peppmorgon.

Klockan är tjugo i tolv. Jag är pepp. Gick ut på balkongen nyss för morgoncigg och te. Och satte mig och andades in den friska höstluften och kände mig bara helt tillfreds med livet. Skit i pojkar med långa ögonfransar. Skit i spelet. Skit i framtidsångest. Skit i hemlängtan. Jag TRIVS! Det lärde jag mig ju i somras, att njuta av varje sekund. Att vara i stunden. Har inte anammat det på jättelänge. Men det skall det fan bli ändring på. Jag trivs ju i stunden. Jag kanske är täckt av mensfinnar, jag kanske inte sovit ordentligt inatt (typ ingenting faktiskt), jag kanske har lite mensvärk, jag kanske inte har någonstans att bo om två månader och jag kanske är arbetslös, kärlekslös och pengalös. MEN FUCK THAT! Jag är så jävla glad.

Vet ni varför?

För att jag har en hel bunt vänner som älskar mig som jag älskar. För att jag skall åka till Toronto på lördag och det kommer bli FETT! För att ikväll har min kompis vernissage och det kommer bli jättekul. För att imorgon har jag inte en jävla aning om vad jag skall göra men förhoppningsvis hänger jag med Myriam och David och det kommer vara fett. För att jag är varm om fötterna. För att jag har montreals snyggaste mössa. För att jag har en lillebror som visserligen är väldigt irriterande och allmänt dum i huvudet men har mjuka kinder man kan pussa på och när han skrattar så inser jag att även om jag kanske inte känner honom så bra så är han min alldeles egna älskade lilla lillebror. För att min pappa är asrolig och jag gillar honom. Jättemycket. Vi är jättelika. Saker jag aldrig skulle kunna prata med min mamma om kan jag prata med pappa om. Visst att jag älskar min mamma också, mest i hela världen, men pappa är fan bra han också. För att jag vet att när jag kommer hem till Sverige kommer jag träffa alla fina fina fina fina som jag saknar och som saknar mig.

Och vet ni en rolig grej? Jag har en vante. Eller, det är liksom mera en handledsvärmare med hål för tummen. Jag har fått den av Sara. Min bästis. Och jag tappar den, hela tiden. Har verkligen tappat den på de konstigaste ställen, men den kommer ALLTID tillbaka. Igår trodde jag dock att den var borta för alltid. Pappa skulle hämta mig vid tunnelbanan och jag hade den i handen när jag gick ut, men så såg jag Hedvigs brev och blev helt till mig, sen letade jag efter vanten när jag hoppade av tunnelbanan, och så var den borta. Trodde jag hade tappat den på tunnelbanan. Men imorse när jag gick ut för att ta morgonciggen, så tittade jag ner på trädgårdsgången, och GISSA vad som ligger där? VANTEN! Helt liten och fin och grå och oskyldig och underbar ligger den där. Så glad jag blev. Kom på att Sara måste ha förtrollat den  eller nåt. Så att en liten del av henne sitter i den, så den alltid kommer tillbaka till mig. Jag älskar Sara. Och jag älskar vanten.

Och som sagt älskar jag min nya mössa! Här är jag i tunnelbanan med mössan på mig: