1. seriöst

    09 november 2009 by torunn

    Jag har tydligen förmågan att få folk förbannade. Först tycker de om mig, sen när jag tycker om tillbaka så tycker de att jag är jobbig och skriver en lång förklaring om varför jag är så jävla jobbig, sen när jag tycker att de är jobbiga och skriver en lång förklaring tillbaka om varför de är jobbiga skitstövlar, då blir de arga för att JAG har varit elak. JAG? VA? HUR går det till? Tala om det för mig. HUR?

    Jag tycker det är rätt komiskt när man får det här svaret på ett A4-långt mail som förklarar precis i detalj hur man känner.

    I am an asshole? Fine. Thanks. Pick up your stuff whenever. Good bye.

    Eh, hallå, läste du resten kanske? Åh, det är liksom så att jag blir upprörd och full i skratt på samma gång. Samtidigt undrar jag vart fan den första killen jag träffade tog vägen, jag ser honom ingenstans där mellan raderna. Han var så söt och sen försvann han och ersattes av den här bittra snubben. Irriterande.

  2. allt

    by torunn

    När allt lugnat ner sig skall jag posta en del meddelanden. Det hela är skrattretande.

    Just nu sitter jag och knattrar på datorn i gryningsljus. Har just pratat mig igenom en timme med min fina fina fina Jack. Jack Bäst Werner. Tänkte tillägna detta inlägg till honom eftersom han är så bra och jag saknar honom. Jag skall berätta allt om min väldigt konstiga natt också. Som Jack så fint uttryckte det ”en såndär natt med en tydlig målsättning och ändå känns det som man bara går och går” typ. Återgav det väldigt dåligt eftersom jag stängde chattfönstret och inte riktigt kommer ihåg hur han formulerade det. Jaja.

    Såhär var det. Jag var hos Rose, vi skulle kolla på Dead Man, men jag hade råkat få ner den dubbad till italienska så vi sket i det och gick över till hennes vänner för att chilla där istället (deras katt var mycket söt). Tjugo över tolv tänkte jag gå till tunnelbanan för att hinna hem i tid. Men efter en stunds resonerande kom vi fram till att jag kunde sova på Rose’s soffa istället. Tjugo i ett fick Rose för sig att hon skulle iväg och träffa någon nånstans och vi rusade iväg för att hinna till tunnelbanan, vilket vi gjorde, men jag missade min anslutning och var screwed. Hade inte med mig tillräckligt mycket pengar för att ta en taxi, var i helt fel ände av stan (även om jag hade hittat hade det varit för långt att gå) och ville verkligen inte ringa pappa klockan ett på morgonen. Men. Jag var väldigt nära Shawns galleri, och där brukar hans kompis sova, tror till och med han bor där, så jag gick dit och bankade på dörren samtidigt som jag desperat ringde Shawn (förlåt för det igen Shawn om du läser det här). Till slut vaknade han och informerade om att ingen var där. Så jag grät lite och visste inte vad jag skulle göra. Då smsade Shawn och sa att jag skulle ta en buss till Saint Laurent från Atwater och byta till en buss som gick till Jean Talon vilket är nära där jag bor. Tack och lov att han gjorde det, för jag hade inte kunnat hitta de bussarna själv. Hade liksom redan bestämt mig för att sova utomhus (det var som tur var en ganska varm natt). Så jag kom till Saint Laurent och där är jag lost igen. Inte en jävla aning vilket nummer den andra bussen har eller ens vilket håll jag skall åt. Frågar en taxichaffis om vägen till Jean Talon och han pekar och säger ”följ den där vägen, men det är en lång väg att gå lilla flicka”. Haha. Han hade rätt, men jag går en stund  och möter som tur är förbi tre trevliga personer som informerar mig om att de väntar på just den bussen Shawn menade att jag skulle ta. Tack och lov för det. Hoppar på den bussen, kommer till Jean Talon och är fortfarande lost (kan nämnas att gatorna i Montréal är jäääävligt långa). Är i en ände jag inte varit i förut, och är dessutom väldigt trött och har en tung datorväska plus tygpåse innehållandes min kamera och två skrivblock vilket gör den rätt tung den med. Så jag börjar gå åt det håll som känns mest rätt, och precis när jag är redo att börja gråta av förtvivlan ser jag ett nattöppet Tim Hortons. Tack tack tack. Kaffe, donut, brevskrivning och väldigt hjälpsam personal får mig på rätt köl, jag går ett tag till och börjar till slut känna igen mig. Tio minuter senare är jag hemma.

    På vägen mötte jag en hel bunt spännande men lite läskiga individer. Kan säga att jag inte var så tuff som jag såg ut när jag gick genom den mörka staden med händerna desperat kramandes om handtagen på mina väskor. Tänkte bland annat på vilken utan väskorna som bäst skulle kunna användas som tillhygge ifall jag behövde försvara mig, tände cigg efter cigg för att ha redo att bränna i alla potentiella våldtäktmäns ögon och så vidare.

    Jag har lärt mig en sak. Missa aldrig sista tunnelbanan i en stad du inte känner.

    Träffade en katt också. Den var söt.

    Tja, nu hade det här ju inte så mycket med Jack att göra, det kanske inte gör nåt. Men jag kan i alla fall tipsa er om hans superbraiga sida där man kan lista softa och osofta grejer (personligen tänker jag lägga den här erfarenheten till listan ”saker du inte skall göra i Montréal” som jag tänker skapa när jag åker hem). Här har ni Lista.se!

    Puss