Det har gått en vecka sen jag städade, och av de sju dagarna har jag varit bortrest i tre, ändå har golvnivån återigen höjts med ungefär en halvmeter. Jag undrar hur det händer. Det är som att allt bara sprider ut sig medan jag inte tittar. Men det var inte det jag skulle skriva. Jag vet egentligen inte vad jag skulle skriva, jag ville bara skriva. Jag ville skriva någonting vackert så att någon nattmänniska därute skulle bli glad eller rörd eller få en insikt. Men det är svårt när man är riktigt glad. Jag kan inte skriva vackert när jag är glad. Det måste jag lära mig.
Nej, istället skall jag skriva lite om hyenor. Hyenor är ett av världens schysstaste djur. Idag på båten kollade vi på en film som hette Planet Earth. Det var någon form av naturfilm, vet inte om den hade någon mer poäng än att just vara naturfilm (såg bara halva), i vilket fall som helst var det himla vacker. De finaste delarna var elefanterna som vandrade över Kalahariöknen för att komma till vatten, och när de väl kom fram och hoppade i så hade de filma under vattnet. Det var så himla fint, elefanterna så sjukt glada och spralliga ut, och när de simmade såg det ut som att de cyklade som Hedvig påpekade. Sjukt gulliga. Inte alls som såna elefanter man ser på cirkus. Usch vad jag hatar djurcirkusar.
Den andra fina delen var om just hyenor, visste ni att när hyenor jagar så springer de inte bara och hoppas på det bästa, utan de hjälps åt i flocken och omringar sitt byte och sen delar de rättvist på allt? Inget jävla ”ledaren får äta först”, nej, de fixar en antilop om dagen och käkar tillsammans tills alla är mätta. Precis som det skall vara. Av alla efter förmåga, åt alla efter behov.
Men nu skall jag gå och lägga mig. Sov gott torunn, det har du fanimig förtjänat.
Puss å kreml.
Ps. Ni vet strössel? Det är ett himla fint ord, men krymmel, det är nog ännu finare. Kommer inte ihåg om det är danska eller norska, men det är i alla fall ett jävligt värt ord. Och en jävligt värd grej. Jag är sugen på strössel.
Ps igen. Ni vet Amelie från Montmartre? En av världens bästa filmer. Det finns en som är bättre, av samma regissör – briljanta Jean-Pierre Jeunet – och den heter De förlorade barnens stad. Så sjukt värd film. De två och Delicatessen på en filmkväll med glass och strössel och fint sällskap, det hade vart nåt det. Är det någon som är pepp på Jean-Pierre Jeunet-marathon med mig, strössel och glass?
Gonatt nu.
