Jag sov ingenting inatt. I fredags förberedde jag mig för att flytta till Stockholm på lördagen. Båten var full. Jag tog det lugnt och satsade på söndagsbåten. Var helt färdigpackad och skulle åka om en timme när vi skulle köpa biljett. Den båten var också full.
På lördagen hade jag suttit vid köksbordet hemma i gruppboendet TASS och skrivit ett avskedsbrev till mina drömmare. Det blev fläckigt av tårar och jag gick ut genom dörren sakta för att ta in allt så mycket som möjligt – jag visste ju trots allt inte när jag skulle se kistan täckt av en enorm hög ytterkläder, den sjukligt smutsiga mattan, det leopardmönstrade duschdraperiet, den en och en halv meter höga extrasängen (med 5 madrasser och 3 täcken på), Lloronas matskålar på köksgolvet, mögelsängen i sovrummet, den trasiga spegeln i badrummet, igen. Det hela var mycket sorgligt, och det konstiga var att jag var helt ensam, för de andra hade gått till Jakob för att spela spel. Jag hade såklart följt med om sammanhanget varit ett annat, men nu skulle jag ju åka. Jag grät påvägen hem till mamma.
När jag sen insåg att båten var full så gick jag tillbaka. Egentligen för att hämta en kudde och ett halsband som jag glömt, men också för att jag fick chansen att ha en till kväll med mina älskade drömmare. Edvard och Emma och Llorona var inte där, men jag fick i alla fall mysa med Johan, Malin, Oskar och Andréa. Andréa blev tatuerad och sen lagade hon mat. Vi tittade på Collapse för femtioelfte gången och sen på Robin Hood, versionen med Errol Flynn (förstår inte hypen med honom, så jävla snygg var han inte). Sen räknade vi pengar, och sen var det dags att gå. Igen.
Att säga hejdå är svårt. Att säga hejdå igen är ännu svårare. Jag ville inte gå. Jag ville slänga båtbiljetten åt helvete och gå och lägga mig på min vanliga plats och bli kramad tills jag somnat, precis som vanligt. Jag ville sätta mig i fönstret och röka, precis som vanligt. Jag ville sitta i skönaste soffan och försöka koncentrera mig på nån väldigt bra dokumentär som jag inte alls ville se egentligen från början. Jag ville ha dekadenskväll och sitta nerbäddad med mina drömmare och sträckkolla på Carnivale. Precis som vanligt.
Men jag gick. Och här är jag nu. På Södermalm. Siri sover. På torsdag kommer kattungen. Imorgon är det inflyttningstillställning.
Jag saknar mina drömmare. <3
_________________________________________
Under invigningsfesten av Gruppboendet Tass den 31 December hade vi Silly Hats Only-tema.
torunn! är det här du eller är det bara väldigt likt dig? http://jagharenkompis.blogspot.com/2009/12/x_23.html
Kommentar by nettan — 04 januari 2010 @ 21:28
det är jag! vilken fin bild som jag ser hemsk ut på! det är från balen. vem har tagit den?
Kommentar by torunn — 04 januari 2010 @ 21:37
äsch, du är söt! hon heter evelina och jag kollar hennes blogg/bloggar jämt och ständigt, så jag blev lite ställd när du plötsligt dök upp där, hihi. hon bloggar mest på http://ttt-truth.blogspot.com
Kommentar by nettan — 04 januari 2010 @ 21:57
Tor, vet att jag inte varit heeeeelt rättvis mot dig. eller, rättare sagt, jag har varit lite för otrevlig, lite för ofta. för att härda dig. tänkte bara säga att jag gillar dig, fast jag är otrevlig. Tass är tomt utan dig. :( <3
Kommentar by Emma — 07 januari 2010 @ 9:59