Lånade en bok på biblo idag (onödig info kanske, vart brukar man låna böcker liksom?). Gick dit för att låna och läsa om Kärlekens Historia av Nicole Krauss, min favoritbok, men den var fett utlånad och köad, så jag ställde mig i kö på den och lånade hennes andra bok istället, hennes debutroman faktiskt, som är helt sjukt bra den också, och jag har ändå bara kommit till precis innan det blir spännande (verkar det som). Jag tror på allvar att Nicole Krauss är bäst i världen på att skriva vackert om allting. Det spelar ingen roll vad hon beskriver, det är alltid njutningsfullt. Jag önskar att jag kunde fotografera som hon skriver. Läs det här bara:
”Även om han långsamt började förstå sin egen situation, kändes det snarare som om tiden hade glömt bort honom än som om han hade glömt bort tiden. Som om han hade somnat i ett liv och på något sätt förflyttats längs med ett utdraget hjärtslag in i det här andra, så att ett svagt minne av vem han var, var han kom ifrån, hade stannat kvar hos honom.”
Jag vet inte varför jag tycker att den beskrivningen av vad en man som förlorat minnet av hela sitt liv från det att han var tolv år är så himla fantastisk, men jag tycker att den är det i alla fall. Det är såklart ännu bättre om man läser hela boken. Så gör det. Nu. Fast först borde ni läsa Kärlekens historia. Eller så läser ni Man utan minne först, och blir förälskade i den, och sen läser ni Kärlekens historia som är ännu bättre och så blir ni totalfrälsta och skickar fanbrev till Nicole Krauss, som jag allvarligt funderar på att göra.
Och så älskar jag att hon ofta kursiverar ord och liksom styr lite hur man skall höra eller tänka meningen. Om en författare kan få läsaren att uppleva boken som hen upplevde den när hen skrev den så har hen lyckats. (hen = könsneutralt pronomen, han/hon)
Jag satt i Almedalen och lyssnade på musik från Festival Almedal som var idag, när jag rätt uttråkad såg mig omkring och min blick landade på biblioteket precis intill parken. Då insåg jag att jag var sugen på en bok, och jag började läsa direkt när jag kom tillbaka till bänken jag suttit på. Och där i vimlet av Visbys alla popare och musikesteter fick jag en konstig känsla av att jag just kommit till ett nytt kapitel i mitt liv, hur klyschigt det nu än låter. Jag blev inte rädd när jag tänkte på framtiden, det där okända, föränderliga, otrygga helvetet som alltid annars gör mig rätt panikslagen. Nej, allting kändes bra. Ljuset var fint, gräset var grönt, musiken var trevlig, människorna var vackra och jag kände att det här kommer nog bli rätt bra ändå till slut. Det är rätt svårt att beskriva vad jag menar med nytt kapitel, det är liksom inte som att det skett någon särskilt stor förändring i mitt liv, jag umgås med samma människor som förut och jag sysselsätter mig inte med något speciellt. Ändå är allt annorlunda. Ett annorlunda som jag tidigare skulle varit livrädd för, men nu känns det rätt fint.
Eller så har jag bara för tidig tjugoårskris och vill bevisa för mig själv att jag mognat åtminstone lite.
Puss undt kreml
