Satt och sökte på ”Varje andetag” för jag tänkte kanske tatuera in det i väldigt liten stil på insidan av överarmen. Kom då till den här bloggen http://brevtillmamma.wordpress.com/. Och saknade mamma direkt. Min mamma är inte död. Men jag tänker jätteofta på hur det skulle vara om hon var det. Det är min största rädsla i hela världen, att något skall hända min mamma.
Ibland vill jag nästan gå och dö före alla jag älskar för jag kommer inte klara av det när folk väl börjar kola. Jag vet att det är hemskt att tänka så, men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan alla jag älskar dör. Senast var det min morfar och innan dess min mormor. Det är ju så, gamla människor dör, jag vet ju det, men jag saknar dem så otroligt mycket att det gör ont inuti mig när jag tänker på det. Ibland glömmer jag bort att de är döda och tänker att jag skall fråga dem nåt eller berätta något för dem eller visa något, och när jag sen inser att jag aldrig kommer kunna göra det så är det som att de dör igen.
Min pappas bästis var på ett UNF-läger i fjällen för jättelänge sen, när de var unga, och ett gäng av deltagarna var på utflykt. Något hände och alla frös ihjäl utom min pappas kompis. Jag är så fruktansvärt rädd att något sånt skall hända. En olycka, eller ännu värre om någon medvetet skadar någon av mina älskade.
Och jag vet att det inte hjälper att tänka såhär, men ibland griper rädslan bara tag i mig och vägrar släppa. Det är lite samma tryck över bröstet som vid panikångest men det är inte alls samma sak. Och det värsta av allt är att jag vet att det kommer hända någon gång. Det är något jag verkligen inte kan undvika och det gör att jag känner mig så fruktansvärt liten och maktlös.
Mamma, jag vet att du läser min blogg. Hej. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Snart kommer jag hem. Du är bäst. Jag älskar dig.
Hej Torunn.
Jag läser din blogg ibland, för jag tycker den är jättefin och väldigt mysig att läsa. Det är så härligt att se hur det går för människor som är ute och reser.
Och jag känner ju inte dig. Men jag tycker om dig.
Det här inlägget känner jag att jag måste kommentera. Och kanske vill jag ge mig tillkänna och säga att jag smygläser om ditt liv ibland….
Men iallafall. Jag förstår dig till hundra procent. Jag känner exakt såhär ibland, och det är fruktansvärt. Både det du skrivit om din mamma och dina morföräldrar, ibland tror jag att min farmor lever och måste berätta något för henne, fastän det är tre år sen hon gick bort. Och så kommer man på hur det är och tänker herregud, lever jag verkligen utan min farmor?
Rädslan för att förlora de närmaste och den där viljan att man ska dö först, fastän man inte vill att de som lever kvar ska lida för det. It’s horrible.
Så nu vet du att någon förstår dig iallafall. Jag ville säga det. =)
Hoppas att du mår bra ändå!
Stor kram från Klara (från Gotland).
Kommentar by Klara — 08 november 2009 @ 17:24