”Även om han långsamt började förstå sin egen situation, kändes det snarare som om tiden hade glömt bort honom än som om han hade glömt bort tiden. Som om han hade somnat i ett liv och på något sätt förflyttats längs med ett utdraget hjärtslag in i det här andra, så att ett svagt minne av vem han var, var han kom ifrån, hade stannat kvar hos honom.”

Jag vet inte varför jag tycker att den beskrivningen av vad en man som förlorat minnet av hela sitt liv från det att han var tolv år är så himla fantastisk, men jag tycker att den är det i alla fall. Det är såklart ännu bättre om man läser hela boken. Så gör det. Nu. Fast först borde ni läsa Kärlekens historia. Eller så läser ni Man utan minne först, och blir förälskade i den, och sen läser ni Kärlekens historia som är ännu bättre och så blir ni totalfrälsta och skickar fanbrev till Nicole Krauss, som jag allvarligt funderar på att göra.

Och så älskar jag att hon ofta kursiverar ord och liksom styr lite hur man skall höra eller tänka meningen. Om en författare kan få läsaren att uppleva boken som hen upplevde den när hen skrev den så har hen lyckats. (hen = könsneutralt pronomen, han/hon)

Jag satt i Almedalen och lyssnade på musik från Festival Almedal som var idag, när jag rätt uttråkad såg mig omkring och min blick landade på biblioteket precis intill parken. Då insåg jag att jag var sugen på en bok, och jag började läsa direkt när jag kom tillbaka till bänken jag suttit på. Och där i vimlet av Visbys alla popare och musikesteter fick jag en konstig känsla av att jag just kommit till ett nytt kapitel i mitt liv, hur klyschigt det nu än låter. Jag blev inte rädd när jag tänkte på framtiden, det där okända, föränderliga, otrygga helvetet som alltid annars gör mig rätt panikslagen. Nej, allting kändes bra. Ljuset var fint, gräset var grönt, musiken var trevlig, människorna var vackra och jag kände att det här kommer nog bli rätt bra ändå till slut. Det är rätt svårt att beskriva vad jag menar med nytt kapitel, det är liksom inte som att det skett någon särskilt stor förändring i mitt liv, jag umgås med samma människor som förut och jag sysselsätter mig inte med något speciellt. Ändå är allt annorlunda. Ett annorlunda som jag tidigare skulle varit livrädd för, men nu känns det rätt fint.

Eller så har jag bara för tidig tjugoårskris och vill bevisa för mig själv att jag mognat åtminstone lite.

Puss undt kreml

Men i alla fall, emmaboda. Åh emmaboda. Ni som hängt med länge kanske kommer ihåg vad jag skrev för ett år sedan om denna festival (påminnelse: http://torunn.se/2009/08/emmaboda-broke-my-heart/), och fortsättningen på det kommer sen ikväll eller imorgon eller så. Just nu måste jag faktiskt bara dela med mig av en fantastisk grej som jag har upptäckt.

Som jag skrutit om sen det hände så raggade jag upp hetaste killen på hela emmaboda, och som den stalker jag ändå är kunde jag såklart inte låta bli att hitta honom på internet nu när jag kom hem. Och om jag säger såhär, jag tror det var bra att vi inte bytte nummer, för den här snubben är för bra för att vara sann. Han lyssnar BARA på bra musik, har humor, är vettig, är snygg, kysser bra, skriver bra, är smart/intelligent, tycker om filmer som jag tycker om och böcker som jag tycker om. Helt enkelt, lite för bra. Hade jag fått hans nummer hade han nog i panik bytt nummer vid det här laget för jag tror inte jag hade kunnat hålla mig, så bra är den här killen. Lyssna bara på det här (OBS, Paul Simon finns med på denna lista), och läs det här! (Jag menar, killen har till och med wordpress – waow). Men nu skall jag inte hänga ut den här stackars pojken mer, det här är bara tillåtet som hämnd för att han lämnade ett stort och fruktansvärt oanständigt sugmärke på min hals märkte jag idag när vi kom fram till båten. Inte helt okej, men jag kan ju å andra sidan inte säga att jag inte njöt.

Helt seriöst. Jag vet att det är sånt här man verkligen inte skriver om på sin blogg, men det skiter jag fullständigt i.

Bilder kommer snart (för att göra hela grejen med den här killen lite mer pinsam för min del kan jag ju tala om att hälften av bilderna föreställer honom, och jag kan ju inte helt radera ut honom från bildhistoriken, även om jag har dålig erfarenhet av att lägga upp bilder på ragg, men jag skiter i vilket och gör vad jag vill tror jag…), men måste förvarna er – det regnade nästan hela tiden, så det är verkligen inte många bilder alls och inte alla är bra heller. Men det som finns skall redigeras, krympas och läggas upp snarast möjligt.

Puss undt kreml

PS. Han gillar Håkan. Enough said.

Så blev det. I min fina spetsklänning utan strumbyxor begav jag mig till Wollmar Yxkullsgatan och där fick jag inte bara kladdkaka utan även frukost och en bok som jag önskat mig (Johanna är en jävel på att komma ihåg saker man nämner i förbifarten), nämligen Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi (min favvisförfattare). Värt som tusan.

Sen kom jag hem till en stressad Jack som var i full gång med att laga mat. Vi hade fått lite återbud så vi ringde Michael och Nadja som fick vara stand ins. Inte fy skam med tanke på hur god maten var. Love kom också och vi käkade lax och senare glass. Av Love fick jag en teckning föreställande en rökande aktris. Jack gav mig en sån där uppklippt ballongvisp som man pillar sig i håret med. Ni vet den där rysliga, obehags-fast-härlig-ändå-känslan? Av Nadja fick jag två rosa tulpaner (min favoritblomma) och en daim med nån lustig citron/apelsin-eftersmak.

Sen gick vi till Strand där vi mötte upp Cynthia och Emmy som gav mig en cupcake och ett munspel (så nu bara måste jag helt enkelt lära mig spela på det). Sen fortsatte vi in på klubben och träffade Odd och Johanna. Jag fick en såndär glittrig plupp i pannan som jag inte kommer ihåg vad det heter. Sen skingrades alla hela tiden och den enda jag höll ihop med var Love, som kände sig lika malplacerad som jag (Strand kan vara riktigt jävla läskigt när det är på det humöret).

Vi dansade lite, ibland med Cynthia och Emmy, ibland med oss själva (och jag måste säga att vi var jävligt bra på det). Vi stod och lyssnade på folk som pratade med varandra (Jack och resten). Vi pratade med varandra. Vi tittade på människor och var förundrade. Vid ett tillfälle pratade jag med Nadja om hår också vill jag minnas.

Sen kom Victor och jag begav mig ut i kylan för att göra honom sällskap i den 45 minuter långa kön. Det var nog värt det, för när vi kom in släppte vi alla hämningar och ägde dansgolvet. Det är så jävla härligt det där, när man bara skiter i att man känner sig obekväm och lämnar bort kontrollen till förmån för rytmen. Sen dansade vi oavbrutet tills det stängde.

Ungefär mitt i blev jag på riktigt uppbjuden av en sjuuuukt söt tjej som hette Marie (upptäckte sen att vi hade gemensamma bekanta men vi spar den historien). Vi dansade (trillade) runt som galningar. Hon var fin och jag blev glad. Pojken med det fina leendet som jag skrev om för några dagar sen, från Baba,  var också där, och han var fin. Om jag någonsin ser honom igen skall jag tala om för honom hur fin han är.

Dan var också där, och massa random folk man stött på i sitt liv. Det hela var fint, allt som allt.

Sen trillade vi hemåt, eller, jag trillade och ramlade och Jack, Love och Victor gick som normala människor. Först lämnade vi av Victor på tuben, sen tvingade jag in oss på 7-elva för att köpa cigg + frukost. Sen trillade vi vidare hemåt. Väl hemma lyckades jag inte knyta upp mina skosnören så Jack god som han är fick hjälpa till med hjälp av en nyckel (dödens dubbelknut). Love tog sin väska han lämnat och begav sig hemåt, jag drack jättemycket cola, kollade fejjan, skrev ett entusiastiskt blogginlägg (tio minuter senare kände jag hur ont jag hade i hela kroppen framförallt fötterna, hade jag väntat med det inlägget hade det nog inte varit lika entusiastiskt, men fan vilken härlig kväll det var) och sen stupade jag i säng.

Det var, med andra ord, en helt underbar födelsedag. Tack igen alla som på ett eller annat sätt bidrog. <3

TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TILL ALLA SOM:

gratulerat, ringt, skrivit, kramats, varit med, lagat mat (lax), bakat (kladdkaka) gett presenter, fixat, hjälpt till (jack, tack för att du knöt upp mina skosnören, väldigt uppskattat), dansat, hälsat, pussats, hoppat, ätit, softat och allt. Ett stort enormt tack tack tack tack tack. KÄRLEK FÖR TUSAN!

gonattkramar från en väldigt väldigt

GLAD TJEJ!

<3 <3 <3 <3 <3 <3 :* :* :* :* :* :* :* :* :* :* :*

/I’m so geeky. But i love books about highschool-dramas. About a girl who falls in love with her new stepbrother and about the stepbrother that falls in love back. It’s the most wonderful plot for a book! Sure i like ”books for us who are a bit smarter than everyone else and doesn’t read highschool-anxietybooks”-classics like 1984 too. And mindconfusing and weird but oh so lovely books ”that you just have to read!” like The Hitchhikers Guide to The Galaxy too. And nice cultivated poetrycollections by Karin Boye. But dang it, i love teenage anxiety. So todays booktip is a cute one. Cute as a button (as the boy says about the girl). (The only reason i borrowed it from the beginning was the shoes on the cover).