Jag säger att jag förstår, och det gör jag, men jag vill inte förstå. Jag säger att det är lugnt, men det är inte lugnt, fast jag tycker att det borde vara lugnt. Jag vill att det skall vara lugnt. Jag vill känna mig lugn. Jag har vetat hela tiden, men jag har ignorerat det och hoppats att jag kanske haft fel. Men det hade jag inte. Jag säger att jag tycker om dig, du säger att jag inte borde tycka om dig för att du är ett drägg, men det gör bara att jag tycker om dig mer. Det som gör dig speciell är att du faktiskt bryr dig tillräckligt mycket för att inte vara ett svin, men det är nästan så att jag önskar att du varit ett svin, för då hade jag kanske kunnat hata dig lite istället för att tycka om dig ännu mer för att du bryr dig.
Jag är inte en rationell person. Jag får inte känslor för människor som är bra för mig. Jag får känslor för människor som inte får känslor för mig. Jag vet inte vad det beror på, jag vill ju att de jag har känslor för skall ha känslor för mig, men jag lyckas aldrig. Ibland när jag tror att det går bra och allt är precis sådär underbart som det skall vara och jag tror att någon för en gångs skull tycker om mig lika mycket tillbaka så kommer en bomb. Det slår aldrig fel. Det är helt enkelt omöjligt för människor jag tycker om att tycka om mig. Och de som tycker om mig försöker jag verkligen tycka om lika mycket tillbaka men man kan inte bestämma över sitt hjärta.
Men jag förstår, jag vet i alla fall om det. Jag önskar bara att mitt hjärta var lite mindre och inte så jävla älskande. Fan, jag HATAR känslor. HATAR. Jävla skit.
Trots mitt hat och mitt förstånd känner jag mig inte gråtfärdig och nere. Jag känner mig likgiltig som fan. Inte ledsen, inte glad, inte arg, inte trött, inte pigg. Jag känner mig totalt blasé. Och väldigt snygg, men till vilken nytta?
