Han har lockigt hår och mörka ögon. Jag vet inte hur jag skall beskriva det men åh, det är nåt som händer i magen och i hjärnan. Fjärilshotellet har öppnat igen därinne. Virvlar runt som jag vet inte vad. Och det känns underbart.
Igår trodde jag det var en dröm. Vi låg och höll om varandra och jag ville inte somna för jag var helt säker på att det inte var på riktigt och ville inte vakna upp ensam i min egen säng. Men till slut somnade jag ändå, och när jag vaknade hade jag fortfarande hans armar om mig. Jag är fortfarande lite rädd att jag drömmer, men jag börjar sakta inse att det faktiskt kanske finns nåt fint i den här världen som är på riktigt. Hoppas det.
Montréal kanske är min stad ändå.
PS. Det är inte heta killen från baren häromdagen. Den här pojken är hetare, sötare, finare, trevligare, underbarare och vackrare.
