att det här är något av det vackraste jag läst. Och det finns mer. Tryck på rubriken så teleporteras ni till en blogg med de vackraste ord som finns. Och lite sorgliga ibland. (det är alltså inte jag som skrivit det här.)
Jag vet inte hur jag ska säga det här
Jag såg det inte komma och visste inte att det fanns makter att ända kärlek med. Jag kan aldrig sluta älska någon. Åt mina bleknande minnen har jag skapat en tidlöshet att hångla i, dom bor i det växande hålet i mitt hjärta. Jag trodde inte det var möjligt för oss att lämna varandra, men jag hade redan varit borta länge. Vi var ute på olika resor, samma himmel över oss men en ocean av kallt vatten emellan. Lyckligt dum spenderade jag lördag kväll med en kompis som precis råkat ut för en liknande tragedi. Jag var bjuden till en mexikan som ordnat födelsedagskalas. Redan när taxin stannade ville jag vända om, genom fönstergallren syntes enstaka matta ansikten i festbelysningen. Strax efter kom några förvånade utseenden och mötte oss vid porten av det benvita låghuset. Vi kom överens om att stanna, att i alla fall titta in, så vi kunde ursäkta oss på ett snyggt sätt. Lägenheten var stilig, den skulle ha tillhört en berömd trummis härifrån. Ute på innergården satt två grabbar med rosiga ögon och rökte hasch. Vi fick ett hyggligt bemötande, det bjöds på öl. Och till slut lämnade även födelsedagsbarnet mixerbordet för att hälsa oss, “Jag skiter i att ingen är här, det finns massor av sprit och ikväll ska vi bli fulla”. Leendet på min väns läppar stelnade och utan att vända huvudet gjorde han ett clownigt ögonkast åt mig. Säkert en timma spenderade vi där innan vi lyckades lösgöra deras vänskapliga knopar. För vi önskade fortsätta vårt rastlösa drivande i mörkret, så vi mötte up en kille med ett bra sinne för goda tider i nattens färd. Och hamnade därför på en krog i Palermo med några arbetskamrater till honom, det var på den vägen jag mötte hon som bar ödets bud fram till mig. Hon såg i kors och talade med höger ansiktshalva vänd från mig. Kanske var det med den hon sökte bland dom olyckliga himlakropparna i min framtids rymd. Andemeningen i hennes spådom var att jag mycket snart skulle bli sårad. Jag tyckte att jag hade hört den förut och kunde inte hålla mitt glada hjärta, utan log så håret reste sig. Sedan berättade hon att hennes kompis hade förälskat sig i våran vän, hon bad oss uppskatta hennes chanser. Så vi gav henne vårat gamla goda löfte om att det fanns hopp så länge stjärnorna tindra. Efter en smutsig natt mognade en ny dag och tvättade alléerna i solljus, vi åt frukost på Starbucks och solade på uteserveringen tills det blev god tid att gå hem. Där väntade ett nattsvart meddelande på min sista ungdom.
Hon spådde sanning, för visst blev jag sårad när nyheten slog mig skoningslöst, jag grät mitt unga hjärta gammalt. En kedja som under tre år växt in i min kropp och slagit knut om hjärtat rycktes ut. Visst gjorde det hemskt ont, men nu blöder jag inte längre, är redan fattig på blod. Jag har duschat så att badrummet börjat mögla. Och jag är övertygad, vi kommer att fortsätta beundra varandra. Kanske kommer vi en suddig vårmorgon mötas, där våran kärlek en gång började och lova varandra ett ögonblick för en smärtfylld kyss av minnen.
