Jag satt och pratade med mina vänner för ett par veckor sen, om mitt gamla kollektiv. Kollektivet Morfar. Vi pratade om hur random inredningen blir när man tar med sig lite eget men också använder det som redan finns där man bor. Som till exempel Kollektivet Morfar. Vi hade massa egna grejer, varav de flesta av mina saker kom från Morfars hus från början, och så hade vi möbler och grejer från när min morfar bodde i huset innan han dog. Det var mycket grejer som legat i kartonger från när min mamma och hennes syskon ännu bodde hemma. Bland annat en jävla massa affischer. Så där satt jag och pratade om hur lustigt det såg ut hemma hos oss på Romagatan, med dels gamla sjuttiotalsaffischer på väggarna, gamla möbler och softa sextiotalsköksgrejer, och dels våran tevespelshörna, alla våra datorer (tror det var sex av åtta pers som bodde där som hade en egen macbook) och alla andra ”moderna” saker. Som tur var så älskade de flesta av oss redan gamla sextio- och sjuttiotalgrejor, så det var ju askalas. Men blandingen var otroligt lustig, också eftersom vi bara skulle bo där i två månader och vi inte riktigt hann fixa till allt innan vi flyttade ut.
Men en specifik affisch var det jag satt och pratade om den där kvällen för ett par veckor sen. En otroligt underlig affisch från ca 1975 skulle jag gissa. Det är en scen, där det står folk och sjunger, och publik framför scenen (perspektivet är liksom som att man står i publiken). Alla ser jätteglada ut och det står något som jag inte riktigt kommer ihåg, men i stil med ”sjung bort dina bekymmer” eller så. Det som är lite läskigt, och lite udda, är att bakom scenen är det helt svart, och i mörkret skymtar ett skitläskigt troll/monster i riktig John Bauer-stil, fast läskigare.
Min fråga är varför? Vad symboliserar det där monstret? Kanske de bekymmer de pratar om i texten? Eller är affischen jävligt cynisk? ”Du kan ju försöka sjunga bort dina bekymmer men tro inte att de nånsin försvinner för det. Så fort du släcker lampan, lilla du, så fort du släcker lampan är du ett lätt byte…”.
Hursomhelst, vare sig den är cynisk och hemsk eller bara jävligt ogenomtänkt, så passade den himla bra med våran slumpmässiga inredning. Och jag tror att den hade passat med inredningen i det kollektiv jag bor i nu också. Så här är det. En av oss hyr lägenheten möblerad i andra hand av en person vars möbler och tavlor och grejer finns överallt, sen har den av oss som står på kontraktet bott där ensam ett tag också, och inrett själv såklart, plus att nu bor det fem-tio andra personer där också, som också sätter upp saker och sätter sin prägel på den lilla lägenheten (två rum och kök). Däribland jag, som har ett stort behov av att dekorera och sätta upp grejer. Så ni kan ju förstå att det blir lustigt.
Jag tycker det är himla intressant hur folk bor nuförtiden. Min bror till exempel, han bor på ett studenthem fast han inte pluggar. Min andra bror bodde förut i en rik tants enorma lyxlägenhet med sin flickvän och några kompisar. Det var som ett slott. Jag bor i ett fullproppat kollektiv (inatt sov jag och Vidar i köket för att vi inte fick plats nån annanstans). Min kompis Anna flyttar snart in i ett squat i Paris. Och min vän Ivan som bor i ett helt galet hippiekollektiv vid namn Pentagon, men som ibland (ofta) sover över på sin skola för att bussarna slutar gå så tidigt. Sen finns det folk som bor ”som vanligt folk” i icke-fullproppade lägenheter. Och så de som bor hemma hos sina föräldrar för att det inte finns nånstans att bo.
Nu vet ni det. Och nu kommer min fråga, hur bor du?
Puss
Andra:
Fjärde:
