-
…
28 november 2011 by torunn
-
dis
24 november 2011 by torunnEn sak som jag älskar med Svalöv är att det nästan varje kväll är dimma här. Och jag älskar dimma. Det blir så tyst och stilla, och så vackert. När man inte riktigt kan se klart. När allt blir lite suddigt i kanterna. Då ser världen ut som jag ser den. Lite obegriplig helt enkelt, obegriplig men vacker. <3
-
thursday 3.00 am
by torunnNu har jag äntligen fått upp alla bildhelvetena på väggen. Det blev så jävla snyggt. Skall lägga upp nån bild vid tillfälle (räkna inte med det). Nästa grej blir alla bilder som är framkallade av mig och därför lite konstiga storlekar. Sen skall jag måla med vattenfärg på fönstret och skriva fina meddelanden till alla som går förbi. Första meddelandet skall vara ”FITTA!”. Inte som något skällsord eller så alltså. Mera som ett kraftuttryck. Jag gillar det ordet förövrigt. Fitta, låter så jäkla vackert bara. Åh. Nu skall jag ta nattcigg sen sova. Fitta vad nice! Och så är jag ledig imorgon. Mm… <3
-
och just det, en liten present
22 november 2011 by torunn
-
by torunn
såhär ser jag ut idag. det var ju längesen ni såg mig tänkte jag. hej!
-
fragment
by torunnBoken är trevlig men lite vemodig. Fast humoristiskt skriven. Allvarlig men rolig? Rolig men värdig? Jag gillar den i alla fall.
Annars känns det lite som att någonting har dött inuti mig, fast ändå som att när det döda dog, tog det med sig en tung sten från mitt bröst. Vissa stunder saknar jag stenen och tyngden och vill hoppa på ett tåg och göra allt bra igen, men tomrummet som blivit kvar ger plats åt mina lungor och mitt mod att växa igen. I mig själv. Alldeles själv. Själv men inte ensam. Jag mår bra, men något inuti mig försöker också tala om för mig att jag inte alls mår bra och att jag har gjort helt fel val och borde fokusera all min makt åt att fixa det eller vara ledsen för att det inte går att fixa. Som att det inte är okej att inte ha gråtit över det än. Som att det gör mig till en kall och avskyvärd person utan känslor. Men jag har gråtit nog med tårar över skit. Kommer det så kommer det, och jag är inte kall. Jag har så mycket kärlek i min kropp att jag ibland blir överbelastad och får panik för att jag inte vet vad jag skall göra av den, vem jag skall ösa den över, vem som förstår precis hur det är, vem som vet att det är mig själv jag ger och vill ta emot. Så känns det nu. Jag känner mig stark och hoppfull. Min hopp är en skadskjuten kråka, men jag är ett springande barn, och så länge det finns liv så finns det hopp.
-
solstaden
18 november 2011 by torunnJag började läsa en bok som handlar om gamlingar i florida. Sommar. Vi får se om värmen återvänder till mina fötter i nästa liv. Skulle vilja bo i en Tove Jansson-bok då, om det är lugnt. Det får gärna vara en som utspelar sig på sommaren och har äventyr i sig.
-
by torunn
-
problemet med november
14 november 2011 by torunnJag har ingen lust att göra någonting speciellt, vill mest bara sitta bekvämt och inte göra något alls. Problemet är att jag inte vill vara själv när jag gör det. Jag hatar mitt eget sällskap när jag inte gör någonting, så när jag inget har att göra och ingen att vara med hatar jag mig själv, vilket gör att jag ännu mindre vill vara själv, vilket gör att jag verkligen inte har någon lust att göra något. Lätt fixat, kan man tänka, det finns ju ett helt internat fullt av fantastiska människor. Men det finns ett krux. Kruxet är att det finns tre personer på hela stället som jag känner mig tillräckligt trygg och bekväm med för att inte göra någonting alls, inte ens prata. Tre personer som trivs utan onödigt prat. Fast egentligen kan man räkna dem som två. Tre individer, två kroppar. Och när båda kropparna är upptagna med annat och jag hatar mig själv blir det så svårt för mig. Jag vet inte vad jag skall göra.
Det finns massor av saker att göra, t ex boka en tvätt-tid, skriva tankar i tankeboken, soppa film, se en dokumentär, städa rummet. Men inget av det vill jag göra, för jag hatar mitt eget sällskap. De kvarvarande alternativen är att tvinga mig själv att göra någon syssla som jag ändå brukar göra ensam. Duscha, men det är så kallt att min märg är en istapp, och tanken på duschen är iofs trevlig, men tanken på att gå ur duschen mindre lockande. Gå en promenad, men jag är rädd för området utanför skolan och jag känner mig lite som ett freak när jag går runt på skolgården för jag kan inte låta bli att titta in genom fönster där det lyser. Skriva ett brev, men jag känner ingen som helst inspiration, har inget papper att skriva på, inga frimärken att skicka med. Läsa en bok, men jag lånade tre böcker häromdagen och de ligger där och vill bli lästa men jag vill hellre se en riktig person i ögonen och tänka egna tankar.
Så, så här är det i november. Ena dagen känner hon sig stor och stark och oövervinnerlig och jävligt bra, andra dagen vet hon varken ut eller in eller upp eller ner eller hit eller dit eller vad eller vem eller när eller hur.
Sen finns det ingen här som jag känner mig tillräckligt trygg och bekväm med för att ringa och tjata litegrann. Gnälla om min ömklighet och försöka få hjälp ifrån, sällskap med. Då känner jag mig påträngande och jobbig och skulle verkligen förstå ett nej för varför skulle någon vilja? Och också rädslan för den där avvisningen som kanske kommer som gör att jag inte ens försöker.
Men så gör jag det ändå. Knackar på en gång till och stannar lite längre än det känns som att jag borde. Ringer en gång till och klumpen i magen när jag inser att det inte är lönt. Att jag måste vänta tills det händer av sig självt.
I den här årstiden får man inte ta några initiativ.
Till råga på allt hör jag mina grannar som jag inte känner skratta genom väggen. En människa är färre än flera personer.
Men det ordnar sig nog till slut.
-
Herr November
by torunnJag känner att jag måste skriva någonting. Känner mig helt plötsligt sjukt pepp och den senaste veckans ångest känns som bortblåst. Det kanske var Sara min fina vän som var här och gav mig kraft, det kanske är nordanvinden som bestämt sig för att vara medvind. Det kanske är jag själv som vaknat upp ur en dvala. Det kanske är alla tre. Eller vad som helst. Det spelar ingen roll. Jag känner peppen. Hösten och vintern är fina årstider de också. Som de första gula och röda löven, som den skarpa höstsolen, som de första snöflingorna, som rimfrostiga kvarglömda blommor och som glittret i skogen en fin dag. Glitter är nog ändå något av det vackraste som finns, och snö är väl det mest naturliga glittret. Snön och havet, och havet finns ju inte här.
Hej November. Välkommen.
