Ett väldigt långt inlägg för att kompensera sju dagars uteblivna.

sara och måns var hemma hos mig på en post-jazzkväll-fika/efterhäng/kortspelsafton/efterfest/myskväll, och carro var också med en stund. det var för lite mer än en vecka sen sedan kanske.

man ser min spegelbild där, i trädet. jag säger bara madeleine and torunn in the tree with diamonds.

skönt och grönt häng på bibblan med madde för några veckor sen.

vi ser solen gå ner över stan, vi ser solen gå ner över silverstan… hjärtats orkester, you gotta love them.

en gång hade jag grått hår, så de bilderna blir sjukt (fint) redigerade innan de kommer upp här.

Jag har ju inte bloggat på ett tag. Fick i fredags en kommentar av min bror: ”du har inte bloggat på fem dagar, what’s the deal?!?!?!”

Jag skall berätta. Såhär går det till när jag bloggar. Antingen är jag hemma på gotland och har göddigaste trådlösa nätverket ever att luta mig tillbaka mot. Inget krångel där inte. Eller så sitter jag på golvet i min hall med en kudde bakom ryggen och anstränger mig för att sitta still för att inte rubba den oerhört svaga signalen jag fångar upp någonstans ifrån. Eller så (oftast är det så) går jag till bibblan på kvällen och bloggar där.

Nu är det så att min pojkvän gabriel har varit och hälsat på mig i ungefär en vecka, och då har det logiskt nog inte varit biblioteket jag skyndat mig till efter skolan. Vi har haft det väldigt trevligt. Ätit godis, tittat på film, gabbe har diskat åt mig, vi har spillt pärlsocker över hela golvet (och jag har ingen dammsugare, GALET!), lagat mat har vi gjort. Och pussats. Rätt mycket, väldigt trevligt. Sen på fredagskvällen (i fredags då alltså senaste fredagen) åkte vi nattbussen till stockholm, kom fram tidigt på morgonen, åt mat på centralen, gick hem till johanna, la lite snusmumrikenpussel, somnade. Sen åkte vi till nynäshamn med pendeltåget. Där inträffade en sak som jag vill berätta om.

Vi satt fridfullt på pendeln och höll handen, allt var gött. Sedan, i västerhaninge, går det på ett gäng skinheads. Jag tänker ”undrar om de är nazis eller bara vanliga skins…”. Ser att gabbe tänker samma sak. Jag studerar dem i smyg för att se om de har några fina symboler som typ en överkryssad svasticka. Inget sånt, men dock en rätt stort peacemärke på en snubbes knä. Och en palestinasjal på en väldigt söt tjej. Jag tänker, det är luugnt, och tittar snällt på dem. I nästa ögonblick drar de upp en bandspelare och börjar spela musik. Först är det ingen text och jag blir värsta pepp av den härliga trallpunken. Sen börjar sången. Ord som ”Vit revolution”, ”fosterland”, ”vit makt” upprepas ett antal gånger. Jag känner hur ilskan stiger i mig, kramar gabbes hand hårt och anstränger mig för att inte blänga för mycket (ville inte för tillfället ha åtta stora nazis emot mig). Hade jag varit stor och stark och haft ett självförtroende som inte var att leka med, och varit sjukt bra på att argumentera, då hade jag skällt ut dem. HÅRT. Jag gillar inte nazis. Så ni vet. Gillar skins dock, det är en underbar klädstil. Blir lycklig varje gång jag träffar Miccha och Bäver mina kära vänner. Här får ni en bild på dem (hittade ingen helbild på dem tillsammans vilket det skall bli ÄNDRING på när jag kommer tillbaka till halmstad.):

hjärta på dom.

I alla fall. Efter pendeln kom vi till nynäs, där fixade vi mat och sen gick vi hem till kimi som är gabbes gamla kompis. Hna var trevlig men vi hann inte vara där särskilt länge. Sen rusade vi till båten och sen kom vi hem mitt i natten. Dagen efter det, i söndags, låg jag med gabbes hand på min mensvärkande mage (plus vetekudde) och tittade på film hela dagen. Det var sjukt mys. Sen åkte gabbe hem och jag gick och umgicks med elin min fina vän.

Idag var det måndag. Jag var på min morfars begravning. Det var hemskt. Fast vackert. Jag läste ett tal (lyckades säga hela utan att gråta), och grät väldigt mycket. Min morfar var sjukt bra, så ni vet. Min mormor också. De ägde. De ägde alla. Någon dag kommer en fin outfitbild på dem från sjuttiotalet!

Tänkte skriva talet här. Det är rätt fint, speciellt delen om de gröna tapeterna. Såhär lät det:

”Hej. Nu skall jag berätta lite om min morfar. Fina saker jag minns och saker som han har lärt mig. Min morfar har lärt mig mycket. Som de flesta här säkert vet så var han mattelärare, och alla i min familj verkar tycka om matte väldigt mycket, men inte jag. Så han har inte lärt mig mycket om matte. Men, han har lärt mig andra saker.

När jag och min bror var små så brukade han först hämta Jobjörn vid skolan och sen mig vid dagis. Han hade en vit saab med blå sammetssäten. På parkeringen utanför dagis lärde han mig min första mening på engelska. ”please sit down” sa han. Och jag satte mig. Sen brukade vi åka hem till honom. När vi åkte i bilen så lyssnade vi alltid på ett blandband. Det var alltid samma blandband. Jag kommer inte ihåg alla låtarna på det, men jag kan nämna ”lyckliga gatan” och ”lejonbruden”, de var mina favoriter. Om någon spelade det blandbandet för mig nu skulle jag förmodligen kunna de flesta låtarna. Som vi vände och vände det där evinnerliga blandbandet.

När vi kom fram till Romagatan åt vi mat i köket som på den tiden hade grön och vitrandiga tapeter. Till maten var det alltid sockerdricka eller cubacola. Efter det fick vi varsin glasspinne. Det var alltid lika spännande att se vilken glass man fick. Sen fick vi leka, och jag ritade alltid. Eller så läste morfar ur ”MIN SKATTKAMMARE”.

Min morfar lärde mig också min första mening på gutamål, och min andra. Det var ”Hul pa sucken” och ”de braula i vambi”. Han lärde mig att göra flätor också. Och att knyppla. Jag och mamma skulle sätta igång och knyppla en gång, men vi kom inte så långt innan vi tröttnade. Jag tror det krävs ett otroligt tålamod för knyppling. Och tid.

Min morfar hade alltid tid. Det var aldrig stressigt hos honom. Jag kan inte komma ihåg någon situation då jag känt mig stressad och morfar varit med. I somras när allt var kaos och jag inte visste var jag skulle bo efter sommaren kom jag ibland hem till honom och åt middag och allting var bara lugnt.

Nu är det tomt, men jag kan tänka tillbaka på de randiga tapeterna och alla växterna i hans hus och alla böckerna och glasspinnarna och cubacolan, och då känns allting lite mindre tomt. Morfar fyllde en stor del av mitt liv, och många andras liv, och det gör han fortfarande. ”

På minnesbordet på fikat efteråt stod den här bilden som jag tog till ett fotoarbete i tvåan där omgivningen skulle beskriva personen på bildens personlighet. Det är precis vad den här bilden gör.

Efter efterfikat åkte jag, min mamma ylva, min styvpappa, min bror jobjörn, min moster åsa och hennes man gunnar, mina kusiner lina och mattias, min morbror johan, mina kusiner erika och henrik, deras mamma maria, och min morfars livskamrat dagmar hem till min mormors gamla hus som åsa och gunnar har köpt och gjort till sommarstuga, och åt middag. Jag, mattias, erika och henrik (ålder 17, 24, 11, 8) spelade kort, bland annat ratfuck som är ett väldigt roligt spel med ett lite hemskt namn (jag låtsades att det hette ratfight, henrik är ju ändå bara åtta år gammal) som miccha har hittat på. Jag har fotat mina söta kusiner en del, tänkte lägga upp det imorgon. Eller ikväll… Senare kanske. Kanske.

Imorgon skall jag träffa gabriel en snabbis och kramas lite, sen skall jag hjälpa till att gå igenom gamla grejor hos morfar, sen skall jag hjälpa min bror att köpa glasögon och sen skall vi fika på hedbergs. Det kommer bli en heldag!

Btw, jag tror att de flesta som läser min blogg är halmstadbor, och ni skall veta att ni är lyckligt lottade. Idag var det minst 15 cm djup snö på gotland, och det snöar fortfarande. Det är sjukt kallt och det blåser som bara tusan. Men det är så det skall vara när det är vinter. Nu skall jag kolla på wristcutters – a love story med en kopp te och en vetekudde och sen skall jag sova GOTT! Godnatt! PUSS