Boken är trevlig men lite vemodig. Fast humoristiskt skriven. Allvarlig men rolig? Rolig men värdig? Jag gillar den i alla fall.
Annars känns det lite som att någonting har dött inuti mig, fast ändå som att när det döda dog, tog det med sig en tung sten från mitt bröst. Vissa stunder saknar jag stenen och tyngden och vill hoppa på ett tåg och göra allt bra igen, men tomrummet som blivit kvar ger plats åt mina lungor och mitt mod att växa igen. I mig själv. Alldeles själv. Själv men inte ensam. Jag mår bra, men något inuti mig försöker också tala om för mig att jag inte alls mår bra och att jag har gjort helt fel val och borde fokusera all min makt åt att fixa det eller vara ledsen för att det inte går att fixa. Som att det inte är okej att inte ha gråtit över det än. Som att det gör mig till en kall och avskyvärd person utan känslor. Men jag har gråtit nog med tårar över skit. Kommer det så kommer det, och jag är inte kall. Jag har så mycket kärlek i min kropp att jag ibland blir överbelastad och får panik för att jag inte vet vad jag skall göra av den, vem jag skall ösa den över, vem som förstår precis hur det är, vem som vet att det är mig själv jag ger och vill ta emot. Så känns det nu. Jag känner mig stark och hoppfull. Min hopp är en skadskjuten kråka, men jag är ett springande barn, och så länge det finns liv så finns det hopp.
Inga kommentarer »
Inga kommentarer ännu.
RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL