would time just fly by and you would move on?

Monde Yeux – Run Me Over

Äsch. Vad är det här för sorgsenheter som drabbar min hjärna? tänker jag. Sen tänker jag efter och vet att jag tänker på sorgsenheter hela tiden, som jag alltid gör. Inte medvetet, men de finns där i bakgrunden och bidar sin tid. Jaget som jag inte kontrollerar gör så för att jag skall få vara glad. Så glad så glad så glad och rentav lycklig som jag är. För det är jag. Ingenting är fel.

Visst, jag har knappt råd med mat. Men vad gör det när vi är tio pers som tar hand om varandra och ser till att alla mår bra?
Visst, jag har inget jobb, men vad gör det när jag har andra mycket viktigare saker att fylla mina dagar med?
Visst, det är kallt ibland, men vad gör det när jag har världens finaste som värmer mig nästan varje natt?
Visst, jag blir irriterad över massa saker. Irriterande och irriterade människor, slarviga idioter som ställer in odiskat i skåp, att mina saker försvinner spårlöst hela tiden och dyker upp på skitkonstiga ställen, folk som tar min sista mjölk fastän jag skrivit på paketet att det är viktigt att den sparas till mitt morgonkaffe.

Men vad gör det? Även om mina dagar är fulla av tankar och en viss känsla av att inte passa in så är de ännu mer fulla av skratt och kärlek och gemenskap. Vad gör det att jag föredrar Florence Valentin, Håkan Hellström, Moto Boy och Marit Bergman framför The Kristet Utseende, Mastodon och Cult of Luna? Det gör ju bara mig till mig själv och inte någon annan. Och hade jag inte varit mig själv hade jag aldrig hamnat här. Här i denna underliga men fantastiska sörja av viljor och personligheter – en sörja vars enda gemenskap egentligen är drömmarna. Drömmarna om en bättre värld.

En värld där du inte behöver ens reflektera över att det kan vara vist att inte skriva ut sin adress på internet eller säga den över telefon. En värld där du inte får hjärtklappning när du ser en polisbil, en värld UTAN polisbilar. UTAN girighet. UTAN en vilja att ha det bättre än någon annan. En värld där du inte behöver förnedras med låtsasjobb för att kunna betala din hyra, betala din mat, betala en skatt som någon som ”vet bättre” än du skall lägga på saker som är bra för dig men som utan undantag alltid hamnar på idiotprojekt som bara gynnar ett fåtal människor istället. Människor som slipper betala skatt. En värld där det inte får vara så att du om du är en av de tusentals som inte hann först till låtsasjobbet får gå igenom en ännu mer förnedrande process där du måste bevisa för nån jävla tant att du inte kan leva om inte du får pengar av henne. Pengar du behöver för att betala för mat, till dig själv, till dina barn. Mat som någon annan som är som du producerat för att själv kunna köpa mat, till sina barn, men som inte fått ens en bråkdel av de pengar du lagt på maten hen producerat, för de pengarna hamnade i någon annans ficka. Någon som inte gjort ett skit. Någon som aldrig nånsin stått och funderat på om det är bäst att köpa en limpa bröd, grönsaker eller en förpackning smör till morgondagens frukost för sina sista femton kronor. Bröd med grönsaker utan smör? Grönsaker med smör utan bröd? Smör med bröd utan grönsaker?

En värld där alla är välkomna som de är. Utan något så idiotiskt som främlighetsfientlighet. Där alla får vara som de vill utan att bli nerslagna, mördade, på grund av sina åsikter om vad som finns bortom denna världen, åsikter om hur vi borde gå tillväga med saker för att alla skall få det bättre, sitt mörklockiga hår, fräkniga ansikte, sina stora händer, små fötter, blå ögon, bruna ögon, gröna ögon, röda ögon, gula ögon, osv. osv.

En värld där ingenting på din kropp är ett objekt att sälja. Där det är okej för ALLA att visa brösten, även de vars bröst någon gång kanske kommer innehålla mat åt ett barn. En värld där ingen är potentiellt beredd att våldta dig, utnyttja dig, slå dig, sälja dig. En värld där du inte behöver vara orolig. En värld där du är du och inget annat. En värld där du är okej, som du är, vare sig något är litet, stort, snett, rakt, krokigt, mjukt, hårt. En värld där du är vacker, vacker för att du är du och ingen annan är du. En värld där du inte är en siffra, en konsument, några bokstäver i en telefonkatalog, en kropp avlad att producera för att sälja för att konsumera för att producera för att sälja för att konsumera för att producera för att sälja för att konsumera.

En värld där du aldrig behöver vara orolig för att pengarna inte skall räcka. En värld där det inte FINNS några jävla pengar. En värld där ingen lever lyx på andras slit och brutna revben. En värld där man ger precis så mycket man kan och tar precis så mycket man behöver. En värld där du tillsammans med dina vänner själva kan producera det ni behöver. En värld där du aldrig behöver vara orolig för att kaffet ta slut, maten skall ta slut, vattnet ta slut, träden ta slut, gräset ta slut, luften ta slut, jorden ta slut, himlen ta slut, stjärnorna ta slut.

En värld där du inte någonsin behöver vara rädd.

Det är vår gemenskap. Och medan jag skrev om våra gemensamma drömmar, gömde min sorgsenhet sig i bakgrunden igen. Mitt jag som jag inte kontrollerar gör så. För att jag skall kunna vara glad. Men mitt jag kan inte skydda mig från mig själv. Någon gång brister det, och då gråter jag. Vet ni varför jag gråter? Jag gråter för att jag är rädd. Jag är så jävla rädd att jag inte vet vad jag skall ta mig till. Jag kan inte andas av rädsla, blir paralyserad av skräck och panik och kan inte ta mig ur det.

Vad är jag rädd för? Jag är rädd för framtiden. Jag är rädd för att bli övergiven. Jag är rädd för att vara ensam. Jag är rädd för att bli glömd. Jag är rädd för att inte lyckas. Jag är rädd för att våga och inte våga. Jag är rädd för att bli sårad. Jag är rädd för smärta. Jag är rädd för att våra drömmar aldrig skall slå in. Jag är rädd för att sluta drömma. Jag är rädd för nya världar. Jag är rädd för förändring. Jag är så rädd. Så jävla jävla jävla rädd. Jag är rädd för mig själv. Jag är rädd för andra. Jag är rädd för ord. Jag är rädd för blickar. Rädd för poliser, människor, berusning, ilska, intelligens. Rädd för att bli genomskådad. Jag är rädd för att bli lämnad.

Hej, jag behöver någon som tar hand om mig. Nu vet ni det.