pojken som skrattar när han sover

Jag gick och gick och gick. Gick till båten. Halkade som en liten vante nerför Visbys snötäckta gator. Hade snö till knäna när jag gick upp genom Palissaderna. Sjöng på min nya favoritlåt som jag inte kan hela texten på utantill. Ungefär såhär lät det: spent a week in a dusty library, waiting for some words to jump at me, we met by a trick of fate, french navy my sailor mate, u-u-u-uuu, we met by the moon on a silvery lake – you came my way, said i want you to stay. and i wanted to control it, but love i couldn’t hold it. i was critized for lending out my art, i was critizied for letting you break my heart. we met by a trick of fate, french navy my sailor mate… och här märker ni säkert att det är helt fel och så börjar jag liksom om. vilket i och för sig inte gör något eftersom att de jag mötte på vägen inte hört att jag sjungit samma få rader om och om igen.

I Palissaderna såg jag några pulkaåkande barn. Det är något speciellt med barn. Jag tycker de är jävligt läskiga. Det är som att de ser allt man tänker. De liksom genomskådar en på en sekund. Så överlägsna. Det gör mig livrädd. En flicka stod uppe vid backen, hon gav mig en blick som sa ”jag vet vem du är, och du är ingenting” och sen ropade hon på sina vänner nere i backen att de skulle skynda sig typ. Ja, läskiga små människor.

Sedan kom jag hem till mamma. Packade ihop lite grejor, pratade konstant om allt roligt som händer/kommer hända/har hänt. Jag lät ungefär såhär ”åh åh åh ja juste mamma mamma vet du vet du!? blablabla… nej jag måste gå nu på riktigt. men åh just det jag glömde berätta det här mamma mamma blablabla ååhhåååhh just det haha det här det här det här lyssna lyssna vet du vet du vet du!? blablabla!”. Jag måste vara så sjukt irriterande att lyssna på. Ola hade fixat en datorsladd till mig. Sjukt snällt. Tacktack.

Sen kom jag hem och väntade på Skrikklubbens medlemmar som skulle komma och ha skikträff, men ingen kom.

Men pojken som skrattar när han sover var det ju jag skulle berätta om. Jag vill skriva så det blir vackert, men jag känner inte poesin flöda just nu. Vilket är synd, eftersom det skulle kunna bli en väldigt fin text om en väldigt fin pojke. Pojken heter Johan, och är en nära vän till mig. Han är så himla bra den här pojken, av många anledningar. Dels att han är så sjukt snäll, men just nu gillar jag honom mest för att han är så stabil och trygg. I min kaotiska värld just nu känns det helt sjukt jävla underbart att ha en vän som med sakliga frågor och snällaste rösten i världen får mig att inse att allt inte är så hemskt. Att jag inte behöver vara rädd. Och sen kramar han mig tills jag somnar och jag känner mig bara så fruktansvärt trygg. Många samtal med pojken som skrattar när han sover har lett till en ökad självinsikt från min sida. Han pekar ut saker som jag aldrig skulle tänkt på annars, och har så vettiga synvinklar att jag ibland känner mig dum för att jag inte tänkt så innan, men då kommer det som är ännu bättre. Han talar om för mig att det är okej att inte ha tänkt på det tidigare. Man får vara fånig, sa han till mig häromnatten när vi hade ett långt och väldigt meningsfullt samtal. Jag skämdes för att jag var fånig, men han berättade för mig att det är helt okej att vara mänsklig och känna saker som kanske inte alltid stämmer överens med ens åsikter. Och det är det ju. Även om jag tycker en sak och kämpar för att känna det också, så är det mycket svårare att känna som man vill känna, om ni förstår vad jag menar.

Imorse vaknade jag sent. Himlen utanför var så sjukt vacker, så jag låg och tittade på den en stund, och så hörde jag ett litet fniss. Johan låg och fnissade. Jag trodde han var vaken så jag frågade vad klockan var. Inget svar. Han sov som en gris. Sen fnissade han lite till. Detta var mycket spännande tyckte jag, så jag låg och lyssnade på den sovande pojkens fniss och ibland skratt en stund innan jag gick upp och gjorde kaffe. Sen tänkte jag att jag skulle skriva ett blogginlägg om den skrattande pojken, och hade nästan skrivit det i huvudet innan de andra vaknade och de vackra skrivtankarna försvann. Därför blev detta inlägg inte lika vackert som jag tänkte, men det gör kanske ingenting. Tack till Johan i alla fall, för att jag får bo här, och för att du tar hand om mig när jag är fånig, liten och rädd.

Nu skall jag gå ut med en vacker hund och en tuff Emma, och sen skall jag träffa underbara Helena om jag får tag i henne. Puss. <3