1. konstigt

    12 november 2009 by torunn

    Jag vet inte vad som hände. Jag gick och la mig klockan halv tio igår. HALV TIO. Somnade rätt snabbt. Kanske en halvtimme. Så. Tio. Tidigt.

    Gissa när jag vaknade?

    Jag ställde klockan på tio-halv elva. För jag tänkte att det var vettigt att sova ut i tolv timmar sådär.

    Vaknade klockan tre när pappa ringde för ANDRA gången. Hade alltså inte hört mina TRE alarm samt pappas tidigare samtal. Helt jävla fucked up. Så hur länge sov jag? SJUTTON TIMMAR. Utan att vakna av något. Inte väckarklockan, inte telefonsignalen, inte solen som jag hade i ögonen när jag väl vaknade.

    Konstigt. Men det var skönt att sova.

    Har förövrigt konstiga utslag runt ögonen. Är allergisk mot nåt tror jag. Eric, det är samma som jag hade i Toronto fast MER.

    Inte kul. Jaja. Herrå.


  2. nattsplitter

    by torunn

    Klockan är 2123. Jag är så trött att jag håller på att falla ihop. Vilket jag skall göra också. Falla ihop i en gosig hög i min gosiga säng med två gosiga duntäcken, gosiga älskade Lillskiten och en gosig kudde.

    Tänkte att jag skulle ladda upp bilder från idag. Men jag och Ayam went crazy så jag tror inte jag orkar. Det kommer ta hela natten i så fall och jag tänkte faktiskt gå och lägga mig i normal tid idag. Så jag gör det inom de närmsta dagarna istället. Förbered er på himla underbara bilder (och John, jag tror att bland de hundratals plojbilderna finns det nog kanske en liten lookbookbild. Med en bläääser. Bara till dig!).

    Jag gjorde förövrigt ett nostalgialbum på facebook. Tvåhundra bilder utsållade från mitt 13000 bilder stora bibliotek. Och så redigera detta. Herregud. Jag höll på att stupa. Men fint blev det. Den här bilden är min definition av lycka:

    lycka


  3. geeklove

    11 november 2009 by torunn

    geekhellojag saknar sommaren.

    jag saknar att kunna gå runt i bara bikini.

    jag saknar gotland.

    jag saknar mitt hår.

    men.

    jag är glad över solskenet över montréal idag.

    jag är glad över min fina vän ayam som dagen skall tillbringas med.

    jag är glad över mina fina vinterkappor.

    jag är glad över mina underbara vinterkängor som jag kan använda nu.

    jag är glad över att jag snart är hemma.

    jag är glad över att jag snart kommer tillbaka.

    jag är lycklig över detta.


  4. bäst

    by torunn

    jag säger bara:


  5. Ramlar

    by torunn

    Nej, det gör jag inte. Jag kanske önskar att allt var som i den där låten, men det är det, och jag skall akta mig för att ramla i fortsättningen. Ibland tror jag att jag ramlar, men egentligen står jag med båda fötterna på jorden medan min hjärna säger åt mig att jag ramlar. Min hjärna har ofta fel och säger dumma saker till mig. Lita inte på den vad ni gör.

    Nu har jag haft äggvita i fejjan i tjugo minuter, känner mig väldigt fräsch nu såhär efteråt. Testa det! Väldigt billig ansiktsmask liksom. Skall på Blue Dog och dansa nu. Hoppas jag i alla fall. Alltså jag skall dit och jag hoppas att det blir lite dans. Imorgon skall jag vara med Ayam hela dagen. Det kommer bli så himla mysigt fint och trevligt, har inte träffat henne sen förra helgen vilket suger.

    Lyssnar på Gloria. Om och om och om och om och om igen. Så himla himla bra. Ungefär samma förälskelsekänsla som Moto Boys Blue Motorbike.

    Tjipp!


  6. Gloria

    by torunn

    Det var en gång en kille som hette David Pagmar. Han gjorde en skitdålig låt, som jag hörde. Han kallade sig Montt Mardié, och jag hade fått för mig att han var bra, så den där dåliga jävla låten hamnade i alla mina spellistor och förföljde mig överallt. Sen en dag tröttnade jag och raderade låthelvetet. Men jag tänkte att jag kanske ändå borde ge honom en chans, och lyssna på nåt annat han gjort. Det var då jag upptäckte att David Pagmar hade hört en låt av Beyonce och tänkt att den skulle låta bra på svenska. Och så hände detta:

    Montt Mardié – Gloria – lyrics

    Alla de murar jag byggt
    Baby nu rasar de ner
    De stod inte ens för en match
    Ingen hörde deras fall
    Och jag släpper in dig nu
    För alla tvivel slutar när
    Jag står i ljuset från din gloria
    Jag vet vem min ängel är
    Det är som jag har vaknat
    Varje lag jag har försakat
    Det är en risk som jag tar ja
    Jag kommer aldrig sluta nej
    För var jag än vänder mig nu
    Står jag alltid i din famn
    Baby jag kan se din gloria
    Släpper aldrig mer din hand
    Jag ser den när jag ser på dig
    Allt du nånsin sagt och gjort
    Och jag känner av din gloria
    Ber att den aldrig tynar bort…
    Jag kan se din gloria, gloria, ser din gloria gloria
    ser din gloria, gloria, din gloria, gloria
    Du är som solen bränner in
    Rakt in i mitt mörka rum
    Jag vill ha dig innan jag går
    Ge mig nu så jag kan bli lugn
    Jag skulle aldrig ramla ner
    Men det här är inte ens att ramla
    Gravitationen har glömt mig
    Och jag kommer aldrig mer att landa
    Det är som jag har vaknat
    Varje lag jag har försakat
    Det är den risk som jag tar ja
    Kommer aldrig sluta nej
    För var jag än vänder mig nu
    Är jag alltid i din famn
    Baby jag kan se din gloria
    Jag släpper aldrig mer din hand
    Jag ser den när jag ser på dig
    Allt du nånsin sagt och gjort
    Och jag känner av din gloria
    Ber att den aldrig tynar bort…
    Jag kan se din gloria, gloria, ser din gloria, gloria
    ser din gloria, gloria, din gloria, gloria
    Åh var jag än vänder mig nu
    Är jag alltid i din famn
    Baby jag kan se din gloria
    Jag släpper aldrig mer din hand
    Jag ser den när jag ser på dig
    Allt du nånsin sagt och gjort
    Och jag känner av din gloria
    Be att den aldrig tynar bort…
    Jag kan se din gloria, gloria, ser din gloria, gloria
    ser din gloria, gloria, din gloria, gloria
    Jag kan se din gloria, gloria, ser din gloria, gloria
    ser din gloria, gloria, din gloria, gloria

    Förstår ni? Den här låten sa mig ingenting när Beyonce sjöng den. Sen kom nån jävla snubbe och översatte den till svenska och sjöng den med så mycket känsla att jag började gråta första gången jag hörde den. Och sen kom nån annan snubbe och klippte ihop en video med bilder från världens bästa film och la på den här låten. Och det bara passar liksom. Det är perfekt. Så vackert. Alltså det är så fint att jag inte finner ord. Förstår ni? Förstår ni?


  7. seriöst

    09 november 2009 by torunn

    Jag har tydligen förmågan att få folk förbannade. Först tycker de om mig, sen när jag tycker om tillbaka så tycker de att jag är jobbig och skriver en lång förklaring om varför jag är så jävla jobbig, sen när jag tycker att de är jobbiga och skriver en lång förklaring tillbaka om varför de är jobbiga skitstövlar, då blir de arga för att JAG har varit elak. JAG? VA? HUR går det till? Tala om det för mig. HUR?

    Jag tycker det är rätt komiskt när man får det här svaret på ett A4-långt mail som förklarar precis i detalj hur man känner.

    I am an asshole? Fine. Thanks. Pick up your stuff whenever. Good bye.

    Eh, hallå, läste du resten kanske? Åh, det är liksom så att jag blir upprörd och full i skratt på samma gång. Samtidigt undrar jag vart fan den första killen jag träffade tog vägen, jag ser honom ingenstans där mellan raderna. Han var så söt och sen försvann han och ersattes av den här bittra snubben. Irriterande.

  8. allt

    by torunn

    När allt lugnat ner sig skall jag posta en del meddelanden. Det hela är skrattretande.

    Just nu sitter jag och knattrar på datorn i gryningsljus. Har just pratat mig igenom en timme med min fina fina fina Jack. Jack Bäst Werner. Tänkte tillägna detta inlägg till honom eftersom han är så bra och jag saknar honom. Jag skall berätta allt om min väldigt konstiga natt också. Som Jack så fint uttryckte det ”en såndär natt med en tydlig målsättning och ändå känns det som man bara går och går” typ. Återgav det väldigt dåligt eftersom jag stängde chattfönstret och inte riktigt kommer ihåg hur han formulerade det. Jaja.

    Såhär var det. Jag var hos Rose, vi skulle kolla på Dead Man, men jag hade råkat få ner den dubbad till italienska så vi sket i det och gick över till hennes vänner för att chilla där istället (deras katt var mycket söt). Tjugo över tolv tänkte jag gå till tunnelbanan för att hinna hem i tid. Men efter en stunds resonerande kom vi fram till att jag kunde sova på Rose’s soffa istället. Tjugo i ett fick Rose för sig att hon skulle iväg och träffa någon nånstans och vi rusade iväg för att hinna till tunnelbanan, vilket vi gjorde, men jag missade min anslutning och var screwed. Hade inte med mig tillräckligt mycket pengar för att ta en taxi, var i helt fel ände av stan (även om jag hade hittat hade det varit för långt att gå) och ville verkligen inte ringa pappa klockan ett på morgonen. Men. Jag var väldigt nära Shawns galleri, och där brukar hans kompis sova, tror till och med han bor där, så jag gick dit och bankade på dörren samtidigt som jag desperat ringde Shawn (förlåt för det igen Shawn om du läser det här). Till slut vaknade han och informerade om att ingen var där. Så jag grät lite och visste inte vad jag skulle göra. Då smsade Shawn och sa att jag skulle ta en buss till Saint Laurent från Atwater och byta till en buss som gick till Jean Talon vilket är nära där jag bor. Tack och lov att han gjorde det, för jag hade inte kunnat hitta de bussarna själv. Hade liksom redan bestämt mig för att sova utomhus (det var som tur var en ganska varm natt). Så jag kom till Saint Laurent och där är jag lost igen. Inte en jävla aning vilket nummer den andra bussen har eller ens vilket håll jag skall åt. Frågar en taxichaffis om vägen till Jean Talon och han pekar och säger ”följ den där vägen, men det är en lång väg att gå lilla flicka”. Haha. Han hade rätt, men jag går en stund  och möter som tur är förbi tre trevliga personer som informerar mig om att de väntar på just den bussen Shawn menade att jag skulle ta. Tack och lov för det. Hoppar på den bussen, kommer till Jean Talon och är fortfarande lost (kan nämnas att gatorna i Montréal är jäääävligt långa). Är i en ände jag inte varit i förut, och är dessutom väldigt trött och har en tung datorväska plus tygpåse innehållandes min kamera och två skrivblock vilket gör den rätt tung den med. Så jag börjar gå åt det håll som känns mest rätt, och precis när jag är redo att börja gråta av förtvivlan ser jag ett nattöppet Tim Hortons. Tack tack tack. Kaffe, donut, brevskrivning och väldigt hjälpsam personal får mig på rätt köl, jag går ett tag till och börjar till slut känna igen mig. Tio minuter senare är jag hemma.

    På vägen mötte jag en hel bunt spännande men lite läskiga individer. Kan säga att jag inte var så tuff som jag såg ut när jag gick genom den mörka staden med händerna desperat kramandes om handtagen på mina väskor. Tänkte bland annat på vilken utan väskorna som bäst skulle kunna användas som tillhygge ifall jag behövde försvara mig, tände cigg efter cigg för att ha redo att bränna i alla potentiella våldtäktmäns ögon och så vidare.

    Jag har lärt mig en sak. Missa aldrig sista tunnelbanan i en stad du inte känner.

    Träffade en katt också. Den var söt.

    Tja, nu hade det här ju inte så mycket med Jack att göra, det kanske inte gör nåt. Men jag kan i alla fall tipsa er om hans superbraiga sida där man kan lista softa och osofta grejer (personligen tänker jag lägga den här erfarenheten till listan ”saker du inte skall göra i Montréal” som jag tänker skapa när jag åker hem). Här har ni Lista.se!

    Puss


  9. mammasjuk

    08 november 2009 by torunn

    Satt och sökte på ”Varje andetag” för jag tänkte kanske tatuera in det i väldigt liten stil på insidan av överarmen. Kom då till den här bloggen http://brevtillmamma.wordpress.com/. Och saknade mamma direkt. Min mamma är inte död. Men jag tänker jätteofta på hur det skulle vara om hon var det. Det är min största rädsla i hela världen, att något skall hända min mamma.

    Ibland vill jag nästan gå och dö före alla jag älskar för jag kommer inte klara av det när folk väl börjar kola. Jag vet att det är hemskt att tänka så, men jag vet ju att det bara är en tidsfråga innan alla jag älskar dör. Senast var det min morfar och innan dess min mormor. Det är ju så, gamla människor dör, jag vet ju det, men jag saknar dem så otroligt mycket att det gör ont inuti mig när jag tänker på det. Ibland glömmer jag bort att de är döda och tänker att jag skall fråga dem nåt eller berätta något för dem eller visa något, och när jag sen inser att jag aldrig kommer kunna göra det så är det som att de dör igen.

    Min pappas bästis var på ett UNF-läger i fjällen för jättelänge sen, när de var unga, och ett gäng av deltagarna var på utflykt. Något hände och alla frös ihjäl utom min pappas kompis. Jag är så fruktansvärt rädd att något sånt skall hända. En olycka, eller ännu värre om någon medvetet skadar någon av mina älskade.

    Och jag vet att det inte hjälper att tänka såhär, men ibland griper rädslan bara tag i mig och vägrar släppa. Det är lite samma tryck över bröstet som vid panikångest men det är inte alls samma sak. Och det värsta av allt är att jag vet att det kommer hända någon gång. Det är något jag verkligen inte kan undvika och det gör att jag känner mig så fruktansvärt liten och maktlös.

    Mamma, jag vet att du läser min blogg. Hej. Jag älskar dig. Jag saknar dig. Snart kommer jag hem. Du är bäst. Jag älskar dig.

    mammapåsdagen 2006<3


  10. jag

    07 november 2009 by torunn

    Jag har levt i arton, snart nitton år. Det är ganska lång tid ändå om man tänker efter. Man hinner tänka en del på nitton år. Och jag har tänkt. Jag har tänkt så det knakat. Jag har kommit fram till många bra saker, många dåliga saker, många vettiga saker och många fullständigt idiotiska saker. Jag har fattat korkade beslut, jag har fattat smarta beslut.

    Jag har agerat bra, jag har agerat dåligt. Jag har åstadkommit bra saker, fantastiska saker. Jag har åstadkommit jävligt dåliga saker också.

    En lång tid försökte jag vara någon annan än mig själv. Jag tänkte att om folk inte tycker om mig får jag väl ändra på mig. Så gjorde jag det, eller försökte i alla fall. Men jag kan tala om för er att det inte gjorde att folk tyckte om mig mer, utan endast och allena att jag mådde dåligt.

    Jag har tänkt mycket på det där. Att ändra på vem du är för att någon annan skall tycka om dig bättre. Det är det mest korkade du kan göra, och det slutar med att du får ett stort hål inuti dig själv.

    Jag kanske är intensiv, men jag kan inte ändra på vem jag är. Jag kan inte styra över mina känslor, för då vore det inte känslor.

    Jag vill bara säga till alla er som läser den här bloggen – det kommer låta klyschigt och ni har hört det förut, men det tåls att sägas igen – ändra inte på er själva för någon annans skull. Var de ni är, för ni är underbara, fantastiska människor som alla har något unikt och vackert att ge världen.

    Puss.