I wonder if I should write this in english or swedish. I think maybe swedish because I’m still better at expressing myself in swedish (obviously, since it’s my first language). But I’ll sum it up in engslish at the end.
Jag erkänner, mitt flängande som pågått sedan jag kom till Sverige, plus det omogna beslutet att glömma min datorladdare i Montréal, har resulterat i en oerhört dåligt uppdaterad blogg. Det känns lite jobbigt att bloggen fått lida på grund av mitt spontana och impulsiva liv just nu, men å andra sidan är det skönt att jag haft så mycket roligt att göra att jag inte haft tid att sitta vid datorn.
Ikväll var en trevlig kväll. Men väldigt sketchy. Jag umgicks med mycket trevliga människor, varav de allra flesta var första gången jag träffade. Som sagt var det hela väldigt väldigt trevligt, men dessa trevliga människor var sådana människor som man tycker sjukt mycket om, men som är svåra att föra ett flytande och lätt samtal med, vilket resulterade i många pinsamma tystnader, vilket resulterade i att jag – som verkade vara den enda som kunde hålla liv i samtalet – pratade mest av alla, om det jag kan allra bäst. Mig själv. Det kändes lite jobbigt, för även om jag tycker om att prata om mig själv så tycker även jag att det kan bli lite för mycket. Det finns liksom en gräns för hur långt självupptagenheten får gå. Jag är inte en självupptagen person, men när ingen annan säger något känner jag på något vis ett ansvar för att hålla liv i situationen, och vad pratar man om med folk man aldrig träffat förut? Varandra. Man berättar om sig själv. Det är ju det enda man egentligen kan relatera till, eller hur? Det svåra i balansgången (för mig) är då när de man pratar om tycker att man är väldigt intressant, och istället för att dela erfarenheter blir det monolog. Om jag berättar något om mig själv, så tycker jag det är trevligt när de jag pratar med berättar relaterade saker som de själva varit med om. Typ ”I Montréal var det såhär.” – ”Åh, det låter lite som när jag var i… blablabla.” Och så förs samtalet vidare. Ikväll var det snarare ”I Montréal var det såhär.” – ”Jaha, och vad tyckte du om det?” – ”Jo, såhär att… blablabla [lång utläggning om vad jag tyckte om det]” – ”Jaha, vad kul!” och sen… tystnad. Tills jag kände att det blev lite för jobbigt, och tog upp något annat ämne i ett försök att inte prata om mig själv, vilket ändå snabbt resulterade i att jag höll en monolog. Och nu tänker ni kanske ”Jamen, ställ frågor då! Var inte så självupptagen!”, men det är såklart att jag ställer frågor, det är bara det att om man inte är med människor som älskar att prata om sig själva, och som man egentligen inte har något gemensamt med, så kan man ställa hur många frågor som helst utan att få igång ett samtal. Alltså, seriöst, vid ett tillfälle var stämningen så tyst och konstig att vi började en väldigt krystad grimastävling (jag vann).Väääläääädigt sketchy. Men som sagt, oerhört trevligt ändå!
Jag tror att mitt problem är att jag är lite för van vid att andra tar lika stor plats som jag, eller större. Om människor inte självmant pratar om sig själva så tar jag liksom över, omedvetet. Det är ju absolut inte det att jag inte är intresserad av andra människor, det är bara det att jag tar jävligt stor plats, och när jag möter folk som ger plats istället för att ta plats så blir det lätt att jag kör över dem. Jag vet om att jag är sån, och jag försöker jobba på det, men det är sjuuukt svårt, speciellt som jag gått tre år i en teaterklass där alla nitton eleverna kämpade om uppmärksamheten hela tiden.
Meeeen, nog om det, jag hade en annan sak jag ville skriva om också, som jag och kära fina underbara Agnes – min fru, a k a Saskia Moln efter att hennes facebook blev stulen – pratade om på bussen. (Det här blev visst ett enormt långt inlägg, så jag gör en ny rubrik, eftersom det egentligen är två inlägg i ett)
Dryga människor.
Något av det mest irriterande jag vet är dryga, arroganta, otrevliga människor. Egentligen är de okej, de får gärna vara arroganta jävlar för mig, bara de håller sig för sig själva, långt bort från mig. Det jobbiga är när man konfronteras med dem och blir helt bortgjord för att man själv beter sig trevligt och sedan blivir bemött med dryghet. Det går liksom inte att byta och vara dryg tillbaka, utan man står där och känner sig dum i huvudet. Men varför? För att man var trevlig? Det är ju helt jävla puckat. Jag kan ta ett exempel.
Jag var med en vän på en fest, och utanför när vi stod och rökte träffade vi min väns kompis, vi kan kalla henne Lisa.
Lisa var jättetrevlig tyckte jag, och vi hade ett mycket trevligt och roligt och intressant samtal, jag, min vän och Lisa. Jag gick in för att hämta min kappa eftersom jag och min vän skulle gå hem, och sen stod vi och pratade lite till, och kramades hejdå med orden hoppas vi ses igen. Påvägen hem så berättade min vän att när jag var inne för att hämta kappan hade Lisa berättat att hon tyckte att jag var sjukt trevlig och verkade asnajs. Jag blev skitglad för jag tyckte ju exakt samma om Lisa.
Dagen efter var jag och min vän på en annan fest, och Lisa var där också. Väldigt trevlig denna fest också. Helt enkelt en trevlig individ. Jag tänkte att gud vad kul att jag har fått bekanta mig med den här personen, vi går ju så bra ihop.
Två veckor senare var jag på en punkspelning, jag hade inte pratat med min vän på ett tag, och därmed inte träffat Lisa. Men så får jag syn på henne i en trappa på spelstället, söker ögonkontakt och ler. Lisa ler tillbaka. Senare när jag går ut på taket för att röka ser jag Lisa sitta själv, så jag går fram till henne och börjar prata, det var ju ändå två veckor sen vi sist sågs. Lisa är fortfarande trevlig, men något är annorlunda. Ungefär som att jag är en jobbig, irriterande och efterhängsen person som man är trevlig mot men skrattar åt i smyg. Jag skakar av mig känslan (Jag menar, alla kan ha en dålig dag, och då orkar man inte riktigt vara trevlig liksom. Det är den enda slutsats jag kan dra eftersom vi haft så trevligt de tidigare gångerna vi träffats.) och fortsätter samtalet oberört tills ciggen är slut, då jag går in.
Veckan efter det, hamnar jag av en slump på en annan punkspelning, och vem står på scenen med basen (eller var det gitarren?) i hand, om inte Lisa? Sjukt bra spelning, och vad roligt att Lisa är med i det braiga bandet! Jag som inte ens visste att hon spelade musik. Efter spelningen går jag fram till henne och gratulerar henne för en lyckad konsert och frågar lite hur hon mår och hur länge hon spelat i bandet (hon har ju liksom inte nämnt det tidigare). Då möts jag av den drygaste dryghet jag någonsin varit med om (okej, jag kanske mött drygare människor, men drygt var det). Nonchalant och rent ut sagt otrevligt svarar hon att hon mår bra och inget mer, vilket gör mig handfallen och jag känner mig lite sårad.Vad gör man nu? Går man därifrån utan att säga något eller? Helt sjukt.
Det är så himla svårt att bli bemött på det sättet och behålla både fotfästet och sin värdighet. Det är faktiskt helt omöjligt att behålla sin värdighet, för man har satt sig själv i en så oerhört sårbar position genom att vara trevlig. Om man är trevlig, öppen och glad är det det lättaste som finns att sätta knivar i en.
MEN! Jag är hellre omtyckt än tuff/häftig/cool.
Summary in english:
1. It’s very hard to not have a monologue about yourself when the people you’re talking to are people who give space rather than take space. I’m the kind of person who takes a lot of space, and it’s very hard for me to share this space when people don’t actually demand it or take it themselves.
2. Arrogant people. They’re annoying, and it hurts when you’re nice to someone and they behave arrogant and nonchalant towards you. Annoying.
My brother
Vicious Delicious and Sunday Sinners at L’esco with Ayam (and Val). Later Dirty Wedding at random illegal venue.
Jell-o
Smäll-is
Night out with David, Nic, Ayam, Alexandre. Most pictures at La Rockette.
Last day in Montréal
