1. fragment

    22 november 2011 by torunn

    Boken är trevlig men lite vemodig. Fast humoristiskt skriven. Allvarlig men rolig? Rolig men värdig? Jag gillar den i alla fall.

     

    Annars känns det lite som att någonting har dött inuti mig, fast ändå som att när det döda dog, tog det med sig en tung sten från mitt bröst. Vissa stunder saknar jag stenen och tyngden och vill hoppa på ett tåg och göra allt bra igen, men tomrummet som blivit kvar ger plats åt mina lungor och mitt mod att växa igen. I mig själv. Alldeles själv. Själv men inte ensam. Jag mår bra, men något inuti mig försöker också tala om för mig att jag inte alls mår bra och att jag har gjort helt fel val och borde fokusera all min makt åt att fixa det eller vara ledsen för att det inte går att fixa. Som att det inte är okej att inte ha gråtit över det än. Som att det gör mig till en kall och avskyvärd person utan känslor. Men jag har gråtit nog med tårar över skit. Kommer det så kommer det, och jag är inte kall. Jag har så mycket kärlek i min kropp att jag ibland blir överbelastad och får panik för att jag inte vet vad jag skall göra av den, vem jag skall ösa den över, vem som förstår precis hur det är, vem som vet att det är mig själv jag ger och vill ta emot. Så känns det nu. Jag känner mig stark och hoppfull. Min hopp är en skadskjuten kråka, men jag är ett springande barn, och så länge det finns liv så finns det hopp.


  2. solstaden

    18 november 2011 by torunn

    Jag började läsa en bok som handlar om gamlingar i florida. Sommar. Vi får se om värmen återvänder till mina fötter i nästa liv. Skulle vilja bo i en Tove Jansson-bok då, om det är lugnt. Det får gärna vara en som utspelar sig på sommaren och har äventyr i sig.


  3. by torunn



  4. problemet med november

    14 november 2011 by torunn

    Jag har ingen lust att göra någonting speciellt, vill mest bara sitta bekvämt och inte göra något alls. Problemet är att jag inte vill vara själv när jag gör det. Jag hatar mitt eget sällskap när jag inte gör någonting, så när jag inget har att göra och ingen att vara med hatar jag mig själv, vilket gör att jag ännu mindre vill vara själv, vilket gör att jag verkligen inte har någon lust att göra något. Lätt fixat, kan man tänka, det finns ju ett helt internat fullt av fantastiska människor. Men det finns ett krux. Kruxet är att det finns tre personer på hela stället som jag känner mig tillräckligt trygg och bekväm med för att inte göra någonting alls, inte ens prata. Tre personer som trivs utan onödigt prat. Fast egentligen kan man räkna dem som två. Tre individer, två kroppar. Och när båda kropparna är upptagna med annat och jag hatar mig själv blir det så svårt för mig. Jag vet inte vad jag skall göra.

    Det finns massor av saker att göra, t ex boka en tvätt-tid, skriva tankar i tankeboken, soppa film, se en dokumentär, städa rummet. Men inget av det vill jag göra, för jag hatar mitt eget sällskap. De kvarvarande alternativen är att tvinga mig själv att göra någon syssla som jag ändå brukar göra ensam. Duscha, men det är så kallt att min märg är en istapp, och tanken på duschen är iofs trevlig, men tanken på att gå ur duschen mindre lockande. Gå en promenad, men jag är rädd för området utanför skolan och jag känner mig lite som ett freak när jag går runt på skolgården för jag kan inte låta bli att titta in genom fönster där det lyser. Skriva ett brev, men jag känner ingen som helst inspiration, har inget papper att skriva på, inga frimärken att skicka med. Läsa en bok, men jag lånade tre böcker häromdagen och de ligger där och vill bli lästa men jag vill hellre se en riktig person i ögonen och tänka egna tankar.

    Så, så här är det i november. Ena dagen känner hon sig stor och stark och oövervinnerlig och jävligt bra, andra dagen vet hon varken ut eller in eller upp eller ner eller hit eller dit eller vad eller vem eller när eller hur.

    Sen finns det ingen här som jag känner mig tillräckligt trygg och bekväm med för att ringa och tjata litegrann. Gnälla om min ömklighet och försöka få hjälp ifrån, sällskap med. Då känner jag mig påträngande och jobbig och skulle verkligen förstå ett nej för varför skulle någon vilja? Och också rädslan för den där avvisningen som kanske kommer som gör att jag inte ens försöker.

    Men så gör jag det ändå. Knackar på en gång till och stannar lite längre än det känns som att jag borde. Ringer en gång till och klumpen i magen när jag inser att det inte är lönt. Att jag måste vänta tills det händer av sig självt.

    I den här årstiden får man inte ta några initiativ.

    Till råga på allt hör jag mina grannar som jag inte känner skratta genom väggen. En människa är färre än flera personer.

    Men det ordnar sig nog till slut.


  5. Herr November

    by torunn

    Jag känner att jag måste skriva någonting. Känner mig helt plötsligt sjukt pepp och den senaste veckans ångest känns som bortblåst. Det kanske var Sara min fina vän som var här och gav mig kraft, det kanske är nordanvinden som bestämt sig för att vara medvind. Det kanske är jag själv som vaknat upp ur en dvala. Det kanske är alla tre. Eller vad som helst. Det spelar ingen roll. Jag känner peppen. Hösten och vintern är fina årstider de också. Som de första gula och röda löven, som den skarpa höstsolen, som de första snöflingorna, som rimfrostiga kvarglömda blommor och som glittret i skogen en fin dag. Glitter är nog ändå något av det vackraste som finns, och snö är väl det mest naturliga glittret. Snön och havet, och havet finns ju inte här.

    Hej November. Välkommen.


  6. Tal till vännerna

    21 september 2011 by torunn

    Som vissa kanske vet så läser jag förutom foto även retorik. Jag fick i uppgift att skriva ett hyllningstal, och det talet tänkte jag nu lägga upp här. Here goes:

    Tal till vännerna

    Jesus säger: Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Johannes 15:13

     

    Jag är och har varit väldigt rädd, rädd för allt och ingenting. Å ena sidan rädd för att livet inte skall bli som jag tänkt mig, men å andra sidan rädd för att livet skall bli precis som jag tänkt mig. Jag har varit rädd för att inte vara älskad. Rädd för att missa saker. Fått ångest när jag hört dagen efter-historier och önskat djupt och innerligt att jag varit där. Att jag varit med. Hela dagar och veckor har blivit förstörda bara för att någon glömt ringa mig.

     

    Hack i häl av Emil Jensen sammanfattar i princip hur jag känt mig då:

     

    Ni för och jag följer
    cigg och parfym
    Jag vill vara med

    Under pistolhot
    under en bro
    jag ska vara med
    dansar ni kvar här om 500 år?

    Jag vill vara med

     

    I mitt liv har jag träffat en hel del människor. Jag har gråtit med människor, jag har skrattat med människor, och jag har bråkat med människor. Jag har kämpat så hårt för att bli omtyckt att jag tappat bort mig själv på vägen och slutat i en nedåtgående spiral av självömkan och bitterhet. Men mitt i alltihopa har jag hittat mig själv igen, med hjälp av de fantastiska människor som jag kallar mina vänner. De som sett igenom mina försök till acceptans och förstått vem jag är på riktigt. De har hållit mina händer, torkat mina tårar, kommit till undsättning i vått och torrt. Och de har fått mig att inse att jag duger som jag är och om det inte passar så kan ni dra, en av de största insikterna i mitt liv.

     

    Nu har jag varit här på Fridhem i exakt trettio dagar. I början var allt så omtumlande nytt och läskigt att jag återigen tappade bort mig själv för en stund. Jag ville vara med, jag visste bara inte vem jag ville vara med. Eller snarare, jag ville vara med alla. Ville inte missa någonting. Men sen hände något. Jag vet inte vad det var som hände eller hur eller varför, men helt plötsligt var jag en del av en grupp. En grupp som jag tycker så himla mycket om. Där varje person är någon jag skulle kunna berätta vad som helst för och de skulle inte döma mig. De har redan fattat vem jag är. Förstått att jag är löjligt förtjust i inslagna paket, innehållet är inte så viktigt. Att jag kan börja gråta av nästan vad som helst men att det faktiskt inte är någon fara, det är bara sån jag är. Att jag skulle göra vad som helst för dem om det behövdes, även om jag bara känt dem i knappt fyra veckor.

     

    Innan jag flyttade hit sa jag att jag inte kom hit för att skaffa mig vänner, utan för att lära mig något. Nu har jag insett att utan vänner är lärdomarna inte värda ett piss.

     

    Så till alla jag träffat på vägen, alla fantastiska, starka, självständiga, vackra och underbara som lärt mig allt om livet och gjort det värt att leva, för er skulle jag ge upp det vilken sekund som helst.

     

     

     

     

     

     


  7. fem myror är fler än fyra elefanter

    07 augusti 2011 by torunn

    För ungefär två och en halv månad sen skrev jag sist, och då var det för att jag var ledsen över att en som jag älskar hade sårat mig jävligt hårt. Det redde vi dock ut och kärleken blomstrar. Nu skriver jag igen, för att jag är upprörd över att precis när allting lagts bakom oss och höljts i dimman av igår, så är det en evigt gnagande själ som kommer för att förstöra. För att sätta griller i huvudet på mig, försöka få mig att tänka att det hela är en tävling och att jag inte riktigt vunnit den än, för att påminna mig om att jag är hatad.

    Men det är ingen tävling ju. Så jävla skönt när man inser att kärlek inte är någonting man vinner, det är någonting man förtjänar. Och ibland får man det man förtjänar, ibland inte. Det går inte att påverka det själv, men det hjälper ju inte direkt att skriva hatmail till någon man tycker är ivägen för det man vill ha. Nu är jag kanske inte bättre själv, men jag kan inte hjälpa det. Jag måste få det ur mig, och det här var det schysstaste sättet jag kunde komma på.

    Och det här med hatet. Jag har aldrig känt mig så älskad som just nu. För nu är det på riktigt. Alla jag älskar vet vem jag är. De vet att jag är lite knäpp i huvudet, inte så brydd om att stänga toadörren efter mig när jag kissar, att jag blir sjukt grinig när jag är hungrig och att jag är det mest envisa lilla knytet på gotland. Men det som är så himla skönt är att de också vet att jag har ett snett leende som jag ärvt av min pappa, att jag gråter till Peter Pan fast jag sett den femhundra gånger, att jag sjunger så högt jag bara kan när jag diskar, att jag hellre äter gröt tillsammans än oxfilé ensam (fast allra helst spenatsoppa såklart), att jag fortfarande sover med min nalle och att jag gärna lyssnar på finsk radio när jag städar på jobbet.

    Eller ja, jag vet ju inte vad de vet, det här är bara några exempel jag inbillar mig att folk kanske gillar med mig. Det jag i alla fall märkt är att de gillar mig, av någon anledning, för mig spelar anledningen ingen roll. Och jag vill även vara så fräck att påstå att de älskar mig, att det finns fler människor på jorden som älskar mig än som hatar mig, och om jag förstått det här med matte rätt så är det väl så att fem älskande är fler än en hatande?


  8. kärlek är ett brev

    29 maj 2011 by torunn

    vad jag bryr mig om nu
    är att du kommer nära mig
    även om det är för sent att älska dig
    vad jag bryr mig om nu
    är att från samma säng
    lyssna till samma regn

    vad jag bryr mig om nu
    är att få ut dig ur skallen
    är att aldrig ge hela hjärtat för kärlek igen
    den tar slut från kyss till kyss
    vad jag bryr mig om nu är att aldrig ge
    hjärtat rakt ut

    vad jag bryr mig om nu
    är att du ligger vaken
    i morgontimmen när regnet slår mot fönstret
    och det låter som nån går på dig
    vad jag bryr mig om nu
    är att du då ser det
    hur smutsigt livet blivit

    och vad jag bryr mig om nu är att se din blick så sårad
    när alla löften klingar falskt
    nästa gång du lovar någon allt
    vad jag bryr mig om nu
    är dina armar om mig
    även om jag vet att jag måste glömma dig

    vad jag bryr om är att se dig gråta
    för jag har gråtit
    och du ringde aldrig
    vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
    även om jag inte kommer tillbaks till dig

    vad jag bryr mig om är att se som i slowmotion
    när du går sönder inuti
    så som jag gjorde det
    vad jag bryr mig om nu är att du kallar på mig
    även om jag inte kommer tillbaks till dig

    fast det gör jag. alltid.


  9. älskar er

    23 februari 2011 by torunn

    Jag blir så glad när jag märker att folk kommer tillbaka fortfarande, efter en sån sjuk torrperiod på den här bloggen. Tack. Det värmer.

    Egentligen kanske det är för att det inte regnar på vintern. Jag blir så glad när det regnar nämligen. Det regnade på min födelsedag, det var fint och jag trodde det skulle bli vår, men nej, det blev istid. Men istället för vår kom det en rotfrukt från Norrland som såg ut lite som en räv och har havsögon och dess vänner. Och ett persiskt rådjur, en barndomsvän jag inte hade, en varg som egentligen är mer som en björn och två fantastiska tomtar som jag älskar att bo med och som råkade ha en väldigt fin katt! Och det blev jag ju såklart också glad av, så det är väl därför jag känner en sån lust för att skriva saker igen. Inte om rotfrukter eller vilda/metaforiska djur, absolut inte, men om allt. Allt som jag tänker på, som upprör mig som nedrör mig som rör mig. Det känns fint. Bramåendet som började med illamåendet. Fast fysiskt då. Tre dagar i månaden utan undantag och de rosa pillrena funkar inte längre. Har dock hört att rotfrukt skall vara nyttigt, så det kanske inte är så konstigt. Att jag mår så bra nu alltså.

    Just nu är jag sjukt sugen på att titta på musikalfilm, åt danshållet. Hade kostymrepetition idag, alltså ”somomdetvoreföreställningmedbetalandepublikrepetition”. Det gick fruktansvärt dåligt för mig dansmässigt. Allt annat gick asbra, men fem minuter innan start fann jag mig i ett tillstånd av amnesi. Jag kunde inte komma ihåg någonting av någonting. Det gjorde inte så mycket, allt sitter inpräntat i svetten på min hud. Allt utom danserna. Efteråt kände jag mig lite halvt värdelös och fruktansvärt opepp på att ta mig i kragen och fortsätta öva. Men sen tittade vi på Flight of the Conchords, och då blev jag sugen på arga dansen-videon. Så jag tittade på den när avsnittet var slut. Den är verkligen helt jävla fantastisk. Och då blev jag sjuk sugen på att dansa. Sen visade räven mig Flashdance – What a Feeling (jag vet, jag har totalt missat Flashdance. Jag är inte så bra på det årtiondet), och sen blev det Dirty Dancing – Time of My Life och sen fastnade jag såklart vid Grease. HEJ INSPIRATION! Imorgon ska ni få se på dans! (eller, egentligen inte eftersom jag tänkte typ försöka hinna danssjungstäda utan att någon får se eller höra, men ni fattar).

    Med tanke på hur den här dagen började, med ett samtal halv nio från min stalker som faktiskt pratade den här gången för första gången sen det jävla creepet började ringa mig för sisiådär fem år sedan. sov halvt dock och kan därför inte riktigt placera rösten. Det hela är fruktansvärt… irriterande. Så har den visat sig bli rätt så jävla najs, trots min halvtaskiga timing på repetitionen. Träffade min mormors nära vän på jobbet idag (hon handlade kakor), och det är alltid fantastiskt trevligt. Hon heter Ulla-Pelle och är den gulligaste tant jag någonsin känt. Och så en pojke som kom in på jobbet för att lämna min vante som han stal av mig på krogen förra veckan. Och såklart den där räven, som dessutom hade med sig Håkanbiljetterna. DEN HÄR VECKAN KOMMER BLI FANTASTISK! Jag är medveten om att klockan redan är onsdag. Men åh.

    Puss dröm sött


  10. peanuts vs smoke

    22 februari 2011 by torunn

    Såg på nyheterna häromdagen, och upprördes av en snyfthistoria om en kvinna med extrem astma som bodde i ett fint villaområde där folk eldade mycket med ved om vintrarna. Den här stackars kvinnan var tvungen att ha ansiktsmask på sig på vintern för att det var så mycket rök från alla skorstenar. Jag blev alltså inte upprörd över de hemska grannarna som eldade i sina öppna spisar, utan över att reportaget överhuvudtaget sändes. Stackars stackars den här kvinnan, som bor i ett jättefint hus i ett jättefint område och inte kan njuta av det för att folk inte bryr sig om att det faktiskt finns ungefär en på tusen som inte kan gå ute utan ansiktsmask om de eldar i sin spis. Men herregud! FLYTTA TILL EN ETTA I RÅGSVED OCH SE HUR DET KÄNNS JÄVLA KÄRRINGJÄVEL!

    Jag har en kompis i Helsingborg som är allergisk mot nötter. Vet faktiskt rätt många som i likhet med min vän kan dö om man ätit jordnötter och andas på dem. I somras delades det ut gratis nötpåsar i Helsingborg, vilket betydde att ALLA åt nötter. ÖVERALLT. Min kompis kunde inte åka buss eller någonting på grund av det. Gör ett snyftreportage om henne och alla andra som har seriös nötallergi istället. Eller skit i det. Uppenbarligen är det jobbigt att vara allergisk mot grejer, men vad fan skall man göra? Det kommer ju förmodligen inte hjälpa att förbjuda vedeldning eller nötätning på allmänna platser, så varför göra ett snyftreportage om det? Skall man börja så kan man lika gärna förbjuda allt på en gång. Vi gör det tycker jag! Alla skall ha det lika dåligt. Vi förbjuder nötätning, rökning, vedeldning, pengabränning, grillning, parfym, hundar, katter, hårspray, gräs, hö, pollen. Hell, man kan till och med vara överkänslig mot el, låt oss stänga av elnätet också när vi ändå är igång!

    ELLER så kan vi börja hjälpa folk som har det jobbigt på riktigt. Typ de nio miljoner människorna vars land varit ockuperat i typ 44 år (newsflash: De har byggt en MUR runt en av städerna för att hålla hjälpen borta, känns som vi hört den här historien förut, eller hur var det nu? Aldrig mer sas det. Sägs det fortfarande. Vänta lite nu…?). Eller alla jävla barn som svälter ihjäl lite varstans i världen på grund av att folk inte kan tänka längre än till sitt eget jävla staket. Eller de vänsterfolk och invandrare som varje dag får motta hot och trakasserier från vad de nu kallar sig; patrioter, nationalister, nazister, inte-nazist-men-nationell-socialist:er, rasister (tror jag tänker kalla dem idioter kort och gott). Eller alla de människor som blir utförsäkrade trots att de är så sjuka att de måste ha hemhjälp ”Ja, okej, du är så sjuk att du knappt kan diska din egen disk eller gå på toa själv, men jobba kan du fanimig göra! Du kan ju bli telefonförsäljare till exempel, då behöver man inte röra sig så mycket.” vilket faktiskt är en jävligt komisk grej att föreslå eftersom att nästan hela Sveriges befolkning känner ett outgrundligt hat inför telefonförsäljare och tar varje chans de får att häva ut sin inneboende ilska och bitterhet de tillskansat sig genom att leva ett totalt meningslöst liv byggt på konsumtion över första bästa lilla sextonåriga telefonförsäljare som ringer sitt första jobbsamtal. Tro mig, jag har jobbat som det i hela två dagar, man blir mentalt nedbruten på ungefär fem minuter. Skitbra jobb för en som redan är fysisk sjuk. Jättebra tänkt!

    Så. Det var vad jag hade att säga idag. Nejdå, jag är inte bitter. Förövrigt, pappa om du läser det här, kan du ringa mig någon dag?

    Gonatt