fanfanfanfanfanfan

Så jävla ofta bestämmer jag mig för att sluta gnälla och fokusera på det som är bra i livet. Lika ofta misslyckas jag, går och ältar saker jag inte kan göra något åt. Varför gjorde jag så? Borde gjort sådär och sagt det där istället, då hade det funkat. Önskar mig tillbaka i tiden så jag kan göra på rätt sätt. Men hej. Livet funkar inte så. Man kan bara vara sig själv för tusan. Man gör det man gör och det är så sjuuukt onödigt att gå och älta det i efterhand. Som jag gör. Hela tiden. Alltså seriöst det går inte en sekund utan att jag tänker på vad jag skulle sagt för då skulle jag fått det svaret och då hade jag kunnat svara det här och låta sjukt smart. Men hej, igen, livet funkar inte så.

Fattar inte varför jag är så jävla missnöjd jämt. Jag gör ju nästan bara roliga saker med roliga människor. Jag har ändå ett rätt meningsfullt liv tycker jag. Jag gör det jag tycker bäst om – umgås med trevliga människor, dansar och fotograferar allt som kommer i min väg. Jag borde vara sjukt nöjd.

Jag vet, jag vet, det här är ännu ett klyschigt var-dig-själv-och-inse-hur-bra-ditt-liv-är-och-glöm-för-all-del-inte-bort-att-du-är-värdefull-inlägg, men det är ju så jävla viktigt och jag måste skriva det för att förstå det själv.

Så från och med idag är dumma pojkar med lockigt hår ute ur mitt huvud. Raderade är de (den). Bort bort bort bort. Hejdå. Och framtidsångest har jag faktiskt lyckats slippa sen allt fixade sig med Stockholm, Siri och Grottan. Känner mig rätt lugn och glad faktiskt. Jafan, jag är skitpepp. Blir alltid pepp när jag skriver såna här inlägg.

Härmed gör jag en regel för mig själv. Så fort jag har ångest eller ältar något som gör att jag får ångest så skall jag terapiskriva ett pepp-inlägg. Om det behövs är det okej att skriva ett ångest-inlägg först, de kan ju bli ganska vackra ibland (sådär härligt kryptiska, hjärtskärande och poetiska – man kan ju inte skapa något vackert om man inte lider, höhö), men det måste alltid följas upp med pepp-inlägg. Bra regel va?

Förövrigt människor. Ni är TVÅHUNDRA om dagen (som minst). Och typ en om dagen, kanske, om jag har tur, kommenterar. Jag vill ha kommentarer. Jag vill veta vilka ni är, vad ni tycker om det jag skriver (okej, ibland kan jag bli lite bitsk, när det gäller vem jag dejtar och inte, men det blir väl alla?),  varför ni läser min blogg. Jag brukar dra mig för att kommentera för att jag liksom känner att ingen kommer bry sig om min kommentar, men sen tänker jag på hur glad jag blir när folk kommenterar, och så kommenterar jag ändå. Fatta, jag blir jätteglad, även om det är ”Hej, jag har likadana skor som du” (jag hade älskat den kommentaren) eller ”Shout Out Louds är bra” eller ”Tack för att du gjorde massiv reklam för min sida!” (hrrrhhrrmmjackhost) eller ”Jag har brunt hår”. Så ändan ur vagnen folks, ändan ur!

(btw, på tumblr-bloggen finns det massa fina bilder som inte jag tagit, kolla den, kolla den! Har även startat fuckyeahphotobooths, sjukt bra, sjukt bra!)

Okej?

Puss, kyss, kram och slick i örat.