Okej. Nu kommer det. Ni vet ju redan vad jag skulle göra. Kladdkaka hos Johanna och middag hos Jack och dans på Strand.
Så blev det. I min fina spetsklänning utan strumbyxor begav jag mig till Wollmar Yxkullsgatan och där fick jag inte bara kladdkaka utan även frukost och en bok som jag önskat mig (Johanna är en jävel på att komma ihåg saker man nämner i förbifarten), nämligen Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi (min favvisförfattare). Värt som tusan.
Sen kom jag hem till en stressad Jack som var i full gång med att laga mat. Vi hade fått lite återbud så vi ringde Michael och Nadja som fick vara stand ins. Inte fy skam med tanke på hur god maten var. Love kom också och vi käkade lax och senare glass. Av Love fick jag en teckning föreställande en rökande aktris. Jack gav mig en sån där uppklippt ballongvisp som man pillar sig i håret med. Ni vet den där rysliga, obehags-fast-härlig-ändå-känslan? Av Nadja fick jag två rosa tulpaner (min favoritblomma) och en daim med nån lustig citron/apelsin-eftersmak.
Sen gick vi till Strand där vi mötte upp Cynthia och Emmy som gav mig en cupcake och ett munspel (så nu bara måste jag helt enkelt lära mig spela på det). Sen fortsatte vi in på klubben och träffade Odd och Johanna. Jag fick en såndär glittrig plupp i pannan som jag inte kommer ihåg vad det heter. Sen skingrades alla hela tiden och den enda jag höll ihop med var Love, som kände sig lika malplacerad som jag (Strand kan vara riktigt jävla läskigt när det är på det humöret).
Vi dansade lite, ibland med Cynthia och Emmy, ibland med oss själva (och jag måste säga att vi var jävligt bra på det). Vi stod och lyssnade på folk som pratade med varandra (Jack och resten). Vi pratade med varandra. Vi tittade på människor och var förundrade. Vid ett tillfälle pratade jag med Nadja om hår också vill jag minnas.
Sen kom Victor och jag begav mig ut i kylan för att göra honom sällskap i den 45 minuter långa kön. Det var nog värt det, för när vi kom in släppte vi alla hämningar och ägde dansgolvet. Det är så jävla härligt det där, när man bara skiter i att man känner sig obekväm och lämnar bort kontrollen till förmån för rytmen. Sen dansade vi oavbrutet tills det stängde.
Ungefär mitt i blev jag på riktigt uppbjuden av en sjuuuukt söt tjej som hette Marie (upptäckte sen att vi hade gemensamma bekanta men vi spar den historien). Vi dansade (trillade) runt som galningar. Hon var fin och jag blev glad. Pojken med det fina leendet som jag skrev om för några dagar sen, från Baba, var också där, och han var fin. Om jag någonsin ser honom igen skall jag tala om för honom hur fin han är.
Dan var också där, och massa random folk man stött på i sitt liv. Det hela var fint, allt som allt.
Sen trillade vi hemåt, eller, jag trillade och ramlade och Jack, Love och Victor gick som normala människor. Först lämnade vi av Victor på tuben, sen tvingade jag in oss på 7-elva för att köpa cigg + frukost. Sen trillade vi vidare hemåt. Väl hemma lyckades jag inte knyta upp mina skosnören så Jack god som han är fick hjälpa till med hjälp av en nyckel (dödens dubbelknut). Love tog sin väska han lämnat och begav sig hemåt, jag drack jättemycket cola, kollade fejjan, skrev ett entusiastiskt blogginlägg (tio minuter senare kände jag hur ont jag hade i hela kroppen framförallt fötterna, hade jag väntat med det inlägget hade det nog inte varit lika entusiastiskt, men fan vilken härlig kväll det var) och sen stupade jag i säng.
Det var, med andra ord, en helt underbar födelsedag. Tack igen alla som på ett eller annat sätt bidrog. <3
tisha – cubus
förpingla hos emelie
göransgården-städning. och farväl.
