En sömnlös natt

Jag har inte haft svårt att somna på evigheter. Eller jo, men inte när jag varit ledig dagen efter. Brukar mest vara så att jag inte kan sova när jag vet att jag måste upp och hinna med 06.50-bussen. Sen när det är helg och sovmorgon somnar jag som en liten gris vid nio.

Inatt är det annorlunda. Jag känner en oro och rastlöshet i kroppen jag inte kan förklara, förutom med att det är nordanvinden som jävlas med mig precis som alla andra höstar. Jag låg och stirrade i taket i ett par timmar med min kära Björn snarkandes som en, tja… som en björn, bredvid mig. Men till slut bestämde jag mig för att gå upp och titta lite i mitt gamla album från gymnasiet. Där har jag satt in brev, bilder, biljetter, vykort, kvitton osv. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket en förändras på så kort tid.

Jag läste ett flera år gammalt brev från en av mina bästa vänner Hedvig. Hon skrev om vår vänskap och om att människor förändras och om hur hon såg på sig själv och hur hon ville att hennes liv skulle vara. Det var ett hårt brev, ett allvarligt brev, med saker som måste sägas även fast det är svårt. Jag grät när jag läste det, men inte för att jag blev ledsen utan för att jag är glad över att hon skrev det. I en sådan vänskap vi har, starkare än någonting, måste en kunna vara ärlig och rak och sann mot sig själv.

Jag läste ett brev från min mamma som hon skrev till mig på min sextonårsdag (ungefär ett halvår efter att jag flyttade hemifrån). Först bad hon om ursäkt för att det var försenat och sen berättade hon lite vad som hände på Gotland och vad mina syskon hade för sig (Jobjörn hade flyttat hem och börjat äta kött, bra tyckte hon). Sen skrev hon om världen och hur hon ibland ångrade att hon skaffade oss, att hon mådde dåligt för att världen är påväg åt helvete och hon ville inte att vi skulle behöva oroa oss för det mitt uppe i tiden då man skall bilda familj och sätta bo. Men också att vi var det bästa hon gjort och att hon såklart inte ångrade det. Jag grät lite till när jag läste det.

Sen läste jag ett brev från en gammal kärlek till mig. En kärlek som var så komplicerad tyckte jag då, men nu i efterhand förstår jag inte vad i helvete som var så jävla svårt och varför jag var så dum i huvudet och sumpade den personen, som är en av de människor jag än idag respekterar mest av alla jag träffat. Jag grät när jag läste det också, grät över min dumhet, och över hans vackra vakna ord som jag inte kunde ta till mig. Inte för att jag skulle vilja vara någon annanstans nu, jag trivs ändå helt okej i min lägenhet även om jag inte tycker om staden, och jag älskar min pojkvän mer än jag trodde var möjligt att älska någon. Jag älskar min skola, mina vänner och mig själv, jag trivs i Skåne, oftast, men om jag inte hade varit så jävla dum så hade jag fått uppleva lite mer av den personen och fått lite mer i utbyte än jag hann få innan jag sumpade det. Han var och är en helt fantastisk, och jävligt vettig, människa nämligen. Jag tror inte det hade hållt förevigt, vi var bara sexton och sjutton, men fan, vi hade kunnat få mer. Och för att vi kanske hade pratat lite oftare nu. Skäms fortfarande för hur jag hanterade det när vi pratar, men också för att jag valde en annan väg och gick ur nykterhetsrörelsen. Jag vet själv hur irriterad jag kunde vara när folk gick ur, jag fattade bara inte varför i hela helvetet de skulle vara så dumma? Kasta bort något så vackert som gemenskapen inom en folkrörelse, kasta bort det nyktra livet för att kunna hälla i sig GIFT!? Som dessutom smakade skit. Som förstörde folks liv. Som jag inte såg någonting positivt med överhuvudtaget. Så jag skäms när jag pratar med mina gamla unf-kompisar, för jag ser mig själv ur mina sextonåriga ögon och jag dömer mig.

Men det var inte sentimentalt babbel jag tänkte fylla detta inlägg med, utan världen. Vad händer egentligen med världen vi lever i? Jag kan inte förstå, och jag vet att det låter naivt, men jag kan inte förstå varför det skall vara så jävla värdelöst? Varför sliter vi ut våra kroppar för att få pengar så att vi kan överleva när vi ändå inte orkar göra något med våra liv för att vi är så trötta av arbetet? Nu studerar ju jag så ni kanske tänker att hon skall inte säga något. Men när jag arbetade så arbetade jag hårt och länge, och aldrig med två dagar ledigt i rad, precis som det är för de flesta arbetande människor jag träffar på i mitt liv. Jag orkade aldrig göra någonting, jag levde för fryspizza och tv4. Orkade inte ens bry mig om att tycka något längre.

Vad är det för fel på att vara naiv och tro på att en värld är möjlig där man inte behöver ha makt över någon annan? Vi hade filosofikafé på filosofikursen jag läser. Jag var tyvärr sjuk så missade det men var med under förberedelserna. En av frågorna vi tog upp var om krig är det värsta som finns. Jag måste erkänna att jag tog det direkt ur låten Fred. Sista hälften av sista versen lyder såhär:

Om man då kämpar mot förtryck och hot
för den frihet som man valt
då blir varje krig en segerstrid
och varje fred ett nederlag
(hela texten här)

Jag är så trött på allt. Jag är så trött på allt jävla tjat. Köp den här grejen så stöder du kampen mot det här. Eller så köper du den här grejen och stöder kampen för det här. Köp TVÅ av den här så SPARAR du tio kronor mot om du skulle köpt två annars fast det blir ju dyrare för dig ändå nu när du köper två även om du bara behövde en men 0.5% av det du betalar går ändå till behövande barn så det är okej… VILKEN JÄVLA KAMP FÖRS GENOM ATT KÖPA SKIT JAG INTE BEHÖVER?!  vill jag skrika. Men det känns så uppenbart att jag inte tycker det borde behövas.

Okej okej. Till saken, jag fattar. Jag pallar bara inte med det här med makt. Frihet finns inte, pga makt. Och makt, vet ni vad det är? Makt är ett hot. Jag har makt över en myra för att jag är större än myran. Om jag vill kan jag lätt döda myran. Min chef har makt över mig för min chef har pengar som jag behöver för att betala min hyra. Om jag inte gör som min chef säger får jag inte några pengar och då kan jag inte betala hyran och så har jag ingenstans och bo och då kommer jag frysa ihjäl tillslut. Staten har makt över mig för om jag inte gör som de vill så sätter de mig bakom lås och bom och jag överlever endast för att de tillåter mig, och protesterar jag skickar de beväpnade människor som slår mig hårt med batong, och försvarar jag mig skjuter de mig. Jag kan inte kontrollera mitt eget öde för någon annan har redan bestämt vad jag kan göra och vad jag får göra, och gör jag inte så så får jag stryk, helt enkelt.

Så, samhället vi lever i är byggt på hot. Och även om jag är nästan helt säker på att en ekonomisk kollaps tillika kaostid är påväg så vad fan skall jag göra? Om lagar och regler försvinner kommer den med mest vapen göra vad den vill. Jag fruktar en hemsk tid, där du dör om du inte gör som du blir tillsagd.  Jag är bara en liten människa som är rädd för att prata med personalen på min lokala pizzeria för att det känns som att de inte gillar mig. Vad skall jag göra mot all makt?

Nu var det ju heller inte tänkt att det här skulle bli ett deppigt inlägg. För jag tror ju på ett samhälle utan makt, där bara det som behövs göras görs. I det samhället kommer det inte finnas utrymme för McDonaldsleksaker, poliser, övervakningskameror, reklamskyltar, Hollywoodfruar eller telefonförsäljare. Det enda jag behöver är att alla fattar det.  En vän sa en gång till mig att om man tog bort massproduktion skulle det ordna sig, och ja, det känns väl vettigt? Om jag behöver något kan jag alltid hitta någon som kan hjälpa mig genomföra det. Behöver vi ett hus får vi hitta någon som vet hur en bygger ett hus och så får vi göra det tillsammans, från grunden. Om jag vill ha en klänning med vippig kjol får jag lära mig att producera en, från grunden. Det måste ju gå, det har gjorts förr.

Jag vet, som sagt, att det låter naivt. Och jag inser att det är många lösa trådar i det här inlägget. Jag kan inte allt. Jag vet inte allt. Jag har inte lösningen på allt. Jag har inte svaren. Men som den där kärleken jag nämnde förut skrev i ett av sina brev:

ATT TYNA BORT ÄR INGET ALTERNATIV.

Så jag kämpar på och försöker skaffa mig fler svar och hitta andra som känner som jag. Inte fan tänker jag tyna bort bara för att allt är skit. Så länge det finns förtryck finns det någon som är förtryckt, och så länge det finns någon som är förtryckt så finns det ingen frihet, och så länge det inte finns frihet finns det ett hopp om frihet, och så länge det finns hopp finns det en anledning att kämpa.

Tack och gonatt

Ps. Tänk på att det fortfarande finns vackert i världen. Som musik, vippiga kjolar, rosetter, skratt, kärlek, kyssar och smultron. Det är också en anledning att inte tyna bort.