Som vissa kanske vet så läser jag förutom foto även retorik. Jag fick i uppgift att skriva ett hyllningstal, och det talet tänkte jag nu lägga upp här. Here goes:
Tal till vännerna
Jesus säger: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Johannes 15:13
Jag är och har varit väldigt rädd, rädd för allt och ingenting. Å ena sidan rädd för att livet inte skall bli som jag tänkt mig, men å andra sidan rädd för att livet skall bli precis som jag tänkt mig. Jag har varit rädd för att inte vara älskad. Rädd för att missa saker. Fått ångest när jag hört dagen efter-historier och önskat djupt och innerligt att jag varit där. Att jag varit med. Hela dagar och veckor har blivit förstörda bara för att någon glömt ringa mig.
Hack i häl av Emil Jensen sammanfattar i princip hur jag känt mig då:
Ni för och jag följer
cigg och parfym
Jag vill vara med
Under pistolhot
under en bro
jag ska vara med
dansar ni kvar här om 500 år?
Jag vill vara med
I mitt liv har jag träffat en hel del människor. Jag har gråtit med människor, jag har skrattat med människor, och jag har bråkat med människor. Jag har kämpat så hårt för att bli omtyckt att jag tappat bort mig själv på vägen och slutat i en nedåtgående spiral av självömkan och bitterhet. Men mitt i alltihopa har jag hittat mig själv igen, med hjälp av de fantastiska människor som jag kallar mina vänner. De som sett igenom mina försök till acceptans och förstått vem jag är på riktigt. De har hållit mina händer, torkat mina tårar, kommit till undsättning i vått och torrt. Och de har fått mig att inse att jag duger som jag är och om det inte passar så kan ni dra, en av de största insikterna i mitt liv.
Nu har jag varit här på Fridhem i exakt trettio dagar. I början var allt så omtumlande nytt och läskigt att jag återigen tappade bort mig själv för en stund. Jag ville vara med, jag visste bara inte vem jag ville vara med. Eller snarare, jag ville vara med alla. Ville inte missa någonting. Men sen hände något. Jag vet inte vad det var som hände eller hur eller varför, men helt plötsligt var jag en del av en grupp. En grupp som jag tycker så himla mycket om. Där varje person är någon jag skulle kunna berätta vad som helst för och de skulle inte döma mig. De har redan fattat vem jag är. Förstått att jag är löjligt förtjust i inslagna paket, innehållet är inte så viktigt. Att jag kan börja gråta av nästan vad som helst men att det faktiskt inte är någon fara, det är bara sån jag är. Att jag skulle göra vad som helst för dem om det behövdes, även om jag bara känt dem i knappt fyra veckor.
Innan jag flyttade hit sa jag att jag inte kom hit för att skaffa mig vänner, utan för att lära mig något. Nu har jag insett att utan vänner är lärdomarna inte värda ett piss.
Så till alla jag träffat på vägen, alla fantastiska, starka, självständiga, vackra och underbara som lärt mig allt om livet och gjort det värt att leva, för er skulle jag ge upp det vilken sekund som helst.
Orangelover says:
