mys hemma hos oss
förpingla hos emelie
kakel.
göransgården-städning. och farväl.
(Hold the pointer over the picture to see caption text.)
I came to Sweden. I came to Halmstad. Unfortunately I took no pictures.
I came to Gothenburg. I met Marta. I met Alva. I took pictures.
I met Maggan. I took no pictures.
Marta and Alva.
I came to Stockholm. I met Anders. We went ice-skating. I took pictures. It was beautiful.
Ice-skating with Anders.
I met Agnes and Julie. We went to Ingarö. Then we went out. With people. Then we went home. Then it was Saturday. We wen to a demonstration against racism. Then we went to a vintage market. Then we went to Emmy’s birthday-party. Then we went out. With people. It was wonderful.
Two nights out with Agnes, Julie, Emmy, Cynthia, Anna, Dan, Mikaela, Oliver, Pelle, and others.
I came to Gotland. It was snowy. And by the way, why do we have flowers in the middle of December?
Snow and flowers.
On another note. Göransgården is now empty. And Aspuddsbadet is torn down. And who said democracy? And who said human rights? And excuse me, seriously, who wanted to protect the culture?
I’m in Halmstad now. Staying at my best best best friend Sara’s. She is lovely and Sweden is lovely too. Going to Gothenburg on tuesday I think. We’ll see what happens. This is Sara this summer:
Vackert. All clothes are vintage and Sara’s boyfriend Måns took the picture (I forgot my charger in Montréal so I’m using Sara’s computer and I found this picture here). <3
one of my favourite stores (because of their lovely lovely designs), are apparently assholes. And we don’t like assholes. The workers at Urban Outfitters in Stockholm wanted a collective labor agreement, simple terms, they wanted rights and a better working environment. So they went to the union. Who talked to UO. Who answered with saying ”Oh, we have an idea, why don’t we give the workers a choice? Either they start working for a staffing company that we rent them from, or they quit! Awesome, now we can treat them even worse, yaaay!”. So, Urban Outfitters are assholes, and I shall no longer buy clothes from their store (which is a big thing coming from me, since, as I said, I love their clothes.), and neither should you! Boycott Urban Outfitters now! Join the group on facebook, and Urban Outfitters fan page on facebook to tell them ”Shame on you”. If enough people do this, maybe they’ll understand that this is not how you behave if you want to earn respect from your customers.
If you want to read more about this, click on this link.
Love Torunn (who’s writing in english to reach as many people as possible)
Alltså. Det här är JÄTTEkonstigt. Jag har just hittat en ny favvisblogg. Och gissa var jag hittade den? På Amandavardet. Hur kan HON lyckas tipsa mig om DET HÄR?
För det är fantastiskt. Hörde ni det?
Jag önskar jag var som hon när jag var tretton. TRETTON! Herre min je.
Jamsession med Ayam och Ismael:
Filmkväll med Rose:
Katten:
Vice Magazine’s 15th Anniversary Party:
Det var det det. Sista bilden togs sent i onsdags natt. Kommer mer bilder från helgen inom korrrt!
Förövrigt, ett guldkorn från tidigt nittiotal:
Det här med den spännande hemliga saken som jag skrev om innan blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Skall ta allt från början. Såhär var det, att innan jag började blogga för lite mer än ett år sedan (augusti -08) så var det en tjej som heter MADELEINE EMILIA som fick upp mina ögon för hela bloggvärlden. Hon visade mig niotillfem, olfa och moderniteter. Och hon bloggade själv. En helt underbar blogg (som jag senare fick äran att göra headern till). Min blogg startades med en blogghelg hemma hos henne. Det var en underbar helg må jag säga. Photoshop-pillande, gissningar i kodningen, hundrastning och en sjudundrandes photoshoot i Laholm. Och pannkakor till frukost. Så jag har henne att tacka för den här sidan, som jag personligen tycker är helt underbar.
Under de dryga tre år jag känt Madde har vi haft våra toppar och dalar. Men trots tjafs, svartsjuka, avundsjuka, tårar och annat skit har vi tagit oss igenom det och kommit ut starkare på andra sidan. Vi har producerat en alldeles egen pjäs, vi har dansat, skrattat, hoppat, pysslat, kramats och pussats. Jag kan ärligt säga att jag älskar den tjejen. Hon är en av mina absoluta favoritpersoner i världen, och även om jag kanske har rätt många favoriter och egentligen inte gillar att rangordna så hör hon till de närmaste trots att vi just nu befinner oss 1400 mil ifrån varandra (med ett jävla världshav emellan).
För exakt ett år sen slutade Madde dock att blogga. Hemskt tycker jag. Och har tyckt det länge. Så jag föreslog att hon skulle börja gästblogga här för jag vet att hon älskar att skriva och är sjukt duktig på just det (och att hitta underbara små oaser här i världsvida nätet). Jag tänkte att så småningom skulle vi börja dela på bloggen och ändra designen så det blev en maddetorunnblogg istället. Men, svaret jag fick var nej tack.
Synd tycker ni kanske, men inte jag. För anledningen till att det blev nej tack är för att hon har börjat fila på en alldeles ny, egen blogg! Vilket ju är ännu bättre, eller hur? Nu har den lilla hoppetossan inte gett mig adressen till nya bloggen än, vilket är lite synd, men det kommer hörrni, det kommer.
Under tiden, medan ni väntar spänt på länken till den nya Madeleine Emilia-bloggen, så tycker jag att ni skall bomba hennes gamla blogg med grattis-i-efterskott-på-fölsedagen, för så är det, min lilla Madeleine fyllde nitton år igår den 26:e Oktober.
Här är lite nostalgibilder.
1. Blogghelgen, då allt började (ja alltså det var i trean så det var inte då allt började men med bloggandet liksom):
2. A Cobblestone Generation:
3. Blandat:
Så. Madde, älskade lilla Madeleine Emilia. Grattis på nittonårsdagen.
PS. De äldsta inläggen på Maddes gamla blogg tycker jag är de bästa. Långa, läsvärda, finurliga och klockrena.
Detta inlägg består av fyra bilder på mig iförd min nya helt underbara tjocktröja som jag nämnt ett par gånger (har även på mig paljettkjolen men det syns inte. Kommer dock använda den igen inom en snart framtid så var inte oroliga för det) och Eric iförd sin nya kavaj, som jag i ett försök att vara snäll och trevlig råkade smeta foundation på. Förlåt för detta.
Vad tycks?
(Tänkte för ordningens skull skriva vad vi faktiskt har på oss för de som missade det förra inlägget (förfest) om dessa kläder.)
torunn
tjocktröja från value village
paljettkjol från en vintageaffär på queens street i toronto (kommer inte ihåg vad den hette)
tights från hm
kängor från value village
brillorna kommer jag inte ihåg vart de kom från. erics.
och såklart världens bästa sjal som jag hittade på en lyktstolpe för fyra år sen och mitt skedhalsband som jag gjort själv.
eric har jag inte förhört ordentligt om detta så jag vet bara att kavajen är från Acne och skjortan från Vasuma (som förövrigt på sin blogg länkade till mig, haha!). Mycket stiligt i alla fall tycker jag!
Ps. Så mycket älskar jag that hipster porn att jag ville vara med där, så jag mejlade min väskbild, den som jag hade som visningsbild på fejjan ett bra tag och vet ni vad? Den ligger på sidan nu. Och klickar man på bilden kommer man hit. Det är ju bara för trevligt, tycker ni inte?
Efter att ha gått och lagt oss kl sex på morgonen, gått upp halv tre, ätit v ä r l d e n s bästa frukost på en brunchrestaurang, gått runt och lallat, köpt ögonsalva till mitt jävla ögonhelvete, köpt dyr kavaj till Eric, köpt paljettkjol till mig, köpt öl på jätteläskig ölaffär, har vi nu kommit hem igen. Duscha och peppa inför kvällens tillställning. Är väldigt nöjd med outfiten, glittrig lila/silvertröja modell 80-tal, kort, tajt svart paljettkjol, svarta tights och kängor. Och ett par ”buddy holly”-glajjor. Nöjd tjej. Bilder kommer. Såklart.
Eric kommer förövrigt vara sjukt stilig i nya kavajen från Acne, rutig skjorta från Vasuma, skitsnygga blanka skor med mycket spetsig tå och svart fluga till det hela. Bilder kommer på detta också.
Jag har sett den nu. Den där filmen. Coco Avant Chanel. Helt jävla underbar var den. Jag grät. Det är ett bra tecken. Som film kanske den var rätt vanlig. Fattig, föräldralös flicka går sin egen väg och lyckas. Men med tanke på att den handlade om en verklig person så är det okej. För det var ju så. Å andra sidan gråter jag till Mulan också. Inte för att det här var samma sak. Men det som var så underbart med filmen var Cocos intelligens och stolthet. Och kläderna. Det var inte jättemycket kläder med i filmen (alltså, det var det ju såklart, det var ju definitivt inget naket, men jag menar Cocos kläder), men det som visades var helt underbart. Åh jag vill ha hennes outfit på bild nummer två. Och ett. Och tre. Eller, jag vill ha alla hennes outfits från det att hon börjar klä sig som hon själv vill. Nå, jag älskade den. Det var en jävligt bra och gripande film helt enkelt. Dock kan jag inte låta bli att tycka att den påminner ganska mycket om La Môme, filmen om Edith Piaf. Någon som håller med mig om det? I alla fall. Se den. Se den se den se den. Den blir ju inte sämre av att Audrey Tautou är en av världens vackraste och duktigaste skådespelerskor heller.
