förlåt förlåt förlåt förlåt förlåt.

Jag fick ett mail idag. Av en pojke som jag var kär i för länge länge sen. Närmare bestämt för två år sedan. Han var inte kär i mig visade sig, och han var ganska elak mot mig. Eller inte elak, det var inte så farligt och jag hade nästan glömt alltihopa vid det här laget, men han var inte direkt snäll, och han gjorde mig mycket ledsen. I alla fall så fick jag ett mail av honom, och i det mailet bad han om ursäkt för hur han betedde sig mot mig, och för att det tagit honom två år att få ur sig det. Egentligen är det hela en ganska sorglig historia, men jag känner mig sjukt glad inombords, för att någon för en gångs skull brydde sig om att säga förlåt. Den här pojken hade försvunnit ur mitt liv och jag ur hans, så han hade inte behövt bry sig överhuvudtaget, för om han inte tagit kontakt med mig hade vi förmodligen aldrig någonsin haft något mer med varandra att göra någonsin i våra liv (inte för att jag tror vi kommer bli bästisar nu, men ni fattar). Att han ändå tagit sig tid att hitta mig på facebook (där jag inte ens har mitt riktiga namn) och skriva ett förlåtbrev för något som hände för två år sedan, det ger mig hopp.

Egentligen spelar det ingen roll vad man har gjort, det räcker oftast med ett förlåt för att den man sårat skall må lite bättre. Om det är ett ärligt förlåt vill säga. Förlåt är ett ord som används rätt vårdslöst. Det slängs omkring som om det var vilket ord som helst. Bankchefer säger förlåt för att de fått massa extra pengar samtidigt som pensionärerna får mycket mindre, men är de egentligen ledsna över det? Bryr de sig egentligen om annat än att själva inte hamna i dålig dager? Förlåt säger man när man råkar stöta till någon påväg över gatan, men är man egentligen uppriktigt ledsen över det? Personligen skiter jag fullständigt i om jag råkar stöta i någon på gatan (såvida jag inte skadar någon, det vill jag ju inte), de får väl se sig för de också, men likväl slänger jag ur mig ett förlåt. Jag säger förlåt när jag kommer försent till en lektion, men jag kan ju inte säga att jag många gånger varit uppriktigt ledsen över det. ”Förlåt för att jag pratar så mycket” säger jag. ”Förlåt för att jag inte säger något” säger jag. ”Förlåt för att jag finns, förlåt för att jag andas, förlåt för att jag är jobbig, förlåt för allt!”.

Min poäng med det här inlägget – eller, mina poänger – är att jag vill att ni, mina kära läsare, skall sluta be om förlåtelse för saker som inte betyder något, och saker som ni inte egentligen ångrar. OCH att ni skall börja be om förlåtelse för saker som ni verkligen ångrar istället. Det är lättare att säga förlåt om man inte menar det än om man verkligen har sårat någon på riktigt, men det är när man verkligen har sårat någon som förlåt, den uppriktiga önskan om förlåtelse, är som viktigast. Kom ihåg det.

Nu stänger biblioteket strax, och jag skall flyga hem lätt som på moln – fylld av hopp.