Igår när jag jag var påväg hem mötte jag ett stort, berusat killgäng. Jag såg dem på långt håll och min första impuls var att svänga in på närmsta tvärgata, men sen tänkte jag att nej, nu är min kub två meter åt varje håll, och de skall fan flytta sig för mig. Sen kom de närmare och sa hej. Jag sa hej hej. En kille frågade ”är du anarkofeminist?”. Utan att tänka efter skrattade jag nervöst och sa nej. Sen ångrade jag mig, men då hade vi redan passerat varandra och jag pallade inte gå tillbaka. Hela vägen hem tänkte jag på denna händelse. Jag anser ju att ett anarkistiskt samhälle är det optimala samhället, och jag är ju feminist, så då är jag ju anarkafeminist. Det är jag och jag vet om det. Men varför, varför, varför svarade jag direkt nej? Var jag rädd? Nej inte direkt. Ville jag att de skulle tycka om mig och var orolig att de inte skulle göra det om jag svarade ja? Nej, jag tyckte de verkade som rätt vanliga, ganska patetiska, fulla killar i tjugoårsåldern, så varför skulle jag vilja vara omtyckt av dem? Jag har fortfarande inte kommit på något bra svar på varför jag svarade nej, jag är inte anarkafeminist. Det är ju jättekonstigt. Men ganska intressant. En annan fråga man kan ställa sig är varför min första impuls var att byta väg för att slippa möta dem. Jag var ju inte rädd på något sätt egentligen. Jag blir nästan lite arg på mig själv.
Men nu skall jag gå och möta hedvig vid bussen, oooh vad jag saknat den människan. <3
Inga kommentarer »
Inga kommentarer ännu.
RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL