Äntligen klar.

Jag skickade just in mitt projektarbete. Exakt en vecka försent. Det har hängt över mig som ett stort moln. Tryckt över bröstet och varit tungt i magen. Nu är jag klar. Jag började gråta. Jag vet inte vad som hände, men jag bara började storgråta. Jag antar att det var den otroliga lättnaden över att ha gjort det jävla arbetet som gjorde att något liksom brast. Jag har gått runt i flera dagar och haft otroliga humörsvängningar. Å ena sidan har jag haft världens ångest och sett mig själv i en sjaskig förort med en decimeter lång utväxt i otvättat hår, en smutsig unge i ena handen, en cigg av märket gula blend i andra och en barnvagn framför mig, å andra sidan har jag sett allt fint som händer och hänt och kommer hända och varit väldigt positivt inställd till min framtid. Allting kommer bli bra till slut har jag tänkt, men sen har tvivlet kommit krypande…

”vadå bra? definiera bra? vad skall du jobba med? hur skall du få pengar? vart skall du bo? vem skall ta hand om dig? du kommer inte lyckas. du kommer inte lyckas. du kommer inte lyckas. du kommer aldrig bli lycklig. du kommer dö ensam och oälskad med ett paket gula blend i handen. du kommer aldrig lyckas. ingen tycker om dig. ingen vill ha dig. du kommer dö. du kommer dö nu.”

Där har vi några av de konkreta tankarna som kommer när jag får panikångest. Sånt där går ju över. Mestadels är jag jätteglad och mestadels vet jag ju att allting kommer att bli bra till slut. Jag vet ju det. Just nu vet jag det till exempel. Jag känner det i hela kroppen. Allt kommer bli så himla himla bra. Det är det man får tänka på när man får tvivel.

Nu skall jag hem och äta mat. Gott.

Puss