det här är allt som jag kan säga. fint namn har han också, det finaste.

Men nu, nu är det på en jämn nivå känner jag. Eller, det är klart att jag är hysteriskt glad ibland, för sån är jag, men när jag inte är det så är det inte dåligt, bara bra. Och jag har lärt känna massor av fint folk på skolan som jag aldrig kunnat ana (eller jo, anat har jag nog) hur fina de kunde vara. Och utanför skolan också, utanför skolan finns en värld, visste ni det? Och i den världen bor det underverk. Underverk som jag redan hunnit åka på äventyr med och falla för. Det är sånt man inte skall säga för tidigt och sånt skit, men det skiter jag i. Jag har fallit. Det tog ungefär tio minuter, men om det hela inte hade varit lite luddigt av berusning hade det förmodligen tagit en sekund eller mindre.

Jag läste igenom bloggen idag, och fan vad jag skriver om kärlek hela tiden. Känns som att bilden jag ger av mig själv är att det är det enda jag tänker på. Det är inte så (okej, just nu finns det inget annat än underverk i mitt huvud, men ändå). Det mesta som rör sig i mitt huvud handlar om idiotiska saker. Saker som gör mig upprörd. Bemanningsföretag t ex. Det gör mig jävligt upprörd. Och folk som inte fattar att anarki inte innebär ett sammhälle med måttot plundra allt och lev rövare och bry dig inte om någon annan. Anarki handlar om fucking kärlek. Fucking solidaritet. Om att ta hand om varandra istället för att utnyttja. Det snurrar i mitt huvud.

Men jag skall inte förneka att kärlek är det bästa jag vet. Jag älskar så mycket. Jag har så jävla mycket kärlek i min kropp och det är det bästa som finns. Känns som att jag lärt mig ge lite av den till mig själv också, det här året kommer bli så bra. Och jag har lärt mig tycka om majonnäs! Det är så jävla gott. Bra grej.

Puss

Jag kunde inte sova i fredags. Eller rättare sagt, jag var skittrött och hade nog somnat direkt om jag lagt huvudet på kudden, men jag har, idiotiskt nog, börjat följa en ny serie. Jag kunde inte hjälpa det, ärligt talat. Alex satte igång den och helt plötsligt ser jag min första flickförälskelse (vi hade nån filmkanal som visade samma filmer ganska många gånger om, så även om man kom in mitt i en film så kunde man ändå få se början en annan dag om man hade tur, och jag hade ganska tråkigt när jag var liten) i en roll som allmänt misstrodd neurotisk men ändå kämpande brud. SJUKT SPÄNNANDE SERIE I TELL YOU. Konspirationsteorierna flödar, både i serien och i mitt huvud. Väldigt, väldigt glorifierande serie, men jag vill veta vad som händer. Så ja, jag är fast. Det spelar ingen roll att jag har en hel bärkasse full med filmer förmodligen tio gånger mer värda att se. Jag stannade upp till kl 7. Och jag skall inte förneka att facebook fick ett gäng timmar där också. Det var inte bara Homeland.

I alla fall. Gick och la mig på lördagsmorgonen alltså. Sen var det tänkt att jag skulle gå upp typ ett tänkte jag. Klockan typ halv två bankar det som fan på dörren. Verkligen som att den skall gå sönder. Solen skiner, för första gången på dagar. Så jävla vackert. Jag öppnar och in kommer Bef och Kef bärandes på en bricka med: 1 stor mugg varm choklad med vispgrädde (!), 1 stort fint ljus, 2 rostade mackor med smör, 2 kiwihalvor, 1 kopp med apelsinjuice.

[konstpaus]

!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag undrar om Kef och Bef vet hur mycket jag älskar dem. Om de läser min blogg så kanske de fattar nu i alla fall.

Sen var det hursomhelst dags att göra sig i ordning. Jag var stört trött. Verkligen helt sjukt trött. Jag tog jättelång tid på mig. Bef och Kef och Alex väntade på mig för länge för att det skall vara okej, men till mitt försvar, sen när äter vi middag kl 17 som normala människor? Och varför skulle den här dagen vara annorlunda, egentligen?

Skitsamma. Sen visar det sig såklart att fast vi inte skulle så har Bef och Kef fixat julklappar de jävlarna. Jag fick ett par fluffiga tofflor som är sjukt sköna och sjukt varma. Och en lapp om att jag skall vara tålmodig så kommer jag få mitt hål i näsan. Inte för att jag misstrott det, det snöar väl i Sahara när Kef missar en chans att hugga mig så att jag blöder. ;)

Sen så skulle vi kolla på Arne Weisse, men det var helt fel nedladdning vi laddat ned, så vi såg Kalle Anka och hans jävla vänner, sen somnade jag. Tror jag kom ungefär till Askungen (som jag förövrigt måste göra en genusanalys på under resan hem till Gotland, spännande).

Ett par timmar senare vaknade jag av att det var alldeles för varmt överallt. Alla sov som barn framför den enorma skärmen. Vi är inte normala människor alltså. Kef hade satt igång Jurassic Park under tiden alla sov, vilket förklarar ljuden jag hörde i mina drömmar, men somnat ifrån den han också. <3

Jag gick över till Bosse. Bosse och jag fnissade/diskuterade i 45 minuter åt/om folk, händelser och världsligheter, sen var det dags att försöka hitta till Svalövs Kyrka. Det var svårt. Och kallt. Men jag kom fram, tre minuter försent men jag tror inte det gjorde något. Såg skolans kökschef på raden bakom mig, lustigt.

Nej, jag vet. Jag tror inte på gud, jag pallar inte religion, firar inte jul, osv. Men jag älskar att sjunga. Jag älskar att sjunga annat än till ljudet från mina laptophögtalare. Jag vill sjunga så att det hörs, men jag vet inte riktigt vart eller hur, så jag går till kyrkan på julafton för att jag vet att jag kommer kunna de låtarna, och där är det meningen att man skall sjunga, vare sig man är duktig eller inte. Jag är duktig dock, det är jag helt säker på, men man vet ju aldrig. Så, efter att jag bränt av några psalmer och tänt ett ljus till Tindra och familjen Englund (som är de jag känner som verkligen tror på gud på riktigt så det känns vettigast att tänka på dem om jag nu skall tända ett ljus) så cyklade jag hem. Det var iskallt och ishalt. Bef och Kef verkar ha fixat sin dygnsrytm så jag gick hem till Alex och nu är klockan plötsligt ett gäng avsnitt Homeland senare halv åtta.

Idag, den 25 december, skall jag ringa min farmor, ringa min mamma, ringa mina syskon, äta fiskpinnar och städa mitt rum. Imorgon, den 26 december skall jag äta köttbullar (hemmagjorda, om jag pallar) och packa inför Gotland.

Just det, jag har fått en present till, av mamma. Jag önskade mig stickor, garn och beskrivning till en blåbärsmössa av mamma. Första måndagen på lovet fick jag paket. Fyra dagar senare var mössan klar! Jag är bäst, den blev lite stor, men jag är stolt. Såg ett garn med jättehärlig färg på ica, så det skall jag köpa imorgon också, och påbörja en basker. Mina fingrar kliar efter stickade härligheter. :)

Nu skall jag sova ett tag i alla fall, men inte tills det blir mörkt!

Gonatt! <3

Jag vill inte vara för mycket, men jag är så mycket mer. Jag vill inte vara ivägen, men jag vill inte gömma mig. Jag vill finnas utan att ta plats. Jag vill vara utan att be. Jag vill hänga och jag vill dingla och gunga och sjunga och mingla. Jag vill skratta och gråta och hoppa och fatta. Jag vill lyssna och jag vill höra. Jag vill hitta och jag vill ge. Jag vill andas och  röra. Jag vill titta och se. Jag vill veta. Jag orkar inte leta.

Jag är här i alla fall. Någonstans i en bortglömd grotta finns det en koja. Den kanske är liten, den kanske är kall, den kanske är hård – men den är så mycket mer. Inuti finns det kärlek, ljus, ljud. Och en vän.

(och just nu 111 maränger i sex olika färger)

Annars känns det lite som att någonting har dött inuti mig, fast ändå som att när det döda dog, tog det med sig en tung sten från mitt bröst. Vissa stunder saknar jag stenen och tyngden och vill hoppa på ett tåg och göra allt bra igen, men tomrummet som blivit kvar ger plats åt mina lungor och mitt mod att växa igen. I mig själv. Alldeles själv. Själv men inte ensam. Jag mår bra, men något inuti mig försöker också tala om för mig att jag inte alls mår bra och att jag har gjort helt fel val och borde fokusera all min makt åt att fixa det eller vara ledsen för att det inte går att fixa. Som att det inte är okej att inte ha gråtit över det än. Som att det gör mig till en kall och avskyvärd person utan känslor. Men jag har gråtit nog med tårar över skit. Kommer det så kommer det, och jag är inte kall. Jag har så mycket kärlek i min kropp att jag ibland blir överbelastad och får panik för att jag inte vet vad jag skall göra av den, vem jag skall ösa den över, vem som förstår precis hur det är, vem som vet att det är mig själv jag ger och vill ta emot. Så känns det nu. Jag känner mig stark och hoppfull. Min hopp är en skadskjuten kråka, men jag är ett springande barn, och så länge det finns liv så finns det hopp.

Det finns massor av saker att göra, t ex boka en tvätt-tid, skriva tankar i tankeboken, soppa film, se en dokumentär, städa rummet. Men inget av det vill jag göra, för jag hatar mitt eget sällskap. De kvarvarande alternativen är att tvinga mig själv att göra någon syssla som jag ändå brukar göra ensam. Duscha, men det är så kallt att min märg är en istapp, och tanken på duschen är iofs trevlig, men tanken på att gå ur duschen mindre lockande. Gå en promenad, men jag är rädd för området utanför skolan och jag känner mig lite som ett freak när jag går runt på skolgården för jag kan inte låta bli att titta in genom fönster där det lyser. Skriva ett brev, men jag känner ingen som helst inspiration, har inget papper att skriva på, inga frimärken att skicka med. Läsa en bok, men jag lånade tre böcker häromdagen och de ligger där och vill bli lästa men jag vill hellre se en riktig person i ögonen och tänka egna tankar.

Så, så här är det i november. Ena dagen känner hon sig stor och stark och oövervinnerlig och jävligt bra, andra dagen vet hon varken ut eller in eller upp eller ner eller hit eller dit eller vad eller vem eller när eller hur.

Sen finns det ingen här som jag känner mig tillräckligt trygg och bekväm med för att ringa och tjata litegrann. Gnälla om min ömklighet och försöka få hjälp ifrån, sällskap med. Då känner jag mig påträngande och jobbig och skulle verkligen förstå ett nej för varför skulle någon vilja? Och också rädslan för den där avvisningen som kanske kommer som gör att jag inte ens försöker.

Men så gör jag det ändå. Knackar på en gång till och stannar lite längre än det känns som att jag borde. Ringer en gång till och klumpen i magen när jag inser att det inte är lönt. Att jag måste vänta tills det händer av sig självt.

I den här årstiden får man inte ta några initiativ.

Till råga på allt hör jag mina grannar som jag inte känner skratta genom väggen. En människa är färre än flera personer.

Men det ordnar sig nog till slut.