1. blond

    30 augusti 2010 by torunn

    Borde jag bli blond igen? Jag blev helt plötsligt kusligt sugen på det nämligen…Vad sägs?

    Comments (4)

  2. hejhejhej

    29 augusti 2010 by torunn

    Jag har lite hemlängtan nu, fast jag trivs väldigt bra i Tullinge också. Här finns en söt grabb och en söt katt. Men jag åker hem på tisdag, det är den 31 augusti, och på onsdag, den första september, flyttar jag in i ett kollektiv i innerstan i visby, tjuhuuu! Mitt rum kommer bli det finaste nånsin, för jag har inhandlat 1 styck ljusslinga med gröna plastblommor samt 1 styck blomslinga med rosa blommor utan lampor. Och jag skall göra såna där knapp-mobiler som Lisa Mitchell har i sin tvättmaskin i videon jag länkat till i inlägget repris, så det kommer bli jättejättefint. Ni får komma och hälsa på. Allihopa. Kalas!

    Nu skall vi kolla på film och sova, för så sega är vi dagen efter popaganda (vi gick hem tidigt för undertecknad blev lite väl redlös. Jag skall sluta dricka ett tag nu tänkte jag).

    Puss

    Comments (0)

  3. igår såg jag bland andra Belle and Sebastian och igår träffade jag bland andra Annika Norlin och Sandra Beijer och hade en helt fantastisk dag

    28 augusti 2010 by torunn

    Min kamera blev full precis när jag skulle ta kort på mig och Annika. Jag babblade och svamlade och var jättenervös och hon höll mina grejer åt mig när jag skulle radera lite bilder så jag kunde ta kort, och så frågade hon om jag sett något bra på festivalen och hon är mycket kortare än man tror och mycket mycket sötare i verkligheten och hemskt mycket trevligare än hon skulle kunna vara. Hon är ju faktiskt Annika Norlin, men hon är som en helt vanlig fantastisk människa. Jag har träffat många som inte är Annika men som betett sig som om de var bättre än alla andra ändå. Det har de inget för kan jag säga. Annika beter sig inte som om hon är bättre än någon annan, fast hon är ju det. Hon är helt fantastisk. Snart kommer en finfin bild på mig, Annika och Kristoffer.

    Just det, och så träffade jag Sandra Beijer också, ni vet niotillfem? Hon satt en meter ifrån mig i typ en timme. Hon är också mycket kortare än man tror, men precis lika söt. Har en bild på henne och mig också. Så himla fint. Glad tjej.

    Och så träffade jag en massa vänner också! Nya och gamla. Cissi Wallin t ex, min häftigaste kändiskompis, inte för att jag känner henne så bra att jag egentligen kan kalla henne kompis, men det tänker jag göra ändå. Och Johanna och Josef, och Nilz med Z, och Olivia och Julia, de vackra tvillingarna, och Matilda, Linnea och Ebba, som också är vackra och fantastiska. Och Marta träffade jag också, och tre söta fina människor från någonstans som jag träffade i Värmland för två år sen som heter Sara, Elvira och Klara. Ojoj vad ofta jag har varit påväg någonstans och varit tvungen att stanna för att jag sett någon finis eller för att någon finis ropat mitt namn. Ibland älskar jag nog Stockholm ändå, men det blir aldrig min stad.

    Men nu måste jag göra matsäck och sen skall vi dra iväg till staden igen, där ännu fler finheter väntar, och ännu fler fantastiska band (fast inget slår Belle and Sebastian, för de är bäst).

    Puss på er från en väldigt väldigt väldigt glad tjej. <3<3<3

    Comments (4)

  4. mittbena

    27 augusti 2010 by torunn

    Det är något jag har extremt svårt för. Om det inte är genomtänkt, som till exempel på tvillingarna Olivia och Julia. De passar ju faktiskt i det. Men annars, nej tack.

    Bild från emmaboda -09

    Comments (1)

  5. Kapten Haddock och Baba

    26 augusti 2010 by torunn

    Det är en fin kille det. Det är jättemånga som söker på honom och hamnar här. Och då har jag en liten överraskning till er Kapten Haddock-älskare! När jag kommer hem från Stockholm skall jag ladda upp en bild som kommer göra er mycket glada. Tjuhu!

    Igår var jag på baba sonic. Det var fantastiskt som vanligt. Sista halvtimmen innan bussen gick dock åt till att leta efter mitt blåa hårband som jag fått av Sara. Fick lite skäll av en dryg vakt (konstigt nog), och gick ut med surläpp. Så full att jag inte kunde fokusera på någonting om det inte var ljust och stilla, knappt det. Ser något i gräset typ tio meter bort, det såg inte ens ut som ett hårband, men min insikt sa att jag skulle gå och kolla i alla fall. OCH SÅ VAR DET DET! Min finafinafina Sara-rosett. Det är lite samma grej som när jag hade tappat Sara-vanten på trädgårdsgången i Montréal. Sarasarasara. Hon är i Italien eller nåt sånt. Hoppas hon har det fantastiskt.

    Comments (3)

  6. repris

    23 augusti 2010 by torunn

    När jag var i Montréal knarkade jag den här videon. Det tycker jag att ni också skall göra.

    Jag tänker skaffa en fågelbur och ha snören med knappar i den. Precis som Lisa Mitchell. Jag vill inreda mitt nya rum som hon har inrett sin tvättmaskin. Om jag genomför det får ni se. Puss

    Comments (2)

  7. tullinge

    21 augusti 2010 by torunn

    Helt improviserad lax- och spenatpaj efter spöregn och bryggpicknick. Kommer aldrig bli torr igen, men jag har fått ett rum i ett kollektiv i Visby så jag är sjukt nöjd, och pajen blir nog fantastisk. Vi behöver dock en inneboende till, så vill du bo med mig i Visby, gå in på den här länken!

    Puss

    Comments (0)

  8. Markus Red

    19 augusti 2010 by torunn

    Mark as read. Markusred. Markus Red.

    Jag får för många mail. Vad vill HM Fashion Club mig egentligen? Och vad vill Gråbo bibliotek mig? Och varför i hela friden har de min mailadress? Och varför är det ingen som skickar riktiga brev längre?

    Comments (1)

  9. om att älska

    15 augusti 2010 by torunn

    Häromnatten stod jag på en balkong hos en vän. Det var dimma, och allt var väldigt vackert, trots det stora billighetsvaruhuset mitt i utsikten. Jag sa ”Åh, jag älskar dimma!”. Då sa min vän ”Jag älskar min familj, men okej”. Dagen efter det satt jag, min vän och min väns granne/vän och pratade om just att älska. Eller att säga att man älskar. Min vän tycker att älska är ett uttryck som slängs runt alldeles för mycket. Även andra ord, som till exempel fantastisk, tyckte han också förlorar värde för att människor använder det för ofta.

    Den här diskussionen fick mig att fundera på hur jag använder såna uttryck och ord, och hur mycket jag menar det jag säger. Jag är inte klar med funderingarna än, så jag tänker fundera samtidigt som jag skriver.

    Fantastisk, briljant och underbar är ord som jag använder ofta. Kanske för ofta, men jag tror att mina kontraster är lite skarpare än min väns, med detta menar jag inte att min vän inte är skarp eller djup eller har kontraster eller så, utan att när jag tycker om något, så tycker jag verkligen sjukt mycket om det, och tvärtom. Om något är bra, så räcker oftast inte bra som beskrivning för mig. Hade det gjort det hade jag förmodligen inte tyckt det var värt att prata om det heller, och verkligen inte att skriva om. För mig känns valet mellan att skriva eller prata om något som inte är mer än bara bra och något som är fantastiskt, briljant och underbart inte särskilt svårt.

    Till exempel, vi pratade bland annat om kakor. Jag älskar kakor. Jag tror inte att livet skulle vara lika fantastiskt om det inte fanns kakor. Jag hyllade en speciell kaksort extra mycket, en kaksort som jag och min morfar brukade äta ibland, och vi åt med andakt. Det är nog den godaste kakan som finns. Kanske mycket på grund av att jag inte äter den så ofta (dyr) och att det var en speciell grej när jag fick en sån kaka av min morfar, vilket inte var jätteofta det heller, just på grund av att den är rätt dyr och speciell och det vore synd om man föråt sig på den. Men jag älskar den kakan i alla fall. Den är fantastisk. Den är himmelsk. Ballerinakakor är goda, riktigt goda, men den här sortens kaka är fucking fantastisk. Det skulle aldrig falla mig in att skriva ett helt stycke om ballerinakakor (även om jag äter ballerina oftare), just för att de inte är fantastiska, de är bara bra. Riktigt bra, visst, men inte mer än det.

    Jag vet inte om min poäng framgår, som sagt funderar jag samtidigt som jag skriver så det kanske blir lite förvirrat. Jag hoppar tillbaka till dimman nu.

    Dimma är som de här kakorna jag ägnade ett helt stycke åt. Det händer inte så ofta, och när det väl händer så är det som att det samtidigt som allt blir lite halvsuddigt också blir tyst. Och tystnad kan vara så himla speciellt när man bor i en stad, där det sällan händer. Jag älskar dimma. Speciellt efter en äcklig varm dag fylld av ljud. Och suddigheten. Min kompis Joel berättade en gång om när han fick glasögon. Han sa att innan han fick dem hade han alltid trott att världen var lite suddig i kanterna. Det har jag aldrig upplevt, förutom i fotografier och i dimma, och jag älskar det. Jag hade inte älskat det om det varit konstant, då hade jag kanske älskat skärpa istället, men jag tror man kan älska saker när de händer just för att de inte är konstanta.

    Sen är det ju det här med människor. Det finns en ganska stor hög människor jag verkligen älskar. Och högen med fantastiska, briljanta och underbara människor är ännu större. Jag tycker inte att det förminskar värdet i orden. Alls, överhuvudtaget. De människor jag älskar älskar jag, och det spelar ingen roll om jag känt dem en dag, ett år eller ett liv. Jag har aldrig sagt ”jag älskar dig” utan att känna det i hela kroppen samtidigt, som om jag skulle kunna sväva om jag fokuserade tillräckligt mycket på min kärlek till den jag sa det till. Visst att jag kanske inte älskat personen nästa dag (fast det har nog aldrig hänt), men det spelar ingen roll hur kortvarigt det är, det är ändå äkta. Som jag ser det så kan kärleken inte ta slut. Alltså, det är klart att man kan sluta älska, och därmed att kärlek tar slut, men det finns ingen kvot. Kärlek kommer inte från en behållare som kan bli tom. Det finns alltid kärlek kvar att känna och ge. Och det är väl så att den kärlek jag känner för dimma, skymning och kakor inte kan mäta sig med kärleken till mina vänner och min familj (förvisso ser jag mina vänner som min familj). Men vissa människor gör mig faktiskt lika förundrat lycklig som dimma, och en del kakor gör mig lika pirrigt glad som vissa människor. Så någon slags likhet mellan kärlekarna finns väl där i alla fall. Eller så beror det på upplevelser jag haft med människor jag älskat som gör att jag känner kärlek till små värdsliga ting som en kaksort, en virkad handledsvärmare eller ett väder, vare sig jag kommer ihåg personen eller inte.

    Så, nu skall jag försöka sammanfatta det här på något vis.

    Jag älskar. Jag älskar nu, då, mycket och mest hela tiden. Jag älskar att älska och min kärlek är inte relativ. Min kärlek kommer aldrig bli mindre värd, aldrig bli mindre intensiv och aldrig ta slut.

    Comments (0)

  10. fler overkligt bra människor fångade på bild

    by torunn
    För bildtext, håll muspekaren över önskad bild.



    ps. Om ni tänker använda nån bild till nåt (typ profilbild på fejjan) kan ni väl säga till + länka?

    Comments (5)