Igår gjorde jag det som man alltid gör när man är i stockholm. Man går på stan. Det spelar ingen roll vem du är. Är du en rik brud med pappas kreditkort, en fattig student som extrajobbar på ica, en punkare på jakt efter nya patches eller en second hand/vintage-tjej som är besatt av rosetter och blommiga kjolar. Kommer du till stockholm går du på stan. Och igår gjorde jag det. I fem timmar ungefär. Med johanna. Det var trevligt. Jag köpte en kjol, en tröja och en rosett. Till mycket resonabla pris. Det dyraste jag köpte var lunchen. Det är helt jävla sjukt vad dyrt det är med mat i stockholm. Jag såg en snubbe stå med en skylt ”pizzor från 79 kr!” som om det var ett extraerbjudande, sjukt billigt, sjukt bra. DET ÄR INTE SJUKT BILLIGT! Sjukt billigt är när du får en pizza och en pepsi hemkört till din dörr för 40 spänn. Där snackar vi sjukt bra (okej okej, det är jättedåligt att jag inte går till fots och hämtar pizzan för hemkörning innebär mera bilkörning osv osv, men jag köper å andra sidan inte pizza särskilt ofta).
När jag kom hem (till jack då), efter min work out med johanna (stan-gåendet då), hade jag tänkt att jag skulle kunna ta en powernap, blogga och duscha. Men tji fick jag, det blev ett halvt blogginläggsutkast och en supersnabb dusch och då klarade vi fritt-inträdestimmen på indiepopklubben babasonic med knappa en minut (då stod vi iofs i kö i ca 40 min). Denna försening kan iofs ha berott på att jag var sjukt seg och sminkade mig, hittade inte rosetten jag nyss köpt, kände mig för ful för att gå ut och klädde på mig i ungefär 55 minuter.
MEN. Vi hann. Och efter att ha köpt en cola till mig och en stor stark till jack (jaja, jag vet att jag skall verka för nykterheten, men jag var tvungen att köpa något för de kunde tydligen inte ta kortköp under 70 kr – fittigt.), suttit en stund och lallat lite, stått en stund på dansgolvet och undrat hur fan stockholms definition på indiepop kunde blivit musiken som spelades, tvingat jack att önska en håkan-låt till mig (det gick emot hans principer, men det gick emot mina principer att köpa öl så vi vart kvitt), kom det äntligen lite musik det gick att dansa till. Jack slog sig ner i en soffa och jag och johanna röjde loss.
Vi dansade och dansade och dansade. Min foundation måste på allvar ha gått över från foundation till rinnig hudfärgad smet. Jag var svettig överallt. Svettig på ställen jag inte visste jag kunde bli svettig på. Svettig på ställen jag inte ens visste var kopplade till min kropp. Svettig. Varm. Glad. Lycklig.
En rolig sak som hände var att en jättesöt tjej dansade fram till mig och johanna och sa ”mina kompisar är borta, får jag dansa med er sålänge?”. Självklart sa vi ja, vi vet ju hur jävla hemskt det är när ens kompisar försvinner från dansgolvet och det enda man helt plötsligt ser är en ring av ryggar. Sedan frågade hon ”ni är inte lesbiska eller?”, svar ”naaeej…”, ”ja man måste ju fråga haha”. Då insåg vi att vi reflexmässigt hade tagit varandras händer och dansat närmare så fort någon försökt ragg-dansa med oss, och att detta kunde tolkats som att vi var ett kärlekspar som inte ville bli störda. Men vi ville ju helt enkelt inte tappa bort varandra. Vi lägger ingen sexualdriftsvärdering i att hålla handen.
Hursomhelst var det en väldigt väldigt trevlig afton. Jack fick sittandes i soffan en ny kompis vid namn peter, som efter att klubben stängt bjöd hem oss och ett par andra individer på efterfest, men eftersom några av dessa individer verkade smått suspekta avböjde vi efter mycket om och men inbjudan. Men vi åkte samma buss, och på den bussen, precis vid mittendörrarna, låg det en fet rosabrun spya. Jag trampade inte i den även om det var nära, men de flesta andra gjorde det inom loppet av två minuter. Efter att mer än hälften av vårat sällskap trampat i spyan säger busschauffören i högtalaren ”var försiktiga, det ligger en spya vid mittendörrarna”. No shit sherlock.
Synd nog har jag inga bilder från denna underbara afton, eftersom jag inte har för vana att ta med mig kameran till stökiga klubbar fyllda med fulla artonåringar. Men jag har lite bilder från min dag med johanna, och dessa kommer jag lägga upp senare ikväll, för just nu sitter jag på kafé string och har ingen usbsladd till kameran.
Idag har jag förövrigt fikat med min käre storebror och hans vän tillika bloggsambo tuss. Detta har varit mycket trevligt. Jag har med min skarpa blick även identifierat johan glans (igen) och david batra här på string. För de som kommer ihåg sommarlovsprogrammet Salve som sändes 1997, och för alla som var jättekära i erik av pommern (albin flinkas, var även med i allt om min buske för de som har sett den. Han är förövrigt jäääävligt snygg!), kan jag berätta att även han hänger på kafé string. Med detta kan jag konstatera att String is the place to be. (Dock vågade jag inte prata med varken johan glans, david batra eller albin flinkas).
Sist men inte minst. Absolut inte minst längre. Idag är det en speciell dag, för idag fyller min allra allra bästa vän sara arton år. Det finns alltså en anledning att fira denna dag, om man inte redan hittat en anledning att sätta på sig tyllkjolen, dansskorna och partyhatten. Jag har inga pengar på min mobil så jag har inte kunnat ringa henne för att gratta, men jag hoppas att när hon läser detta kommer hon förstå att jag inte har glömt hennes födelsedag utan tänkt hela dagen att jag måste fylla på min mobil. Vilket jag skall göra innan dagen är slut.
NU! Skall jag sluta internetnörda mig och stänga av datorn. Typ. Det här sjukt långa blogginlägget är i alla fall slut nu. Fast det kommer som sagt fyllas på med bilder ikväll. Puss.
/i don’t have the energy to translate, but please tell me if you really wanna know what this post says and i’ll do it!
