med något som får tankarna på annat. Hon kommer för alltid ha bilderna av det som hänt på sin näthinna, känna smärtan (för det är ju inte bara det att det är fett obehagligt, det gör ju jävligt ont att bli påsatt om man inte är beredd eller med på det. Fan, det kan göra ont om man är kåt som ett djur också, vilket jag tvivlar starkt på att hon var), känna skräcken och paniken välla upp genom kroppen. Jag mår fysiskt illa när jag tänker på det. Jag gråter när jag tänker på det. Mina händer darrar av ilska när jag tänker på det. Och det är för mig någonting som jag har läst om i tidningen. Jag var inte där, jag har aldrig upplevt något liknande. Jag vill typ lägga mig ner och dö när jag tänker på det, och jag var inte ens där. Fyfan.

    Sen är det ju det också, DESSUTOM, TILL RÅGA PÅ ALLT, att snubbarna som gjort det här mot henne går fria som om ingenting hänt. SOM OM INGENTING HÄNT. Vad säger vi som samhälle till henne och alla tjejer som blivit våldtagna, kommer bli våldtagna och är rädda för att bli våldtagna (dvs alla tjejer)? Vi som skulle skydda henne. Vi som skulle hjälpa henne ta sig igenom livet. Vi som skulle finnas där för henne.

    Tvi. Jag spottar på det, fy faaan. Jag förkastar det. Jag undrar vad jag skall göra åt det. Jag undrar hur jag skall göra för att vrida tillbaka tiden och gå till den där jävla festen och slå de där jävla killarna på käften. Så jag skriver på namninsamlingen och länkar till Kajjans briljanta tips om hur man får en fällande dom i ett våldtäktsmål.


  4. Öppet brev till Carl Bildt

    11 maj 2013 by torunn

    Jag skrev ett öppet brev till Carl Bildt häromdagen, och mailade det till honom och alla tidningar jag hittade adressen till. De flesta tidningar har dock en gräns på 3000 tecken, så jag vet inte om det kommer komma med någonstans. Men jag postar det i alla fall här och nu och de som vill får läsa helt enkelt. Dela och sprid gärna så han tvingas läsa det!

     

    Öppet brev till Carl Bildt.

     

    Carl Bildt. Jag vet knappt var jag skall börja. Jag tänker inte försöka sätta dit dig eller bevisa något, för som du själv säger så ”finns det de som har som sport att sätta dit Carl Bildt, men då skall man ju ha lite bättre på fötterna innan man ger sig in i detta”. Jag vill bara att du skall veta att jag vet att ditt samvete inte är rent. Och jag vet att du vet det också. Det är inte ditt fel att du föddes i en uradlig familj, men faktum är att du gjorde det, och med arvet kommer också arvssynden. Dina förfäder var med och plundrade och roffade åt sig och det är det arvet som du lever på idag. Du kan inte hjälpa det, man väljer inte i vilken familj man skall födas, men varje dag har du ett val. Varje dag när du går till jobbet har du ett val, att fortsätta utnyttja andra människor för din egen och dina kompisars personliga vinnings skull, eller att säga nej, jag som har makten tänker använda den för att hjälpa dem som inte föddes uradliga. Jag behöver inte ens ta upp exempel, det är bara att gå in på google och söka på ditt namn så har du en översvämmad internetsjö av smutsiga skålar med dina hala fingrar i. Du är som en teflonpanna, allting rinner av dig, tror du. Men det finns de som kommer ihåg allt, vi som inte lever i din värld, vi som får betala priset för din vidriga politik. Men som sagt vill jag inte argumentera, för jag vet, och du vet, att du är en mycket bättre retoriker än jag, och allting jag säger kommer du ha ett långt och halt svar på. Jag vill inte ens ha ett svar. Jag vill bara veta att du läser det här, och att du tänker på oss ibland och skäms. För jag vet att du vet att din politik inte gynnar alla, jag vet att du vet att du bara tänker på dig själv. Du tycker att det är vårt eget fel, att alla har samma förutsättningar, det är bara att jobba hårt så kommer man till toppen, men innerst inne, är det verkligen så, tycker du verkligen det, eller är det någonting du intalar dig själv varje kväll innan du somnar? Finns det inte ett sätt att göra saker och ting som inte skadar någon någon annanstans? I något jävla land någonstans långt borta, i någon förort någonstans som du aldrig ser, i någon liten avfolkad by någonstans som du aldrig kommer besöka.

     

    Du har en chans att göra rätt för dig, att rentvå ditt samvete. Varje dag har du det. Du kan när som helst säga stopp, det här är fel, vi måste sluta utnyttja människor som är svaga och som inte kan göra motstånd.

    Jag heter Torunn. Jag är 22 år och uppvuxen på Gotland. Sen jag flyttade hemifrån när jag var femton har jag flyttat ca 25 gånger. Jag hatar dig. Jag hatar dig så otroligt mycket och jag mår illa när jag ser ditt namn eller en bild på dig. Jag mår illa när jag tänker på dig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer fira din begravning som britterna firade Margaret Thatchers, och om du går ut och öppnar ögonen, om du går ut på internet och verkligen ser oss, vi som lever i verkligheten, så kommer du förstå varför. Jag vill som sagt inte ha ett svar, jag vill bara att du skall tänka på mig, tänka på oss innan du går och lägger dig varje kväll. Se våra desperata ansikten framför dig. Hör alla sånger vi sjungit. Se hur vi kämpar och kämpar för vår egen och andras överlevnad och ett drägligt liv. Tänka på hur du kämpar emot oss, och krossar oss med lätthet. Vi glömmer inte, och vi förlåter inte, och du kan intala dig själv hur mycket du vill att det inte är ditt problem, att det inte är ditt fel, men du vet innerst inne att det inte är sant, och jag hoppas att du en dag kommer till insikt.


  5. 09 januari 2013 by torunn

    Jag menade inte det där. Det är klart att mina vänner ser mig. Jag vet ju det egentligen. De ser mig och när jag behöver dem finns de där. Jag vet det nu. Visste ju det.


  6. Fake it til you make it

    08 januari 2013 by torunn

    Fortsätter låtsas. Orkar egentligen inte bära på mer hemligheter men vad skall jag göra? När jag inte ens kan skriva av mig på bloggen eller prata med någon så blir det jävla runtskrivningsrundor och det får folk faktiskt ta. En dag skriver jag allt. En dag skiter jag i alla andra och slutar hålla käften. En dag är det här över. En dag är allt bra. En dag, och den dagen, då jävlar i helvete skall ni få se.

    Mitt ex sa till mig att jag är en dålig människa, men att det inte är mitt fel för jag är nypopulär. Jag tycker inte jag är en dålig människa, men jag håller med om det andra. Jag vet fan inte hur jag skall bete mig för jag har ännu inte vant mig vid att folk överhuvudtaget ens bryr sig om min existens. Allting blir så mycket svårare då. Helt plötsligt har jag en chans, och jag måste ta det kallt, vara cool. Men jag är ju inte cool, jag är fortfarande en liten trettonårig tönt med för korta byxor och inget som helst sinne för timing. Helt plötsligt vill folk ha någonting av mig, helt plötsligt har jag ett värde. Men lyssnar de verkligen på vad jag säger? Är det som är viktigt för mig viktigt för dem? Ibland känns det som jag blivit så bra på att låtsas att jag inte vet om det är jag som pratar eller om det är den där coola tjejen som tagit över min kropp (om det ens finns någon sån, jag vet inte, jag kanske inte alls uppfattas som cool). Och jag vet att jag inte kan vara helt helt mig själv för då skulle jag förlora allt. Alla jag så jävla gärna vill vara i närheten av. Tror jag. Jag vet inte längre.

    Ibland händer det att jag på vägen hem tänker ”varför i helvete sa jag sådär? jag är så jävla konstig och jobbig. fan fan fan fan.” och så  skäms jag hela vägen hem och har ångest över det medan jag försöker sova. Jag säger aldrig något jag inte menar, men det är så mycket jag vill säga som jag inte säger. Så mycket jag håller tillbaka för att inte verka jobbig eller påträngande. Ändå känns det som att jag är jobbig och påträngande i alla fall. Jag vill bara vara med.

    Jag vill bara vara med och jag vill bara att alla andra skall må bra. Men ibland, som nu, känns det som att jag sätter alla andra före mig själv. Det gör jag gärna, det är inte så, men jag undrar om det är fel av mig att förvänta mig samma behandling tillbaka? Om det skiter sig för mig, kommer folk vara där då? Det känns inte så. Och det är inte det att jag tror att mina vänner inte tycker om mig eller är taskiga människor, jag bara tror inte att de ser mig. Det känns som att allt jag säger åker in genom ena örat och ut genom andra. Jag undrar om folk skulle märka om jag försvann. Nu är det inte så att jag tänker försvinna, absolut inte. Men jag kanske tänker sluta vara så snäll. Jag kanske tänker sluta ställa upp. Jag kanske tänker tänka på mig själv, endast, ett tag. En månad kanske, och se hur det går?

    Imorgon kommer hon som äger hunden jag tagit hand om hem. Då är det slut på ansvar över andras grejer. I alla fall ett tag.

    Nu var det inte det här jag skulle skriva om eller ens vad jag skulle göra. Jag skulle städa. Men tankarna tog över. Behöver ventilera. Har gjort det i klarspråk på min hemliga blogg också. Ja, en sån har jag. Så jävla skönt faktiskt. Som en dagbok som folk kan läsa (fast jag tvivlar på att folk gör det, så hemlig är den), där ingenting filtreras. Där allting som står är hela sanningen och inget annat.

    Imorgon skall jag gå upp tidigt och duscha och ta på mig mina favoritkläder och vara så jävla episk och snygg att alla andra bara kan ta sig i fucking röven. Jag skall vara mitt bästa jag. Mitt trevligaste, roligaste, finaste och sötaste. Men inte snällaste. Jag skall säga allt jag tycker. Jag skall göra allt jag vill. Och allt skall bli bra. Och jag skall vara oemotståndlig men ingen skall få mig, för jag är bara min.

    Ps. Ibland känns det också som att mitt enda värde är min fitta och vad som kan stoppas i den. Jag är så trött på det. Har egentligen inte insett det förrän nu. Trodde allt var på gemensamma villkor, men var det verkligen det? Har jag ett värde om det inte går att ligga med mig? Det kanske bara är en slump, men kom inte alla vänner ungefär exakt samtidigt som jag blev sexuellt aktiv? Jag vet inte. Vad jag däremot vet är att jag bara är min, som sagt, och hädanefter skall jag inte dela med mig till vem som helst. Och förlorar jag mitt värde då så skiter jag i det för då är det inte värt det. För jag är bara min.


  7. vad en kan förvänta sig

    05 november 2012 by torunn

    Min mamma har alltid sagt till mig att jag inte kan förvänta mig att alla andra skall hjälpa mig hela tiden med ditten och datten. Hon tycker jag helt enkelt förlitar mig på att alla andra skall lösa mina problem. Och visst är det så! Men jag ser inte det negativa i det. Jag tror ju på en värld där alla hela tiden löser alla andras problem, och får samma behandling tillbaka. Som i fredags, när allting var stressigt och jobbigt. Kameran hade gått sönder och jag behövde en ny, jag skulle fota fotbollsmatch och behövde ett teleobjektiv och ett stativ (eftersom mitt ligger i någon låda och jag inte hittar det). Veckan innan, precis när jag började fundera på om jag skulle beställa filmrullar så hörde min kompis Antonia av sig och undrade om jag ville köpa ett gäng billigt. Filmrullar: check. Så i fredags då, jag hade besök av Jocelyn och Lukas och vi försov oss och hann inte äta frukost, och jag var sjukt hungrig. När jag kom fram till skolan gick jag först till Sebastian för att lämna tillbaka hans tröja som jag lånade under höstfesten. Han var beredd och hade gjort kaffe och gröt. Hunger: check. Så himla god var den gröten, och så himla trevligt var det. Hans vän från Hässleholm var och hälsade på också och en stund senare dök Max och en till påhälsande Hässleholmare upp. Vill liksom lägga en större del av detta inlägg till den där gröten, men jag vet inte hur mycket en kan skriva om havregrynsgröt riktigt. Den var i alla fall jättegod som sagt, men mest av allt är jag så tacksam. Vem gör gröt när en kommer och hälsar på liksom? Vem gör havregrynsgröt överhuvudtaget?

    Sen då så gick vi vidare hem till Max, och där plockade han fram en stor väska, full med kameror, objektiv och en massa spännande saker. Vi valde ut de bästa och gick ut och tog en cigg. Kamera: check. Teleobjektiv: check. Sen gick jag vidare till Antonia/Bef (där jag som tidigare nämnt glömde de där filmrullarna senast). Nyckeln låg under mattan för ingen var hemma. De kunde valt att inte låta den ligga där till mig, men det gjorde de inte. Sen gick jag vidare till Nico och Jocelyn och sa hej till katten och kramades lite och sen bar det av till Jenny och Malm. Tidigare hade jag fått ett sms med orden ”torunn, jag har ett stativ du kan låna! sväng förbi du bara”. Klappade ytterligare en katt, inspekterade stativet och kramades lite till. Stativ: check. Sen gick jag tillbaka till Max där han och Sebastian hade jam på gång. Jag lyssnade till ljuva toner och blickade ut över Östhem. Såg rakt in i kansliet, där bland annat personalansvarige Daniel har sitt kontor. Han stod och skrattade och diggade och sjöng (tror jag) till någon musik som han såg ut att njuta väldigt mycket av. Det var fantastiskt att se. Ni vet så en dansar när en tror att ingen tittar på en? Så var det. Pur glädje var det. Vackert var det. Jag satt och tittade en lång stund, rakt in i någons absolut innersta väsen, sedan gick vi tillbaka till Västhem och drack kaffe. Sen åkte jag hem. Allting fixade sig, och det enda jag behövde göra var att åka till Svalöv. Jag tror det är så vi är menade att leva, med hjälp av varandra. Och visst, jag kanske är bortskämd som har så fantastiska människor i min omgivning, men det stör mig inte alls. De som är runt mig och underlättar mitt liv vet att de alltid är välkomna till mig på havregrynsgröt och te. Kanske till och med en chokladpralin om det är nära csn.

    Men nu är det faktiskt dags att gå och lägga sig. Imorgon skall jag åka till Kamratgården och fota IFK Göteborgs anfallare nummer 19 Hannes Stiller. Jag är nervös. Jag är taggad. Jag är pepp. Puss!


  8. sandy

    31 oktober 2012 by torunn

    Jag fick panik när jag tittade på satellitbilderna över sandystormen. Tyckte det var farligt nära Montréal där min pappa och min lillebror bor. Detta resulterade i att jag pratade med min lillebror på fejjan för första gången på mycket länge. Han försäkrade att allt var bra och tyckte förmodligen jag var korkad, New York ligger 10 timmar med bil från Montréal upplyste han mig om. Vad vet jag? På kartan ser det nära ut. Men å andra sidan så har finns det väl ingen kanadensare som räds lite regn och lite blåst? Hårda jävlar det där. Pinsamt nog tänker jag på stormavsnittet av How i met your mother. Apropå det, när i helvete skall han träffa kvinnan, morsan? Jag orkar snart inte mer. De har harvat i flera år nu. Vilken farsa berättar om alla ligg han någonsin haft för sina barn? Inte ens jag skulle göra det, och jag är ändå stolt över mina erövringar.

    Förövrigt såg jag en jävligt bra film häromdagen. Seeking a friend for the end of the world. Sjukt bra film. Jag både skrattade och grät. Extremt bra. Men kan Keira Knightley sluta vara så jävla snygg tack?

    Annars förlorade vi matchen. Pinsamt dålig klack. Det är inte bra betyg när jag är den som sjunger mest. Plus att domaren var på motståndarnas sida. Inte konstigt att det gick dåligt.

    Nu skall jag sova. Skriver mest för att hålla det igång. Nu jävlar bloggen skall det bli bloggande. Varje dag! Jag älskar världen, jag älskar livet, jag älskar min mamma, jag älskar min pappa, jag älskar mina bröder, jag älskar min Björn och jag älskar er. Puss och gonatt


  9. närminne

    by torunn

    Mitt närminne har blivit helt fuckat. Jag var ju i Svalöv i torsdags/fredags, och på fredagen var tanken att jag skulle hämta ett gäng filmrullar från min kompis Antonia. Men när jag vaknade på fredagsförmiddagen var detta uppdrag som bortblåst ur mitt medvetande. Kom på det på tåget hem till Helsingborg. Så jag fick åka tillbaka till Svalöv igår för att hämta dem eftersom jag behöver dem när jag skall fota Hannes Stiller, anfallare i IFK Göteborg, på måndag. Allt gick bra, jag kom till Svalöv, fick en macka, en kopp te, rullarna och det senaste skvallret från byn. Sen tog jag och min vän Robert oss ner till internatet för att hälsa på de som stannat kvar över höstlovet. Rullarna låg kvar hemma hos Bef och Robert, men det hade jag inte en tanke på. Till slut var det dags att gå till bussen, och trots att jag haft koll på klockan hela tiden blev det ändå bråttom. Jag var helt säker på att jag missat bussen, men var ändå inte säker, för varje gång jag tror jag på riktigt missat bussen kommer den alltid. I missat-bussen-stadiet ringer jag Björn, och precis när han svarar inser jag att jag glömt rullarna. Då kommer bussen.

    Jag borde få utmärkelse för årets vimsigaste brud. Det finns fler saker jag glömt. Typ fem möten i skolan de senaste veckorna t ex. Ändringar i schemat som inte fått plats i min rutin. Det är dags att börja använda kalendern igen känner jag. Ha den med mig överallt och kolla den i god tid innan jag sätter mig på en buss eller ett tåg eller ställer väckarklockan.

    Idag är det i alla fall match mellan IFK Göteborg och HIF, Helsingborgs IF. På Olympiastadion, i Helsingborg, där jag bor. Jag vet att ni som regelbundet läser min blogg inte har en aning om det här och att det kanske kommer som en liten chock, men det är så att jag har förstått fotboll, och lärt mig tycka om det. Det började med att jag träffade en viss Björn. Ungefär två månader innan allsvenskan började. Två månader in i förhållandet, ni vet när allt är sådär fantastiskt gulligt och det är omöjligt att prioritera något annat än den en är kär i. Ja, förutom fotbollsallsvenskan då. Björn var tvungen att kolla fotboll, och varje match är bara 90 minuter, och jag ville så himla gärna vara med Björn, så jag fick vackert titta jag också. Och tittar en tillräckligt mycket på fotboll så förstår en. Det är som en dokusåpa. Rivaliteten mellan lagen, de olika spelarna med sina speciella färdigheter och personligheter. Spelets regler. Jag lärde mig spelets regler, lärde mig vad spelarna hette och lärde mig bli sjukt glad när IFK vann.

    Det låter kanske konstigt, tjugo män mellan 15 och 44 år (allsvenskans yngsta och äldsta spelare någonsin var så gamla) som jagar en boll i nittio minuter medan två män står och försöker få bollen att inte hamna bakom dem. Det är så jag hela tiden sett på fotboll, hela mitt liv. I knattelaget i lågstadiet var jag back. Det vill säga jag stod längst bak på plan och flyttade mig när bollen kom. Lät någon annan ta hand om den. Sjukt rädd för att den skulle träffa mig. Vet inte om vi vann eller förlorade, tyckte det var dödligt tråkigt. Värre blev det på mellan- och högstadiet. Alla killar spelade fotboll, alla tjejer spelade fotboll. Jag pallade inte. Idrottslektionerna innebar ångest, och det blev inte bättre av att alla hatade mig. Eller de hatade nog inte mig, men jag har mycket svårt att tro att någon annan än jag förstod och kunde uppskatta min existens. Killen som var värst hette Nils. Han var en kort, fruktansvärt ettrig snubbe som inte hade något gott i sig. Han spelade fotboll precis som den näst värsta, Isak. De kom från innerstaden och var dryga så in i helvete. Jag kom alltid på vad jag skulle sagt tillbaka på vägen hem från skolan, och en dag tänkte jag att fan, jag tänker ut vad jag skall säga nästa gång de gör eller säger något. Planerade en lång harang som jag var stolt över.

    Chansen kom såklart på en idrottslektion. Jag kommer inte ihåg vad han gjorde eller sa, det var länge sen nu, men jag var beredd. Lyckades kanske inte säga allt precis så som jag velat, men poängen om att Nils inte var värt ett jävla skit och skulle sluta som diskare på sin pappas restaurang fick jag med. Det träffade precis där det skulle, jag stormade säkert ut, jag kommer inte ihåg, men jag vet att jag var dramatisk som fan så det gjorde jag nog. Nils stod helt tyst. Alla var tysta. Jag vann den ronden. Efteråt sa min enda kompis i klassen – Elin, min bästa och äldsta vän fortfarande – till mig att det var lite väl hårt det jag hade sagt. Till och med hon som var på min sida tyckte det var lite väl elakt. Det gav jag blanka fan i, tog det mer som en komplimang. Det helvete som jag upplevde varje dag i skolan hade jag äntligen fått hämnd för. Nu spelar det ju ingen roll, men jag är ändå ganska glad att jag utan att ens tänka på det fick in lite klasshat i mitt tal till min plågoande.

    Och klasshatet är det som fått mig att förstå varför jag älskar fotboll nu. För den enda kampen/matchen/kriget jag verkligen bryr mig om är kampen mot kapitalismen. Jag inser själv att mina chanser är små. Det är svårt att vinna den kampen, och det gör mig fruktansvärt deprimerad emellanåt. Jag tänker på all jävla orättvisa som kommit till genom våld och död och upprätthålls av lagar som vi tror är till för att skydda oss mot varandra men som egentligen är till för att skydda de rika från oss. Alla vet om det. USA till exempel. Alla vet mycket väl att landet inte tillhör dem, alla vet mycket väl att de tog det från de som bodde där från början och att de tog det med våld. Skulle det hända idag, att det kom en massa folk från ett ställe och dödade alla på ett annat ställe, tog deras land och tvingade bort dem från deras hem så skulle det bli internationellt ramaskri. Absolut tänker ni, och det är därför det inte händer nu, för att vi är civiliserade människor som inte dödar varandra. Men tänk efter lite snälla. Under nittonhundratalet, NITTONHUNDRATALET, det århundrade vi föddes, hände det. Vi har inte blivit civiliserade människor, det har vi alltid varit, det är bara det att de 10% som äger ungefär 85% av jordens tillgångar nu behöver ”civiliserade” lagar och regler som gör att resten av oss inte enligt lag kan ta tillbaka det som egentligen tillhör oss. Den civiliserade livsstilen, freden vi kämpar så hårt för att bevara, den finns till för att vi inte skall säga ”hörrni, det här är orättvist, det de tagit från oss med våld måste vi med våld ta tillbaka”. Och alla som försvarar sig mot förtrycket är ”terrorister”.

    Till fotbollen då. Eftersom alla dessa lagar och regler hindrar mig från att skjuta huvudet av Carl Bildt, flytta ut i skogen och aldrig mer vara en del av det kapitalistiska systemet så kommer jag förmodligen inte vinna min kamp under min livstid. Som sagt gör det mig fruktansvärt deprimerad ibland. Men då finns fotbollen där, och jag får vinna lite. En behöver vinna ibland. Det är så himla härligt att vinna nämligen. Euforin går inte att beskriva. Det är lika härligt som att efter en timmes intensivt adrenalinstinnt agerande på en teaterscen ta emot applåderna. Det är som att under uppläsningen av ett tal skrivet från hjärtat se tårar i folks ögon. Det är som att kyssa någon en redan vet att en älskar för första gången.

    Nu skall jag på match fan. Puss!


  10. en stund till va?

    30 oktober 2012 by torunn

    -Schyssta då? En cigg till? Ett glas läsk till? En chokladbit till? Snälla va?

    -Men jag är så trött.

    -Jamen kolla bara fejjan snabbt en sista gång!

    -Men jag vill sova nu.

    -Jamen läs mer om Sandy. New York ligger nära Montréal. In på fejjan och kolla att lillbrorsan mår bra nu.

    -Men de har inte skrivit något om Canada. Jag är trött!

    -Nu måste du kolla hur många som läst ditt senaste blogginlägg.

    -Men jag kollade ju det nyss?

    -KOLLA IGEN NU!

    -Men åh….

    -Nu måste du skriva ett blogginlägg om att du inte kan gå och lägga dig.

    -Men är inte det helt idiotiskt?

    -Jo, men ändå.