Nu är det snart över. Mitt liv här i staden av halm.
Det kommer kännas tungt. Väldigt tungt. Jag kommer aldrig mer gå över Nissans broar påväg till skolan. Jag kommer aldrig mer tvinga killen på Nergz sälja cigg till mig trots att jag glömt mitt leg. Jag kommer aldrig mer gå till Netto på Nyhems Torg på lunchrasten när det är äcklig mat i skolan. Jag kommer aldrig mer sitta på Fribergs efter skolan. Jag kommer aldrig mer göra mig rolig över bussrösten. Jag kommer aldrig mer tänka att ”fan, nu skall jag börja springa på Galgberget”. Jag kommer aldrig mer sitta i Picassoparken på eftermiddagen och bara chilla. Jag kommer aldrig mer vakna av Slottsjordsskolans ungjävlar som skriker när jag har sovmorgon. Jag kommer aldrig mer vara förargad över solen som inte går ner i vattnet även fast Halmstad ligger på västkusten. Jag kommer aldrig mer hänga på Asian. Jag kommer aldrig mer hänga på BM. Jag kommer aldrig mer hänga på B&B. Jag kommer aldrig mer försöka hänga på Morfars fastän jag vet att det är 21-årsgräns. Jag kommer aldrig mer gå till Amnesty på onsdagarna. Jag kommer aldrig mer springa som en idiot till 40-bussen mot Snöstorp fastän jag vet att jag redan missat den.
Det finns mycket jag aldrig mer kommer göra. Men det betyder att det finns mycket jag gjort. Väldigt mycket som jag är stolt över, och väldigt lite jag ångrar.
Jag har gett tre år av mitt liv, och jag har fått så mycket tillbaka att jag nästan sprängs när jag tänker på det. Jag börjar gråta när jag tänker på alla fina människor som korsat min väg i den här staden, och jag kommer sakna er alla så mycket. Er jag hatar och er jag tycker om. Allra mest er jag älskar.
Alla människor jag träffat, alla vänner jag fått. Alla jag diskuterat vilt med, alla jag skällt ut, alla jag irriterat. Alla jag sagt hej till, alla jag haft djupa samtal med, alla jag gjort glada. Alla som fått smaka mina chokladmuffins, alla som varit på mina tekalas. Alla jag rökt med, alla som försökt få mig full men inte lyckats, alla som bjudit mig på mat.
Alla jag skrattat med, alla jag gråtit med. Alla jag tröstat, alla som tröstat mig. Alla jag spelat med, alla jag lekt med, alla jag hoppat med, alla jag sprungit med, alla jag fikat med, alla jag delat tuggummi med, alla jag sovit med. Alla jag delat rum med, alla jag delat tandborste med, alla jag delat allt med. Alla främmande människor jag delat pinsamma men klockrena moments med. Alla jag i hemlighet spanat på.
Alla jag kramat, alla jag älskat. Alla flickor jag dansat med, alla pojkar jag kysst.
Alla ni som fått mitt hjärta.
Nu har det som jag nämnde tidigare gått nästan tre år sedan jag kom hit, och jag har växt. Som en liten, blyg och oskuldsfull femtonåring med otroligt dåligt självförtroende kom jag till er, och som en inte alls särskilt (långt ifrån) oskuldsfull artonåring med ett enormt bra självförtroende och ännu bättre självkänsla lämnar jag er. Och som sagt kommer jag sakna er något enormt. Tanken på att den här obetydliga lilla skitstaden på västkusten, gjord av halm, inte längre kommer vara mitt hem gör att jag än en gång börjar störtgråta.
Men sånt är livet. Nu lämnar jag er. Jag flyttar tillbaka till min ö i Östersjön en stund (alla som vill får hälsa på, det är bara att ringa, ni har mitt nummer) och sen drar jag till det nya landet. Amerika. Nordamerikas Paris. Montreal närmare bestämt. En stund stannar jag där, sen vet ingen vart det bär av. Sverige kanske, Europa i alla fall. Men inte Halmstad. För hur mycket jag än tycker om er och eran stad så är jag färdig med den.
Jag vet att det är synd, och jag hade kanske stannat ett tag till om jag haft råd, men nu är det som det är.
Nu kommer jag till poängen:
Alla ni jag nämnde innan. Det vill säga alla ni jag sagt hej till, alla ni jag kramat, alla ni jag skrattat, sprungit, hoppat och lekt med. Alla flickor jag dansat med och alla pojkar jag kysst (och vice versa). Alla ni jag älskat och älskar. Alla ni är välkomna på det sista tekalaset i staden av halm. Den 23 juni, hela dagen, är det avskedstekalas i min trädgård på Skånegatan 32 (mittemot Slottsjordsskolan, nära Kattegattsgymnasiet).
Det här kan verka som en litet obetydligt och helt vanligt tekalas, men det är det inte. Det är sista chansen att krama mig, sista chansen att smaka mina sjuka muffins, sista chansen för er att säga det ni aldrig vågade säga till mig.
Och det är viktigt för mig att alla kommer. Det är jätteviktigt. För på samma gång som det är sista chansen för er så är det sista chansen för mig. Och det spelar ingen roll att vi inte pratat på hur länge som helst. Det spelar ingen roll vilken relation vi har, om du är ett gammalt ragg eller en nära vän eller bara en bekant. Jag vill se er alla där, för jag tycker om er så himla mycket, allihopa. Och ja, man får ta med en vän.
Jag hoppas verkligen vi ses där.
Puss och kram och kyss från Torunn.
Translation:
To all of you.
Now it’s soon over. My life in this town of hay.
It’ll be sad, very sad. I will never walk over the bridges of Nissan on my way to school. I will never force the guy at Nergz to sell me cigarettes even though i forgot my ID. I will never go to Netto at lunch when the food in school isn’t my taste. I will never hang out at Fribergs after school. I will never joke about the busvoice. I will never think that ”damn, now i’ll start running at Galgberget”. I will never sit in the Picasso park on lazy afternoons and just chill. I will never wake up to the sound of the kids on Slottsjordsskolan when i have a late morning. I will never be angry about the sun that doesn’t set in the ocean even though Halmstad is on the west coast. I will never hang out at Asian. I will never hang out at BM. I will never try to hang out at Morfars even though i know that you have to be 21 to get in there. I will never go to Amnesty on wednesdays. And i will never again run to the 40 bus to Snöstorp even though i know i already missed it.
There’s so much i won’t do anymore. But that means there’s a lot of things i’ve done. Very much of it i’m proud of, and very little of it i regret.
I’ve given three years of my life, and i’ve got so much in return that i almost explode when i think of it. I start to cry when i think of all the lovely people that crossed my way in this town, and i’ll miss you all so much. You i hate and you i like. Especially you i love.
All the people i’ve met, all the friends i’ve made. Everyone i’ve been in wild discussions with, everyone i’ve yelled at, everyone i’ve irritated. Everyone i’ve said hello to, everyone i’ve had deep conversations with, everyone i’ve made happy. Everyone who got to taste my chocolate muffins, everyone who went to my teaparties. Everyone i’ve smoked with, everyone who has tried to get me drunk and never succeded, everyone who cooked for me.
Everyone i’ve laughed with, everyone i’ve cried with. Everyone i’ve comforted, everyone who has comforted me. Everyone i’ve played with, everyone i’ve jumped with, everyone i’ve run with, everyone i’ve taken a fika with, everyone i’ve shared a gum with, everyone i’ve shared toothbrush with, everyone i’ve shared everything with. Everyone unknown to me i’ve shared awkward but epic moments with. Everyone i in secrecy have had my eye on.
Everyone i’ve hugged, everyone i’ve loved. All the girls i’ve danced with, all the boys i’ve kissed.
Everyone who i gave my heart to.
Now it’s been, as i mentioned earlier, almost three years since i came here. And i’ve grown. As a small, shy and innocent fifteenyearold with low selfconfidence i came to you – and as a not at all innocent eighteenyearold with an awesome selfconfidence i leave you. And as said before, i will miss you so much. The thought of that this shitty little town made of hay no longer will be my home makes me once again burst into tears.
But that’s life. I leave you know. I’ll move back to my island in the Baltic Sea for a while (yes you may all visit me), and then i’ll go to the New Country. America. The Paris of North America. Montreal to be exact. I’ll stay there for a while, and then noone knows where i’m headed. Maybe Sweden. At least Europe. But not Halmstad. Cause no matter how much i like you and your town – i am done with it.
I know it’s sad, and maybe i would’ve stayed longer if i had the money, but now it is as it is.
Now to the point:
Everyone i mentioned earlier. That is everyone i’ve said hello to, everyone i’ve hugged, everyone i’ve laughed, jumped, run and played with. All the girls i’ve danced with and all the boys i’ve kissed (and vice versa). Everyone i’ve loved and love. You are all welcome to the last teaparty in the town of hay. June 23rd, all day, it’ll be goodbye-teaparty in my garden at Skånegatan 32.
This may seem like a small insignificant and very ordinary teaparty, but it isn’t! It’s the last chance you get to hug me, last chance to taste my insane muffins, and your last chance to say the things you never dared to say to me.
And it’s important you be there. It’s really really important. Cause while it’s the last chance for you, it’s the last chance for me. And it doesn’t matter what kind of realationship we have, or that we haven’t spoken for ages. It doesn’t matter if you’re an old fling, a close friend or just an acquaintence. I wanna see you all there, cause i like you so much, all of you. And yes, you may bring a friend.
I really hope to see you there.
