Fjärilar och kärlek hör ihop. Fjärilar ser för det första nästan ut som hjärtan, om man tittar från rätt vinkel. Och när jag är kär startar min mage fjärilshotell. När jag blir sårad känns det som ett ton frusna fjärilar där i magen, och en klump döda fjärilar i halsen. Jag blir förälskad lika snabbt och ofta som en fjäril är lätt. Och det krävs lika mycket kraft att krossa mitt hopp som det krävs för att mosa en fjärilsvinge.
Det som kan förstöra är insikten om att den jag tänkt på på ett sätt kanske inte alls tänkt på mig på samma sätt. Eller ens fattat att jag tänkt på det sätt jag tänkt på. I det här fallet som jag så fint undviker att nämna i direkta ord är detta dock helt obegripligt för mig. HUR kan det bli tydligare? Jag förstår inte jag förstår inte jag förstår inte.
Så istället gråter jag lite med Helena lutad mot en betongvägg. Lyssnar på Sigur Ròs och gråter lite till. I smyg. Och får nackspärr av att sitta vid datorn för länge och prata om fina och sorgliga saker med en vän jag inte visste jag hade så nära mig. Eller snarare en vän jag inte visste hade mig så nära.
Jag hoppas uppriktigt, för allt vad det är värt, att det är lite bättre nu, lite i alla fall.
Det är rätt plågsamt med det där ibland, kärlek.
Kommentar by N.N. — 18 juli 2009 @ 22:46
jadå. det är det jag skall skriva om nu. lycka.
Kommentar by torunn — 23 juli 2009 @ 0:43