ett helt vanligt sentimentalt inlägg om vänner

Jag tänkte tillägna det här inlägget till de som räknas. Jag räknar er ibland när jag är ledsen och känner mig ensam, vilket jag är och gör ibland. När jag ligger (jo, för jag ligger oftast i min säng och önskar att någon låg på andra sidan, den tomma sidan av dubbelsängen, när jag är ledsen) och räknar, så inser jag att det är rätt många som räknas. Somliga av er vet inte om hur mycket ni betyder, för jag vågar inte berätta det, för jag vill inte skrämma iväg någon. Men ni finns där, och ni förgyller mina dagar, och när jag ligger där och räknar er, så inser jag hur meningslöst det är att deppa och tänka att ingen bryr sig om mig.

#För det är ni som trots att ni är ett par och kanske egentligen skulle vilja vara för er själva en stund tar mig med – ni tar mig med ut, tar mig med in, tar mig med hem till folk, tar mig med hem till er, tittar på melodifestivalen med mig trots att ingen av oss egentligen tycker om den sortens musik – ni som säger till mig att ni tycker om mig som jag är, utan att jag behöver be om det. Ni får mig att jubla inombords varje sekund jag är med er och varje gång jag tänker på er. Du som blir ledsen om jag blir lite irriterad och du tror att jag är arg, ängslan i din röst när du frågar vad det är gör att mitt hjärta brister och jag inser att jag aldrig ens varit irriterad, jag älskar ju dig vad du än gör (inte för att du någonsin gjort något dåligt<3).
#Det är ni som när jag inser att vi är utelåsta, istället för att skita i teet och gå hem, leker med mig på en lekplats tills nyckeln kommer, och drar sedan in massa sand i lägenheten och har brottnings- och kittlingsmatcher i min säng. Ni får mig att skratta.
#Det är du som oftast får mig att vilja skrika av frustration och explodera, men som med ett ord, ett skratt, ett leende eller bara en blick gör allt bra igen.
#Det är ni som tar hand om mig, saknar mig, bryr mig om er fast jag aldrig hälsar på. Som kramar mig hårdast av alla och har med mig i er paketjulkalender som om jag var en i familjen.
#Det är du som varje gång du ser mig, även ifall jag inte sminkat mig, är sjuk och känner mig ful och äcklig, kramar mig hårt och påpekar att jag ser fin ut idag, och du menar det verkligen varje gång, det ser jag i dina ögon.
#Det är ni två som jag aldrig träffar, som bor så långt borta, men som även fast vi inte hörts på månader alltid är precis som vanligt när vi ses. Ni vet vem jag är innerst inne, och den jag är innerst inne kommer jag alltid vara, och ni vet det. Ni som hjälpte mig genom två svåra tider bara genom att finnas till och tycka lika mycket om mig som jag tycker om er. Det behövs oftast inte mer än så. #Det är du som mitt under ett samtal kan säga ”du har så fina ögon Torunn”, som om det var viktigt att jag vet det. Du som talar om för mig att jag är go’. Som väntar med mig utomhus i minusgrader bara för att jag fryser.
#Du som läser min blogg och ringer och är orolig om jag skriver något ledsamt, som även fast vi sällan träffas alltid är precis som vanligt. Det är aldrig stelt, bara skönt – som vanligt.
#Det är du som sitter tyst och lyssnar när jag babblar på i telefonen, hur länge som helst för att jag behöver det, för att sedan säga något smart och upplysa om att du var på väg i säng. Du som förklarar för mig att balkongen inte alls kommer att rasa och att jag om den mot förmodan skulle göra det skulle hinna gå in innan. Du som håller alla mina hemligheter och aldrig dömer mig.
#Det är du som kallar mig din prinsessa och syr åt mig på din fritid. Du får mig alltid att känna mig så fin och speciell med dina små kommentarer, och du får mig alltid på gott humör med din dialekt och dina lustiga små historier.
#Det är du som skriver brev till mig och tycker om mig trots att du aldrig träffat mig.
#Ni som pratar med skorrande r, du som skippar detektivbyrån för att prata med mig bara för att jag gråter och du som vinkar åt mig när du åker genom halmstad, som ler stort, större än jag nånsin trott, när du ser mig.

Ni är ju egentligen fler, med det skulle bli en bok, och jag orkar inte skriva en bok just nu, för klockan är kvart i fem och jag skall upp i tid att göra något av min dag imorgon. Men ni som läser det här, nu vet ni att jag tänker på er. Ni håller mig vid liv. När allting rasar och jag faller lyfter ni upp mig med era leenden, era skratt. Jag älskar er och ni betyder så himla himla mycket för mig (jag inser att det här låter lite smått löjligt, men ni vet, fem på morgonen är man lite löjlig) Glöm aldrig det fast jag kanske inte talar om det så ofta. <3