Jag hatar det. Spelet. Relationsspelet. Jag vinner aldrig. Får aldrig ens chansen. Jag vet inte vad som är felet med mig. Eller det vet jag visst, för det talar alla om för mig hela tiden. Jag är för på. Jag tycker det är konstigt. Jag tycker ärligt talat inte att jag är för på. Jag förstår inte hur jag kan vara den enda som – efter att ha umgåtts i fem timmar, pratat om allt mellan himmel och jord, nervöst fnissat, pussats lite, haft sex (oh no she didn’t – yes i did), legat och hållt om varandra i flera timmar (och när jag skulle ut och röka fått ”please don’t go” viskat i örat), sovit, ätit frukost, sen setts igen lite snabbt och delat en cigg – är sjukt intresserad. Jag förstår inte det. Är det bara jag i hela världen som fattar tycke för någon så ”snabbt”? Och vadå för på? En inbjudan till en filmkväll en vecka senare. Är det för på? Hur kan det vara för på?
Jag har aldrig förstått det här med att du måste vänta minst tre dagar innan du får smsa pojken eller flickan du tycker om. Visst, jag har följt spelets regler och lydigt väntat de där jävla tre dagarna. Likförjävlabannat funkar det ändå inte.
Min vän Myriam säger ”he’s an asshole, we should kick his ass”. Min kompis Eric säger ”ge honom tid.”
Jag håller inte med någon av dem. Jag vill inte slå någon. Jag vet inte riktigt än vad som händer och jag hoppas innerligt att 1. han inte upptäckt min blogg. 2. han, ifall han har det, inte upptäckt googles översättningsfunktion. Men ge honom tid? Att ge någon tid är det samma som att ge upp, eller möjligtvis ge sig in i ett evighetslångt valsande. Som en kille jag träffade på en festival. Nämner inga namn nu på grund av incest-sverige. Men. Vi höll ihop hela festivalen utom sista kvällen, då jag efter att han inte kommit till stället vi bestämt träff på såg honom stå och busa med en tjej han haft ihop det med innan. Jag sa ingenting, jag gjorde ingenting, jag gick därifrån och sket i alltihopa. Gav tid, eller gav upp. Kalla det vad du vill. Sen sågs vi på morgonen sista dagen och hade ett väldigt fint avsked. Sen hördes vi av igen när jag kom till staden där denna pojke bodde. Vi råkade ses på en krog. Tydligen populär krog det där jävla stället. Alla jag känner går dit = incest incest incest är bäst familjefest. Fick senare konstigt, möjligtvis bittert, sms om nåt ragg som jag tydligen skulle haft den kvällen. Skitkonstigt. Han satt med nån tjej, jag satt med min kompis som råkade vara kille. De klängde på varandra, jag och min kompis pussades lite. Men mest satt jag och önskade att jag var den där tjejen han klängde på. Sen, nu, några månader senare får jag ett sms ”jag drömde om dig inatt”. Vad skall det betyda? Betyder det att han är intresserad i alla fall? För jag tolkade ju det som att han verkligen inte var det. Fattar ingenting. Det är det som uppstår när man ger tid. Förvirring.
Så, detta händer mig hela tiden. Jag blir fäst vid folk snabbare än de blir fästa vid mig, och så skrämmer jag bort dem, och så slutar jag ensam på botten i den svarta sörjan som kallas ångest. Och jag undrar bara om det bara händer mig, eller om det finns fler som jag ute i vida världen? Eller kanske till och med i lilla sverige? Om det finns det, så lämna en kommentar. Vi kan se det här som världens 1. längsta 2. sämsta 3. ärligaste kontaktannons.
Mitt näst sista ord för dagen är en låt, som beskriver mig rätt bra. Eller inte mig men det jag känner och tänker (finns tyvärr inte på spotify, men fyra låtar har de HÄR):
Och mitt sista ord är också en låt, som egentligen inte har med inlägget att göra, men eftersom orsaken till inlägget är facebook (jag hatar facebook. så fort jag kommer hem skall jag fan sluta använda den jävla skiten) och eftersom den är så jävla klockren, så får ni den ändå (spotifylänk hittar ni HÄR):
Störigt! Äckligt störigt!
Folk fungerar olika när det kommer till relationer och det finns faktiskt fler som fungerar som du. Jag lovar! Fast det är lite svårt att veta vilka, förstås.
Störigt! Äckligt störigt!
Kommentar by Mikusagi — 08 oktober 2009 @ 8:13
Jag gillar dig! och vilka bra låtar sedan!
Kommentar by Din bästis Sara — 08 oktober 2009 @ 9:21
alltså. åh. så himla fina du, har jag alltid tyckt.
och jag är ju likadan. jag känner så mycket, jag spyr kärlek över en ny förtjusning och personen i fråga blir så rädd att den försvinner. jag tycker så mycket om, medan andra människor tar tid på sig, stänger inne, bearbetar. medan jag drömmer om att räkna min älskades ögonfransar innan vi somnar och redan vet exakt hur många leverfläckar den har på sin högerarm. ibland önskar jag att mitt hjärta faktiskt bara var en muskel.
Kommentar by anna — 08 oktober 2009 @ 12:33
torunn jag vet precis vad du menar! åh så många gånger jag blivit pang-kär och försökt att inte vara det men ändå verkar tjata-hål-i-huvudet-på-dom när jag egentligen bara är trevlig och försöker få det att bli något. måste vara något fel på folk som inte känner när man upplever sådana saker som du just beskrev! då kan man fan vara klar med det från början och säga ”hey, jag vill bara ha ett one night stand” och sen låta det vara. folk gillar att luras verkar det som. eller så är de bara tröga som inte ser att ens ögon glittrar så de nästan ramlar ut varje gång man ser på dom! dumma människor!¨
men du hittar någon fin snart, du är fin så du hittar nån.
Kommentar by Julie — 08 oktober 2009 @ 12:34
argh. folk funkar olika och det är väldigt frustrerande. bara det faktum att man kan vara irriterande bara genom att tycka om någon för mycket, jag menar hur bortskämda får folk bli? jag blir lite bitter pga dåliga erfarenheter men det är så jävla vanligt att vissa kan känna hundra procent ena sekunden (till exempel när man ska ha sex, hoppsan vilken tillfällighet) och nästa dag har de ångrat sig och känner inte alls och man har bara missuppfattat alltihop. jag fattar inte hur de orkar ha så dålig självkännedom ragg efter ragg, men de kanske gillar att uppleva det där ögonblicket av övertygelse mer än de ogillar att förlora det.
äsch, egentligen ville jag bara säga att det är inte dig det är fel på torunn, tillåt inte dessa människor att göra sig själva till normen. Jag hoppas att du hittar någon som är lika stark som du, någon som vågar veta vad de vill.
att ge någon tid är detsamma som att slösa på din. vill de inte är det inte värt att lägga tid på, det finns andra som kommer att ta till vara på den bättre.
Kommentar by hilda — 08 oktober 2009 @ 13:28
tack för facebooksången. man, who doesn’t hate facebook? fick vänförfrågan från mitt ex nya flickvän och kände mig tvungen att säga ja för att jag inte ville vara ett purket ex. blä.
Kommentar by hilda — 08 oktober 2009 @ 13:55
Det finns inga regler i relationsspelet. Man gör som man känner, allt och inget är fel. Man får gå på känsla och förnuft! You will do great. (Och du skriver fint och man känner igen sig lite).
Lev loppan! :)
Kommentar by Josefin — 08 oktober 2009 @ 19:33
jag slits mellan att spela svårflörtad och att göra som jag känner, inget funkar ju. men hatar svårflörtad-grejen så intensivt att jag för ett tag sen bestämde mig för att bara göra som jag känner. får väl hoppas att det funkar tillslut. tack. tack tack tack!
Kommentar by torunn — 08 oktober 2009 @ 19:47
Det är inte frid och fröjd i parlandet heller, dock. I alla fall inte hos mig.
Jag känner mig fruktansvärt ensam hela tiden. Klas är hemma ca 2 timmar varje dag. Var på han påpekar att ”vi måste bli bättre på att städa” (läs; du måste städa oftare). Jag känner att jag har alla jäkla krav på mig bara för att han jobbar heltid och jag pluggar. Visst, jag är hemma mer än vad han är pga att jag bara har tre dagar i skolan och självstudier resten.
Men är det inte VÅRT liv, VÅR lägenhet?
Ibland verkar det som att han tycker att tjejer ska städa, laga mat och hålla käften. Det gör mig fruktansvärt ledsen. Och det går inte att prata med honom om det heller, för då lyssnar han inte.
Samtidigt kan jag inte säga att jag är helt olycklig heller, för jag har någon att ligga jämte varje natt som jag tror älskar mig och som jag älskar. Och som alltid säger att han tycker att jag är vacker osv…
Men det ser inte ut så som jag trodde att det skulle…
Torunn, you and me forever?
Kommentar by Becca bus — 09 oktober 2009 @ 21:18