1. blond

    30 augusti 2010 by torunn

    Borde jag bli blond igen? Jag blev helt plötsligt kusligt sugen på det nämligen…Vad sägs?

    Comments (0)

  2. hejhejhej

    29 augusti 2010 by torunn

    Jag har lite hemlängtan nu, fast jag trivs väldigt bra i Tullinge också. Här finns en söt grabb och en söt katt. Men jag åker hem på tisdag, det är den 31 augusti, och på onsdag, den första september, flyttar jag in i ett kollektiv i innerstan i visby, tjuhuuu! Mitt rum kommer bli det finaste nånsin, för jag har inhandlat 1 styck ljusslinga med gröna plastblommor samt 1 styck blomslinga med rosa blommor utan lampor. Och jag skall göra såna där knapp-mobiler som Lisa Mitchell har i sin tvättmaskin i videon jag länkat till i inlägget repris, så det kommer bli jättejättefint. Ni får komma och hälsa på. Allihopa. Kalas!

    Nu skall vi kolla på film och sova, för så sega är vi dagen efter popaganda (vi gick hem tidigt för undertecknad blev lite väl redlös. Jag skall sluta dricka ett tag nu tänkte jag).

    Puss

    Comments (0)

  3. igår såg jag bland andra Belle and Sebastian och igår träffade jag bland andra Annika Norlin och Sandra Beijer och hade en helt fantastisk dag

    28 augusti 2010 by torunn

    Min kamera blev full precis när jag skulle ta kort på mig och Annika. Jag babblade och svamlade och var jättenervös och hon höll mina grejer åt mig när jag skulle radera lite bilder så jag kunde ta kort, och så frågade hon om jag sett något bra på festivalen och hon är mycket kortare än man tror och mycket mycket sötare i verkligheten och hemskt mycket trevligare än hon skulle kunna vara. Hon är ju faktiskt Annika Norlin, men hon är som en helt vanlig fantastisk människa. Jag har träffat många som inte är Annika men som betett sig som om de var bättre än alla andra ändå. Det har de inget för kan jag säga. Annika beter sig inte som om hon är bättre än någon annan, fast hon är ju det. Hon är helt fantastisk. Snart kommer en finfin bild på mig, Annika och Kristoffer.

    Just det, och så träffade jag Sandra Beijer också, ni vet niotillfem? Hon satt en meter ifrån mig i typ en timme. Hon är också mycket kortare än man tror, men precis lika söt. Har en bild på henne och mig också. Så himla fint. Glad tjej.

    Och så träffade jag en massa vänner också! Nya och gamla. Cissi Wallin t ex, min häftigaste kändiskompis, inte för att jag känner henne så bra att jag egentligen kan kalla henne kompis, men det tänker jag göra ändå. Och Johanna och Josef, och Nilz med Z, och Olivia och Julia, de vackra tvillingarna, och Matilda, Linnea och Ebba, som också är vackra och fantastiska. Och Marta träffade jag också, och tre söta fina människor från någonstans som jag träffade i Värmland för två år sen som heter Sara, Elvira och Klara. Ojoj vad ofta jag har varit påväg någonstans och varit tvungen att stanna för att jag sett någon finis eller för att någon finis ropat mitt namn. Ibland älskar jag nog Stockholm ändå, men det blir aldrig min stad.

    Men nu måste jag göra matsäck och sen skall vi dra iväg till staden igen, där ännu fler finheter väntar, och ännu fler fantastiska band (fast inget slår Belle and Sebastian, för de är bäst).

    Puss på er från en väldigt väldigt väldigt glad tjej. <3<3<3

    Comments (2)

  4. Kapten Haddock och Baba

    26 augusti 2010 by torunn

    Det är en fin kille det. Det är jättemånga som söker på honom och hamnar här. Och då har jag en liten överraskning till er Kapten Haddock-älskare! När jag kommer hem från Stockholm skall jag ladda upp en bild som kommer göra er mycket glada. Tjuhu!

    Igår var jag på baba sonic. Det var fantastiskt som vanligt. Sista halvtimmen innan bussen gick dock åt till att leta efter mitt blåa hårband som jag fått av Sara. Fick lite skäll av en dryg vakt (konstigt nog), och gick ut med surläpp. Så full att jag inte kunde fokusera på någonting om det inte var ljust och stilla, knappt det. Ser något i gräset typ tio meter bort, det såg inte ens ut som ett hårband, men min insikt sa att jag skulle gå och kolla i alla fall. OCH SÅ VAR DET DET! Min finafinafina Sara-rosett. Det är lite samma grej som när jag hade tappat Sara-vanten på trädgårdsgången i Montréal. Sarasarasara. Hon är i Italien eller nåt sånt. Hoppas hon har det fantastiskt.

    Comments (3)

  5. Markus Red

    19 augusti 2010 by torunn

    Mark as read. Markusred. Markus Red.

    Jag får för många mail. Vad vill HM Fashion Club mig egentligen? Och vad vill Gråbo bibliotek mig? Och varför i hela friden har de min mailadress? Och varför är det ingen som skickar riktiga brev längre?

    Comments (1)

  6. om att älska

    15 augusti 2010 by torunn

    Häromnatten stod jag på en balkong hos en vän. Det var dimma, och allt var väldigt vackert, trots det stora billighetsvaruhuset mitt i utsikten. Jag sa ”Åh, jag älskar dimma!”. Då sa min vän ”Jag älskar min familj, men okej”. Dagen efter det satt jag, min vän och min väns granne/vän och pratade om just att älska. Eller att säga att man älskar. Min vän tycker att älska är ett uttryck som slängs runt alldeles för mycket. Även andra ord, som till exempel fantastisk, tyckte han också förlorar värde för att människor använder det för ofta.

    Den här diskussionen fick mig att fundera på hur jag använder såna uttryck och ord, och hur mycket jag menar det jag säger. Jag är inte klar med funderingarna än, så jag tänker fundera samtidigt som jag skriver.

    Fantastisk, briljant och underbar är ord som jag använder ofta. Kanske för ofta, men jag tror att mina kontraster är lite skarpare än min väns, med detta menar jag inte att min vän inte är skarp eller djup eller har kontraster eller så, utan att när jag tycker om något, så tycker jag verkligen sjukt mycket om det, och tvärtom. Om något är bra, så räcker oftast inte bra som beskrivning för mig. Hade det gjort det hade jag förmodligen inte tyckt det var värt att prata om det heller, och verkligen inte att skriva om. För mig känns valet mellan att skriva eller prata om något som inte är mer än bara bra och något som är fantastiskt, briljant och underbart inte särskilt svårt.

    Till exempel, vi pratade bland annat om kakor. Jag älskar kakor. Jag tror inte att livet skulle vara lika fantastiskt om det inte fanns kakor. Jag hyllade en speciell kaksort extra mycket, en kaksort som jag och min morfar brukade äta ibland, och vi åt med andakt. Det är nog den godaste kakan som finns. Kanske mycket på grund av att jag inte äter den så ofta (dyr) och att det var en speciell grej när jag fick en sån kaka av min morfar, vilket inte var jätteofta det heller, just på grund av att den är rätt dyr och speciell och det vore synd om man föråt sig på den. Men jag älskar den kakan i alla fall. Den är fantastisk. Den är himmelsk. Ballerinakakor är goda, riktigt goda, men den här sortens kaka är fucking fantastisk. Det skulle aldrig falla mig in att skriva ett helt stycke om ballerinakakor (även om jag äter ballerina oftare), just för att de inte är fantastiska, de är bara bra. Riktigt bra, visst, men inte mer än det.

    Jag vet inte om min poäng framgår, som sagt funderar jag samtidigt som jag skriver så det kanske blir lite förvirrat. Jag hoppar tillbaka till dimman nu.

    Dimma är som de här kakorna jag ägnade ett helt stycke åt. Det händer inte så ofta, och när det väl händer så är det som att det samtidigt som allt blir lite halvsuddigt också blir tyst. Och tystnad kan vara så himla speciellt när man bor i en stad, där det sällan händer. Jag älskar dimma. Speciellt efter en äcklig varm dag fylld av ljud. Och suddigheten. Min kompis Joel berättade en gång om när han fick glasögon. Han sa att innan han fick dem hade han alltid trott att världen var lite suddig i kanterna. Det har jag aldrig upplevt, förutom i fotografier och i dimma, och jag älskar det. Jag hade inte älskat det om det varit konstant, då hade jag kanske älskat skärpa istället, men jag tror man kan älska saker när de händer just för att de inte är konstanta.

    Sen är det ju det här med människor. Det finns en ganska stor hög människor jag verkligen älskar. Och högen med fantastiska, briljanta och underbara människor är ännu större. Jag tycker inte att det förminskar värdet i orden. Alls, överhuvudtaget. De människor jag älskar älskar jag, och det spelar ingen roll om jag känt dem en dag, ett år eller ett liv. Jag har aldrig sagt ”jag älskar dig” utan att känna det i hela kroppen samtidigt, som om jag skulle kunna sväva om jag fokuserade tillräckligt mycket på min kärlek till den jag sa det till. Visst att jag kanske inte älskat personen nästa dag (fast det har nog aldrig hänt), men det spelar ingen roll hur kortvarigt det är, det är ändå äkta. Som jag ser det så kan kärleken inte ta slut. Alltså, det är klart att man kan sluta älska, och därmed att kärlek tar slut, men det finns ingen kvot. Kärlek kommer inte från en behållare som kan bli tom. Det finns alltid kärlek kvar att känna och ge. Och det är väl så att den kärlek jag känner för dimma, skymning och kakor inte kan mäta sig med kärleken till mina vänner och min familj (förvisso ser jag mina vänner som min familj). Men vissa människor gör mig faktiskt lika förundrat lycklig som dimma, och en del kakor gör mig lika pirrigt glad som vissa människor. Så någon slags likhet mellan kärlekarna finns väl där i alla fall. Eller så beror det på upplevelser jag haft med människor jag älskat som gör att jag känner kärlek till små värdsliga ting som en kaksort, en virkad handledsvärmare eller ett väder, vare sig jag kommer ihåg personen eller inte.

    Så, nu skall jag försöka sammanfatta det här på något vis.

    Jag älskar. Jag älskar nu, då, mycket och mest hela tiden. Jag älskar att älska och min kärlek är inte relativ. Min kärlek kommer aldrig bli mindre värd, aldrig bli mindre intensiv och aldrig ta slut.

    Comments (0)

  7. måste härifrån

    10 augusti 2010 by torunn

    Fyfan vad jag blir arg. Nu tänker jag vara jävligt privat här, och det kanske inte alls är bra, men idag när jag tänkte baka avslutningsgodis till ensemblen i teaterpjäsen jag är med i så hörde jag av mig till min mor och undrade om det var lugnt att jag använde de sista äggen. Jag trodde såklart att det var lugnt, varför skulle det inte vara det liksom, men jag hörde av mig ändå och kollade. Då ringer hon upp och börjar skälla på mig för en massa random jävla saker, typ ”du lämnade min jacka i ditt rum när du hade lånat den så att jag inte hittade den – därför får du absolut inte låna äggen”. Då vill jag komma med en kontring. När min mamma hade 50-årskalas så la hon in massa saker, bland annat min mantel, i sitt rum, så att jag igår när jag skulle leka medeltid, inte hittade den. Istället för att bli arg för det så ringde jag henne och frågade vart den var, fick reda på det och allt var frid och fröjd, det kunde hon också gjort när det gällde hennes regnjacka.

    Men åter till äggen. Hennes huvudargument för att jag inte skulle få låna äggen (för jag skulle ju naturligtvis vara tvungen att ersätta dem för egna pengar, ingen givmildhet här inte), var att hon behövde dem. Idag. Till… att ha. I kylskåpet. WHAT. THE. FUCK?

    Det är alltså såhär, hon straffar mig för att hon inte tycker att jag är en tillräckligt bra dotter. Jag är arbetslös, därför skall jag straffas. Jag har inga pengar, därför skall jag straffas. Jag trivs med ett stökigt sovrum, därför skall jag straffas. Jag hjälper inte till (fast det gör jag faktiskt, väldigt mycket, när det gäller att t ex städa andra delar av huset än just mitt sovrum, som jag tycker borde vara mitt att bestämma ordningen i), därför skall jag straffas.

    Och just att jag blir straffad med såna här jävla skitsaker som sex ägg. SEX ÄGG! Förihelvete. Det är ju så löjligt så det finns fan inte. Vilken annan mamma som helst skulle vara asglad ”nämen åh vad trevligt, det är klart att du skall baka till teatergruppen som kommer ge mig årets bästa show, jag kan ju ta med dem och ha dem i publiken så det blir en riktig överraskning och så kan jag få träffa dina kamrater efteråt, det blir ju jättebra!”. Vad kostar sex ägg liksom? Typ 18 kr. Biljetten till föreställningen kostar 80 kr men är värd 250 kr. Vem vinner på det?

    Nej. Jag måste härifrån. Måstehärifrånmåstehärifrånmåstehärifrån. Det håller inte. Jag älskar för det mesta min mamma, tror faktiskt aldrig jag skrivit något annat än att hon är bäst osvosv här på bloggen, men nu har jag fått nog. Frågan är vart jag skall ta vägen.

    Comments (5)

  8. canada

    05 augusti 2010 by torunn

    Fick just ett styng av saknad. Råkade hamna i mitt Toronto-album. Åh. Toronto på hösten alltså. Och Montréal på hösten. Jag kanske borde åka trots allt… Åhåhåh. Lukten. Ljuset. Husen. Maten. Människorna. Musiken. Känslan. Iiiiih. Jag saknar det. Rätt så mycket ändå.

    …

    Comments (0)

  9. man utan minne

    by torunn

    Lånade en bok på biblo idag (onödig info kanske, vart brukar man låna böcker liksom?). Gick dit för att låna och läsa om Kärlekens Historia av Nicole Krauss, min favoritbok, men den var fett utlånad och köad, så jag ställde mig i kö på den och lånade hennes andra bok istället, hennes debutroman faktiskt, som är helt sjukt bra den också, och jag har ändå bara kommit till precis innan det blir spännande (verkar det som). Jag tror på allvar att Nicole Krauss är bäst i världen på att skriva vackert om allting. Det spelar ingen roll vad hon beskriver, det är alltid njutningsfullt. Jag önskar att jag kunde fotografera som hon skriver. Läs det här bara:

    ”Även om han långsamt började förstå sin egen situation, kändes det snarare som om tiden hade glömt bort honom än som om han hade glömt bort tiden. Som om han hade somnat i ett liv och på något sätt förflyttats längs med ett utdraget hjärtslag in i det här andra, så att ett svagt minne av vem han var, var han kom ifrån, hade stannat kvar hos honom.”

    Jag vet inte varför jag tycker att den beskrivningen av vad en man som förlorat minnet av hela sitt liv från det att han var tolv år är så himla fantastisk, men jag tycker att den är det i alla fall. Det är såklart ännu bättre om man läser hela boken. Så gör det. Nu. Fast först borde ni läsa Kärlekens historia. Eller så läser ni Man utan minne först, och blir förälskade i den, och sen läser ni Kärlekens historia som är ännu bättre och så blir ni totalfrälsta och skickar fanbrev till Nicole Krauss, som jag allvarligt funderar på att göra.

    Och så älskar jag att hon ofta kursiverar ord och liksom styr lite hur man skall höra eller tänka meningen. Om en författare kan få läsaren att uppleva boken som hen upplevde den när hen skrev den så har hen lyckats. (hen = könsneutralt pronomen, han/hon)

    Jag satt i Almedalen och lyssnade på musik från Festival Almedal som var idag, när jag rätt uttråkad såg mig omkring och min blick landade på biblioteket precis intill parken. Då insåg jag att jag var sugen på en bok, och jag började läsa direkt när jag kom tillbaka till bänken jag suttit på. Och där i vimlet av Visbys alla popare och musikesteter fick jag en konstig känsla av att jag just kommit till ett nytt kapitel i mitt liv, hur klyschigt det nu än låter. Jag blev inte rädd när jag tänkte på framtiden, det där okända, föränderliga, otrygga helvetet som alltid annars gör mig rätt panikslagen. Nej, allting kändes bra. Ljuset var fint, gräset var grönt, musiken var trevlig, människorna var vackra och jag kände att det här kommer nog bli rätt bra ändå till slut. Det är rätt svårt att beskriva vad jag menar med nytt kapitel, det är liksom inte som att det skett någon särskilt stor förändring i mitt liv, jag umgås med samma människor som förut och jag sysselsätter mig inte med något speciellt. Ändå är allt annorlunda. Ett annorlunda som jag tidigare skulle varit livrädd för, men nu känns det rätt fint.

    Eller så har jag bara för tidig tjugoårskris och vill bevisa för mig själv att jag mognat åtminstone lite.

    Puss undt kreml

    Comments (1)

  10. en halvmeter kläder

    02 augusti 2010 by torunn

    Det har gått en vecka sen jag städade, och av de sju dagarna har jag varit bortrest i tre, ändå har golvnivån återigen höjts med ungefär en halvmeter. Jag undrar hur det händer. Det är som att allt bara sprider ut sig medan jag inte tittar. Men det var inte det jag skulle skriva. Jag vet egentligen inte vad jag skulle skriva, jag ville bara skriva. Jag ville skriva någonting vackert så att någon nattmänniska därute skulle bli glad eller rörd eller få en insikt. Men det är svårt när man är riktigt glad. Jag kan inte skriva vackert när jag är glad. Det måste jag lära mig.

    Nej, istället skall jag skriva lite om hyenor. Hyenor är ett av världens schysstaste djur. Idag på båten kollade vi på en film som hette Planet Earth. Det var någon form av naturfilm, vet inte om den hade någon mer poäng än att just vara naturfilm (såg bara halva), i vilket fall som helst var det himla vacker. De finaste delarna var elefanterna som vandrade över Kalahariöknen för att komma till vatten, och när de väl kom fram och hoppade i så hade de filma under vattnet. Det var så himla fint, elefanterna så sjukt glada och spralliga ut, och när de simmade såg det ut som att de cyklade som Hedvig påpekade. Sjukt gulliga. Inte alls som såna elefanter man ser på cirkus. Usch vad jag hatar djurcirkusar.

    Den andra fina delen var om just hyenor, visste ni att när hyenor jagar så springer de inte bara och hoppas på det bästa, utan de hjälps åt i flocken och omringar sitt byte och sen delar de rättvist på allt? Inget jävla ”ledaren får äta först”, nej, de fixar en antilop om dagen och käkar tillsammans tills alla är mätta. Precis som det skall vara. Av alla efter förmåga, åt alla efter behov.

    Men nu skall jag gå och lägga mig. Sov gott torunn, det har du fanimig förtjänat.

    Puss å kreml.

    Ps. Ni vet strössel? Det är ett himla fint ord, men krymmel, det är nog ännu finare. Kommer inte ihåg om det är danska eller norska, men det är i alla fall ett jävligt värt ord. Och en jävligt värd grej. Jag är sugen på strössel.

    Ps igen. Ni vet Amelie från Montmartre? En av världens bästa filmer. Det finns en som är bättre, av samma regissör – briljanta Jean-Pierre Jeunet – och den heter De förlorade barnens stad. Så sjukt värd film. De två och Delicatessen på en filmkväll med glass och strössel och fint sällskap, det hade vart nåt det. Är det någon som är pepp på Jean-Pierre Jeunet-marathon med mig, strössel och glass?

    Gonatt nu.

    Comments (7)