1. Kakan

    20 december 2009 by torunn

    Det var historiens lamaste kaka enligt Ellika, men jag hade rätt roligt ändå. Det nådde inte upp till mina förväntningar, men mina förväntningar var å andra sidan oerhört höga. Jag skall vara duktig tjej och städa nu, men ikväll blir det bilduppladdning. Yay!


  2. UNDERVATTENSKAKAN!

    19 december 2009 by torunn

    Är vi pepp eller är vi pepp på DET HÄR!?:

    UKAKANpeppen!

    Jag har lånat mammas blixt och kommer ta en hel drös bilder. Ni får se inatt eller imorgon! PEPP!


  3. helena

    by torunn

    She went to Ireland. And then she came back. And I love her.

    helena


  4. Gutaland

    by torunn

    Okay, maybe I was wrong. Maybe Sweden is the greatest place on earth. Or no, I mean, Gotland is the greatest place on earth. And in one week I’m getting a tattoo of my precious island. Yay!

    maja <3hängjohantsssdet utlovade fönstretvärldens finaste


  5. pojken som skrattar när han sover

    18 december 2009 by torunn

    Jag gick och gick och gick. Gick till båten. Halkade som en liten vante nerför Visbys snötäckta gator. Hade snö till knäna när jag gick upp genom Palissaderna. Sjöng på min nya favoritlåt som jag inte kan hela texten på utantill. Ungefär såhär lät det: spent a week in a dusty library, waiting for some words to jump at me, we met by a trick of fate, french navy my sailor mate, u-u-u-uuu, we met by the moon on a silvery lake – you came my way, said i want you to stay. and i wanted to control it, but love i couldn’t hold it. i was critized for lending out my art, i was critizied for letting you break my heart. we met by a trick of fate, french navy my sailor mate… och här märker ni säkert att det är helt fel och så börjar jag liksom om. vilket i och för sig inte gör något eftersom att de jag mötte på vägen inte hört att jag sjungit samma få rader om och om igen.

    I Palissaderna såg jag några pulkaåkande barn. Det är något speciellt med barn. Jag tycker de är jävligt läskiga. Det är som att de ser allt man tänker. De liksom genomskådar en på en sekund. Så överlägsna. Det gör mig livrädd. En flicka stod uppe vid backen, hon gav mig en blick som sa ”jag vet vem du är, och du är ingenting” och sen ropade hon på sina vänner nere i backen att de skulle skynda sig typ. Ja, läskiga små människor.

    Sedan kom jag hem till mamma. Packade ihop lite grejor, pratade konstant om allt roligt som händer/kommer hända/har hänt. Jag lät ungefär såhär ”åh åh åh ja juste mamma mamma vet du vet du!? blablabla… nej jag måste gå nu på riktigt. men åh just det jag glömde berätta det här mamma mamma blablabla ååhhåååhh just det haha det här det här det här lyssna lyssna vet du vet du vet du!? blablabla!”. Jag måste vara så sjukt irriterande att lyssna på. Ola hade fixat en datorsladd till mig. Sjukt snällt. Tacktack.

    Sen kom jag hem och väntade på Skrikklubbens medlemmar som skulle komma och ha skikträff, men ingen kom.

    Men pojken som skrattar när han sover var det ju jag skulle berätta om. Jag vill skriva så det blir vackert, men jag känner inte poesin flöda just nu. Vilket är synd, eftersom det skulle kunna bli en väldigt fin text om en väldigt fin pojke. Pojken heter Johan, och är en nära vän till mig. Han är så himla bra den här pojken, av många anledningar. Dels att han är så sjukt snäll, men just nu gillar jag honom mest för att han är så stabil och trygg. I min kaotiska värld just nu känns det helt sjukt jävla underbart att ha en vän som med sakliga frågor och snällaste rösten i världen får mig att inse att allt inte är så hemskt. Att jag inte behöver vara rädd. Och sen kramar han mig tills jag somnar och jag känner mig bara så fruktansvärt trygg. Många samtal med pojken som skrattar när han sover har lett till en ökad självinsikt från min sida. Han pekar ut saker som jag aldrig skulle tänkt på annars, och har så vettiga synvinklar att jag ibland känner mig dum för att jag inte tänkt så innan, men då kommer det som är ännu bättre. Han talar om för mig att det är okej att inte ha tänkt på det tidigare. Man får vara fånig, sa han till mig häromnatten när vi hade ett långt och väldigt meningsfullt samtal. Jag skämdes för att jag var fånig, men han berättade för mig att det är helt okej att vara mänsklig och känna saker som kanske inte alltid stämmer överens med ens åsikter. Och det är det ju. Även om jag tycker en sak och kämpar för att känna det också, så är det mycket svårare att känna som man vill känna, om ni förstår vad jag menar.

    Imorse vaknade jag sent. Himlen utanför var så sjukt vacker, så jag låg och tittade på den en stund, och så hörde jag ett litet fniss. Johan låg och fnissade. Jag trodde han var vaken så jag frågade vad klockan var. Inget svar. Han sov som en gris. Sen fnissade han lite till. Detta var mycket spännande tyckte jag, så jag låg och lyssnade på den sovande pojkens fniss och ibland skratt en stund innan jag gick upp och gjorde kaffe. Sen tänkte jag att jag skulle skriva ett blogginlägg om den skrattande pojken, och hade nästan skrivit det i huvudet innan de andra vaknade och de vackra skrivtankarna försvann. Därför blev detta inlägg inte lika vackert som jag tänkte, men det gör kanske ingenting. Tack till Johan i alla fall, för att jag får bo här, och för att du tar hand om mig när jag är fånig, liten och rädd.

    Nu skall jag gå ut med en vacker hund och en tuff Emma, och sen skall jag träffa underbara Helena om jag får tag i henne. Puss. <3


  6. göteborg

    17 december 2009 by torunn

    When I was in Gothenburg, I hung out with two beautiful girls. And Marta, one of these two girls, took some nice pictures and posted on her blog. So since I’m pictureless right now – which is boring – I’m borrowing those pictures. Click on them to come to Marta’s supernice blog.


  7. hopp och drömmare

    16 december 2009 by torunn

    There are still dreamers in this world. They fill me with hope. I’m a very hopeful person right now, and it has to do with all the amazing, engaged people I’m lucky enough to meet, to get to know, and already know. There are still people who want to make this world a better place. It feels like everything is gonna be alright. For me and for everyone. And btw I will post pictures as soon as I can borrow a charger for my computer. My own charger will arrive in about a week, and then my blogging will be much better, I promise. See you soon! And oh, one more thing, hype this:


  8. Jag måste bara säga…

    by torunn

    att det här är något av det vackraste jag läst. Och det finns mer. Tryck på rubriken så teleporteras ni till en blogg med de vackraste ord som finns. Och lite sorgliga ibland. (det är alltså inte jag som skrivit det här.)

    Jag vet inte hur jag ska säga det här

    Jag såg det inte komma och visste inte att det fanns makter att ända kärlek med. Jag kan aldrig sluta älska någon. Åt mina bleknande minnen har jag skapat en tidlöshet att hångla i, dom bor i det växande hålet i mitt hjärta. Jag trodde inte det var möjligt för oss att lämna varandra, men jag hade redan varit borta länge. Vi var ute på olika resor, samma himmel över oss men en ocean av kallt vatten emellan. Lyckligt dum spenderade jag lördag kväll med en kompis som precis råkat ut för en liknande tragedi. Jag var bjuden till en mexikan som ordnat födelsedagskalas. Redan när taxin stannade ville jag vända om, genom fönstergallren syntes enstaka matta ansikten i festbelysningen. Strax efter kom några förvånade utseenden och mötte oss vid porten av det benvita låghuset. Vi kom överens om att stanna, att i alla fall titta in, så vi kunde ursäkta oss på ett snyggt sätt. Lägenheten var stilig, den skulle ha tillhört en berömd trummis härifrån. Ute på innergården satt två grabbar med rosiga ögon och rökte hasch. Vi fick ett hyggligt bemötande, det bjöds på öl. Och till slut lämnade även födelsedagsbarnet mixerbordet för att hälsa oss, “Jag skiter i att ingen är här, det finns massor av sprit och ikväll ska vi bli fulla”. Leendet på min väns läppar stelnade och utan att vända huvudet gjorde han ett clownigt ögonkast åt mig. Säkert en timma spenderade vi där innan vi lyckades lösgöra deras vänskapliga knopar. För vi önskade fortsätta vårt rastlösa drivande i mörkret, så vi mötte up en kille med ett bra sinne för goda tider i nattens färd. Och hamnade därför på en krog i Palermo med några arbetskamrater till honom, det var på den vägen jag mötte hon som bar ödets bud fram till mig. Hon såg i kors och talade med höger ansiktshalva vänd från mig. Kanske var det med den hon sökte bland dom olyckliga himlakropparna i min framtids rymd. Andemeningen i hennes spådom var att jag mycket snart skulle bli sårad. Jag tyckte att jag hade hört den förut och kunde inte hålla mitt glada hjärta, utan log så håret reste sig. Sedan berättade hon att hennes kompis hade förälskat sig i våran vän, hon bad oss uppskatta hennes chanser. Så vi gav henne vårat gamla goda löfte om att det fanns hopp så länge stjärnorna tindra. Efter en smutsig natt mognade en ny dag och tvättade alléerna i solljus, vi åt frukost på Starbucks och solade på uteserveringen tills det blev god tid att gå hem. Där väntade ett nattsvart meddelande på min sista ungdom.
    Hon spådde sanning, för visst blev jag sårad när nyheten slog mig skoningslöst, jag grät mitt unga hjärta gammalt. En kedja som under tre år växt in i min kropp och slagit knut om hjärtat rycktes ut. Visst gjorde det hemskt ont, men nu blöder jag inte längre, är redan fattig på blod. Jag har duschat så att badrummet börjat mögla. Och jag är övertygad, vi kommer att fortsätta beundra varandra. Kanske kommer vi en suddig vårmorgon mötas, där våran kärlek en gång började och lova varandra ett ögonblick för en smärtfylld kyss av minnen.