den där jävla tröttheten.

Jag blir så jävla trött. Eller, trötthet är inte rätt ord för känlsan. Det är snarare irritation, ilska, besvikelse, uppgivenhet och ett ganska stort uns av bitterhet. Men vi kallar det trötthet för enkelhetens skull. I ärlighetens namn, nu skall jag häva ur mig allt.

Det kanske blir bättre sen, eller så blir det inte det, jag bryr mig ärligt talat inte ett jävla skit. Eller det är klart jag bryr mig, men jag är så arg och trött och ledsen och besviken att jag inte tänker bry mig. Jag skall göra mitt allra bästa för att sluta bry mig. För jag bryr mig så jävla mycket. Ni har ingen aning om hur sjukt mycket jag bryr mig. Jag visar det, det gör jag, men det kanske är något folk tar för givet.
Torunn bryr sig alltid. Jag tröstar. Jag finns där. Alltid. Ring mig och jag kommer med en muffin och kramar och tröstar och umgås. Eller kom hem till mig och sov över i min stora säng. Jag tröstar. Jag ligger ytterst och beskyddar. Jag ältar, jag ger råd, jag analyserar, jag torkar tårar, jag säger att det kommer ordna sig. Och jag har inget emot det egentligen, för jag bryr mig ju. Men jag har slutat tro på det. Det kommer inte ordna sig. För varje gång jag talar om att det kommer ordna sig tror jag mindre på det. Men jag spelar att jag tror på det, för jag bryr mig ju. Jag vill ju tro på det, och jag vill att ni skall tro på det.

Men det är bara när det är kris som min telefon låter. Känns det som ibland. Väldigt ofta faktiskt. För ofta. Inte ens när jag hör av mig först låter den. Tillslut kanske den gör det, för att säga ”upptagen”, ”pallar inte”, ”har inte tid”, ”måste plugga”, ”en annan dag”, ”vi får höras”, ”nästa vecka”, ”kanske”. Kanskekanskekanskekanskekanskekanskekanske. KAN SKE. Vaddå det kan ske? Kan det ske, kommer det ske eller kommer det inte ske? Förihelvete. Jag hatar det där jävla ordet. Kanske. Kan INGEN nånsin någongång BESTÄMMA sig? Ge mig en tid och en plats. Hur svårt kan det vara? Fyfan. Planering kallas det.

Jag skrev en dikt för knappt två år sen (jo i ettan, för såhär har det varit hela mitt liv). Den tar upp lite samma grej.

Hej.
Men hej!
Ibland blir det bara hejdå.
Eller ett hej och inget hejdå.

Jag såg inte när du gick.
Du såg inte att jag ville säga hejdå.
Ett hejdå och en kram.
Kanske?

Inte just nu. Jag har inte tid. Nästa vecka. Vi hörs.

Nästa vecka.
Inte just nu. Jag har inte tid. Vi hörs.

Ett hejdå och en kram.
Men hej. Hej på dig.

Mmvisst. Nästa vecka va. Jojo, dra den om älgen också liksom.

Jag är trött på människor som inte hör av sig. Jag är trött på människor som bara sticker. Jag är trött på människor som tar mig för givet. Jag är trött på att höra av mig. Om jag inte rör telefonen en hel dag så rör den inte sig den heller. Då sitter jag där på kvällen och tittar på fredagsfilmen. Eller lördagsfilmen. Eller söndagsfilmen. Eller måndagsserien. Eller tisdagsdebatten. Eller onsdagsprogrammet. Eller torsdagsdebatten. Och fy fan i helvete vad jag är uttråkad. Och besviken. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte kämpa för att få umgås. Det skall man väl inte behöva göra?

Så jag säger tack och hej för mig och stänger min telefon för utgående samtal. Ja, jag tänker inte höra av mig mer, inte på mycket mycket mycket länge. De som kan se fram emot mina samtal är mamma och… ja, mamma. Henne kan man i alla fall lita på. Jag saknar henne. Hon säger alltid så bra saker. Vare sig man är ledsen eller glad så säger hon alltid de bästa sakerna. Jag längtar till sommaren. Då skall jag ifrån den här jävla skitstaden och hem till min älskade ö där jag vet vem jag kan lita på. Där behöver jag inte titta på tisdagsdebatten om jag inte vill. Inte söndagsfilmen eller lördagsfilmen eller nån annan jävla film heller, om inte jag vill. Fuck you halmstad.

Det finns förövrigt en mycket bra låt på ungefär samma tema. Av Sibiria, ett av sveriges bästa band. Här har ni texten, låten finns på spotify för er som har det, den är från deras första singelskiva Sibiria från 2003. Du vet vem du är heter den.

jag vill inte veta hur du mår
ska inte fråga hur du mår,
men måste kanske prata ändå.

varje gång vi ses säger du att jag är en så bra vän
och att vi måste börja träffas igen

men varför är min telefon tystare än vanligt?
och jag hoppas du förstår att du gör bort dig.

bara för att jag ler ger det dig ingen rätt att le mot mig,
det är svårt att berätta det här.
titta djupt i mina ögon så ser du att jag inte skämtar mer.
det här är dödligt allvar.

du har skenat långt iväg och vet inte ens om det.
jag sätter stopp för resan här
vad menar du egentligen?

jag tror nog att jag kan lära mig att älska allt i hela världen utom dig
jag slutade lyssna innan du öppnade munnen
den här gången är det sista
är det sista
sista gången.