EMMABODA BROKE MY HEART

Emmabodafestivalen. Det var fint. Det var så fint att när jag kom hem kände jag mig helt tom. Det kändes som att jag aldrig mer skulle bli glad. På morgonen på söndagen fick jag en puss på pannan och där stod jag med mitt hjärta i handen och visste inte riktigt vad jag skulle göra med det. Så jag la det där, under en sten på ängen ligger förmodligen det ännu. Men kanske får jag tillbaka det snart. Ingen vet. Jag kan bara hoppas på att någon såg mig och tog hand om det så länge. För alla behöver ju ett hjärta. Jag vet inte varför jag lämnade det där. Det var korkat. Väldigt korkat. Nu har det gått nästan två dagar sen dess, och allt känns faktiskt mycket bättre. En liten del av hjärtat har redan flugit tillbaka till mig via ett telefonsamtal jag fick igårkväll. Men inte vara sentimentala och deprimerande nu, det finns ju så mycket vackert här i världen som inte händer i emmaboda, även om jag vet att det kan vara svårt att förstå. Den där lyckan jag pratar om jämt nuförtiden. Jag trodde att den aldrig skulle komma tillbaka, men jag känner faktiskt hur den är påväg. Den kommer med en flicka ifrån halmstad. Den kommer med en flicka ifrån visby. Flickor med rött hår, det är något med dem. Något som gör att alla pojkar i världen bara kan slänga sig i en hög och ruttna. Ingenting spelar någon roll bara jag får ha mina flickor med rött hår. Jag vet att deras hår är färgat, men det spelar ingen roll. Ingenting spelar någon roll, bara de finns. De behöver inte ens ha hår överhuvudtaget för min del. Bara de finns.

Så, sammanfattningsvis. Lyckan kommer, det gör den. Och pojkar från stockholm kan ta sig nånstans. Pojkar från falun behöver dock inte ta sig, om de inte tar sig hit förstås. Det får de gärna göra. Mitt hjärta skulle nog bli lite gladare då. Eller mycket gladare. Och just det, festivalen, den var underbar!

KÄNNS SOM 2009