Samtal om hjärtan

Jag får ett sms. ”Busshoran är försenad. Jag kommer snart. Puss”. Hon använder så hårda ord att jag blir chockad ibland. Jag svär också, men jag säger hellre tusan än fan, och hora har jag nog aldrig använt på det sättet. Jag tycker det känns befriande att hon kan prata så. Hon bryr sig inte om vad någon annan tycker. Det gör inte jag heller, men jag kan inte säga så ändå. Bara när jag är med henne.

Klockan är halv nio. Jag fryser. Det har regnat lite och luften är blöt och kall. Hårstråna på mina bara ben står rakt ut under min korta tyllkjol. Sakta och lugnt drar jag in röken i mina lungor, och blåser ut den med putande läppar. Ja, jag poserar, vill se fransk ut. Eller nåt. Spelar roll. Ingen som ser mig kommer jag nånsin träffa igen, jag får posera hur mycket jag vill.

Långt borta, kanske hundra meter, ser jag henne komma. Jag vet att det är hon, jag har en förmåga att känna igen människor på deras gångstil och kroppsform även om jag inte kan se deras ansikten. Jag väntar tills hon kommit närmare innan jag reser mig upp. Hon ursäktar sig för att hon är sen och nämner busshoran igen. Vi går in på hemköp.

Hon köper sourcream peppar-chips. Jag rynkar på näsan. Hon säger att jag skall sluta fåna mig och att jag kommer älska dem. Jag rynkar på näsan. Peppar. Det låter starkt. Jag gillar inte stark mat. Jag gillar inte nya saker. Jag rynkar på näsan igen.

På vägen ut från affären pratar vi om expediten. Han är rund och rödhårig och ser så otroligt snäll och go ut. Jag handlar alltid i hans kassa om han är där, även om kön är längre där. Hon gör samma sak. Jag säger att nästa gång jag träffar honom skall jag tala om att jag tycker han är så trevlig. Han har en tatuering på halsen, ett hjärta med ordet ”mom”. Vi tycker han är gullig.

När vi gått en bit öppnar hon påsen. Hon är så himla sugen säger hon. Jag smakar motvilligt. Det är gott. Hon triumferar lite. Hon hade ju rätt. Jag borde inte rynkat på näsan. De var inte så starka som jag trodde. Så fel man kan ha.

Vi är hemska när vi pratar om tjocka människor som springer i klackskor, men det ser så roligt ut. Vi är hemska när vi rackar ner på människor vi inte känner. Vi vet det. Vi pratar om hur hemska vi är. Men det man vet har man inget ont av. Sedan rackar vi ner på deltagarna i Eurovision Song Contest. ”Om det där är det bästa det landet har att skicka vill jag inte veta hur resten av bidragen i deras nationella tävling lät”. Det man inte vet har man inget ont av.

Min pappa ringer. Han tycker att jag gör mycket fel och att jag är besvärlig, men jag hör att han ler när han säger det. Det känns rätt skönt att veta att någon tar hand om mig ändå.

Hon och jag, vi pratar om våra föräldrar. Hon berättar att hennes mamma berättade om hur hon var när hon var liten, och att det låter precis som hennes ex. Vi skrattar lite åt det. Så lika. Så sjukt. Det är kanske därför det inte funkar. Jag berättar om hur jag var när jag var liten. Jag var precis tvärtom. Jag undrar vad det är som gör att man kan vara så olika.

Vi pratar om våra hjärtan. Hon säger att hennes har ett hårt skal. Mitt har inget skal alls. Det är svårt att komma nära inpå henne. Mig kan man komma hur nära som helst på en sekund. Hon blir arg när hon är ledsen. Jag blir ledsen när jag är arg. Hon är svår. Jag är lätt. Hon vill jaga och bli jagad. Jag vill inte jaga och jag vill inte bli jagad. Hon tycker inte om sig själv. Jag tycker om mig själv. Vi är så olika.

Vi pratar om våra hjärtan. Jag ger bort mitt hela tiden. Jag låter folk hoppa på det, jag låter folk sticka knivar i det och jag låter det blöda. Hennes hjärta har ett hårt skal.

Hon låter ingen komma nära, för hon vill inte blöda. När någon väl har smält hennes skal har det gjort för ont. Fragment av den som smälte skalet finns nu kvar därinne, bakom det nya, stärkta skalet, och kan inte komma ut. Det är kanske därför det gör så ont. En inre blödning.

Jag tycker vi borde gå ut i skogen någon dag och bara skrika. Du kan skrika för att spräcka det där dumma skalet, och släppa ut det dåliga som sitter fast bakom det, och för att döda de jävlar som intalar dig att du inte är värd något, för det är bullshit. Hör du det? Det är fanimej det dummaste jag hört. Du är värd så mycket mer än du kan ana.

Jag kan skrika för att ge igen mot alla som hoppat på mitt hjärta utan att tänka efter. Alla som bara tagit det och sen när de tröttnat gett tillbaka det söndrigt och smutsigt. Eller inte ens lämnat tillbaka det, utan bara lagt det någonstans utan ett ord. Så att jag själv fått leta efter det, och till slut hittat det slängt i något hörn, som vore det en cigarettfimp som man bara släpper när man är klar.

Det borde vi göra.

Vi kan starta en klubb. Skrikklubben. Alla som vill får vara med. Alla ni som känner att ni har något att skrika om. Kommentera så fixar vi en tid. En skriktid.

Puss