Som om inget hänt/Lilla hjärtat

30 september 2013 by torunn

Jag kommer ihåg när jag var fem år. Jag brukade bada i spöregnet på gården (dvs springa runt naken och tjoa). Jag tyckte om att rita. Jag tyckte om mina gosedjur mest av allt. Jag älskade min mamma, jag älskade min bror och min mormor och morfar. Jag hade en tendens att ramla ur sängen så jag hade ett staket på den. Jag hade en bästis som hette Emelie och jag var kär i en som hette Kalle. Mest av allt önskade jag mig långt fint lockigt tjockt hår. Såhär såg jag ut när jag var fem (eller typ fem, jag vet inte vilket år den här bilden är tagen men skulle tro runt -96):
torunn 5 år

Jag kommer ihåg när jag var femton år. Jag tror jag startade den här bloggen när jag var ungefär femton år. Jag flyttade hemifrån när jag var femton år. Jag var okysst tills jag var femton år. Jag hade varit på typ tre fester när jag var femton år. När jag var femton var jag extremt modig. Jag flyttade från Gotland för att plugga gymnasiet alldeles själv. Jag anpassade mig i en stad där alla utom jag bott sen de var små. Ibland blev det jobbigt och jag önskade att jag var liten igen, längtade tillbaka till den där tiden innan vi flyttade till villan med styvpappan, tiden då det bara var mamma och jag och brorsan. Tiden när jag var fem. Såhär såg jag i alla fall ut när jag var femton år:

 

torunn femton år

 

Men när jag var femton år var jag också rädd för allting. Det är jag fortfarande. Jag önskar jag kunde säga att allt jag var rädd för bara var inbillning och brist på erfarenhet, men mina rädslor har visat sig vara rättfärdiga och inte baserade på fantasifoster. Det visste jag ju inte då dock. Då var jag rädd på ett annat vis. Då var jag rädd för saker jag inte visste något om, och tröstade antagligen mig själv med att det nog bara var inbillning och att allt det där som jag var rädd för bara var dumt och fånigt. Nu är jag rädd för exakt samma saker, för att jag har sett det på riktigt. Det finns. Jag var modig då genom att intala mig själv att det inte fanns något att vara rädd för, nu är jag modig genom att tvinga mig själv att ta mig igenom dagen trots att allt är skit.

När jag var femton var det 2006. Nu är det 2013 och alla som var typ åtta år när jag var femton är femton nu. Ni vet alla vad som hänt. Sex unga killar, femton-sexton år, våldtar en tjej som är femton år gammal. Det är svårt att ta in. När jag sitter och tittar på bilden av mig själv femton år gammal så börjar jag nästan gråta. Den där lilla tjejen på bilden som ser så jävla oskyldig och obekymrad ut. Jag vill skydda henne mot allt ont som jag har upplevt. Jag vill skydda henne från all jävla skit som finns i världen. Och så tänker jag på den tjejen som hela Sverige nu pratar om. Hon är ansiktslös, vem som helst, en tjej som är femton år gammal, vars liv har slitits sönder och samman. Det är inte bara det att killarna frigivits, det är mest det att det har hänt. Det kommer fortfarande ha hänt lika mycket vare sig de döms eller inte. Ingen i hela världen kan ge tillbaka till den där lilla tjejen det de har tagit ifrån henne.

Det snackas om ”tjatsex”. Jag har haft tjatsex många gånger. Jag har även haft sex jag inte velat ha egentligen men haft det ändå för att… ja, nej, jag vet faktiskt inte riktigt varför, men jag vet hur jag har mått efteråt, när det varit över. Tomheten, ångesten, äcklet. Jag var i en period en gång då jag hade massa sex som jag inte ville ha, och jag började fundera på om det faktiskt var så att jag var oförmögen att säga nej. Så var det då en fest, och en kille jag hade haft sex med vid tidigare tillfälle uttryckte sitt intresse. Vi var kompisar, så det hela var i all välmening, inget hotfullt alls på något sätt. Jag kommer inte riktigt ihåg hur konversationen löd, men jag kommer ihåg att jag inte var intresserad och att jag sa det till honom, men vi hade en ganska flörtig relation. Vi stod ute och rökte och var fnissiga, och sen lyfte han upp mig och bar iväg mig in i en skogsdunge bakom huset. Det hela var liksom på skoj. Det kändes inte hotfullt alls, men jag kände ändå början till ett obehag, så jag sa ”jag vill inte, bär tillbaka mig”. Han la mig ner i gräset och där slog paniken till, jag tror inte ens han fattade hur jag upplevde det, för han har inte växt upp med ”rädslan-för-att-bli-våldtagen-när-som-helst-var-som-helst-och-ingen-kommer-någonsin-tro-dig-så-det-är-upp-till-dig-att-se-till-att-det-inte-händer”. Så jag sa ”Nej. Seriöst. Jag vill inte. Sluta.” med det största lugn jag kunde uppbåda i min panik. Det var då han fattade att jag var rädd på riktigt. Han såg så jävla förvånad ut, och lyfte direkt upp mig och bar tillbaka mig till huset och bad om ursäkt. Jag är så jävla jävla jävla jävla tacksam för att min röst bar den gången, och för att han var den han var och hörde mig och respekterade det jag sa. Om han inte varit det, om han hade velat våldta mig, så hade det varit så jääävla lätt för honom. Det var i mars 2008.

Sen kommer mars 2013 och nu tänker jag på den här lilla tjejen som blev våldtagen av sex killar. Sex killar som stod på kö utanför dörren och väntade på att en efter en våldta henne. Hon låg där och grät och sa nej och försökte gå ut men blev stoppad. Seriöst, jag tror inte jag nu, vid 22 års ålder, skulle kunna ta mig förbi sex sextonåriga killar som står ivägen för mig. Hell, högstadiegängen som hänger utanför McDonalds i min lilla stad skrämmer talförmågan ur mig, och de är inte ens sexton, de är typ tretton. Och jag tänker på hennes äckel. Det äckel jag känt efter jag helt frivilligt haft sex med någon jag egentligen inte velat ligga med kan inte vara NÅGONTING i jämförelse med det äckel som den här tjejen förmodligen känner. Och ångesten. Och tomheten. Och rädslan. Jag försöker verkligen sätta ord på vad jag försöker förmedla här men det är så jävla fucking svårt, för jag tror inte att någon som inte varit med om det ens kan föreställa sig i sin vildaste fantasi hur det känns. Och det här var inte en våldtäksman, inte två, inte tre, inte fyra, inte fem utan SEX JÄVLA STYCKEN SNUBBAR. Scrolla upp till den där bilden av femtonåriga Torunn igen. Föreställ dig det där småleende lilla ansiktet förvridas i skräck och täckas med tårar, föreställ dig sen hur inte en, inte två, inte tre, inte fyra, inte fem utan SEX personer en efter en trycker in sina kukar i hennes lilla snippa gång på gång medan hon gråter och säger nej nej nej nej sluta snälla sluta nej nej nej. Efter första snubben gått ut kanske hon lyckas ta på sina  kläder och stappla mot dörren, och så kommer en till, puttar ner henne på sängen och tar av henne kläderna igen. Hon kanske känner sig lättad när han kommit och tänker att nu är det i alla fall över. Så kommer en till. Och en till. Och en till. OCH EN TILL.

Det här kommer finnas i den här tjejens liv för all framtid. Hon kommer förmodligen tänka på det varje dag för resten av sitt liv. Jag kan fortfarande rodna i min ensamhet över småsaker som jag sagt eller gjort för flera år sen som ingen kommer ihåg förutom jag. Tänk dig hur det är för den här tjejen, varje gång hon stannar upp och inte håller sig sysselsatt med något som får tankarna på annat. Hon kommer för alltid ha bilderna av det som hänt på sin näthinna, känna smärtan (för det är ju inte bara det att det är fett obehagligt, det gör ju jävligt ont att bli påsatt om man inte är beredd eller med på det. Fan, det kan göra ont om man är kåt som ett djur också, vilket jag tvivlar starkt på att hon var), känna skräcken och paniken välla upp genom kroppen. Jag mår fysiskt illa när jag tänker på det. Jag gråter när jag tänker på det. Mina händer darrar av ilska när jag tänker på det. Och det är för mig någonting som jag har läst om i tidningen. Jag var inte där, jag har aldrig upplevt något liknande. Jag vill typ lägga mig ner och dö när jag tänker på det, och jag var inte ens där. Fyfan.

Sen är det ju det också, DESSUTOM, TILL RÅGA PÅ ALLT, att snubbarna som gjort det här mot henne går fria som om ingenting hänt. SOM OM INGENTING HÄNT. Vad säger vi som samhälle till henne och alla tjejer som blivit våldtagna, kommer bli våldtagna och är rädda för att bli våldtagna (dvs alla tjejer)? Vi som skulle skydda henne. Vi som skulle hjälpa henne ta sig igenom livet. Vi som skulle finnas där för henne.

Tvi. Jag spottar på det, fy faaan. Jag förkastar det. Jag undrar vad jag skall göra åt det. Jag undrar hur jag skall göra för att vrida tillbaka tiden och gå till den där jävla festen och slå de där jävla killarna på käften. Så jag skriver på namninsamlingen och länkar till Kajjans briljanta tips om hur man får en fällande dom i ett våldtäktsmål.


Inga kommentarer »

Inga kommentarer ännu.

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URL

Lämna en kommentar