JAG DÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖR! Har seriösa utslag runt ögonen och det KLIAR SÅ IN I HELVETE! Snälla skjut mig någon. Jag blir GALEN. Ser ut som ett monster också. AAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHGGGGGHHGGGHHGGHHGGHH!!!
Varning för hemska bilder nu. This is ugly. Men det är ärligt. Och jag är ju som bekant ett fan av ärlighet. Bli inte rädda, jag är fortfarande jag. Har inte förvandlats till ett köttätande monster på insidan (okej kanske lite, men bara när det kliar som mest). Bli inte förskräckta, hata mig inte, kom inte med facklor och högafflar till mitt hus i ett försök att döda det hemska monstret. Jag är ett snällt monster. Och imorgon skall jag till doktorn, så jag kommer bli normal igen. Se ut som en människa igen (om jag inte råkar äta upp doktorn i vredesmod). Can’t wait!
Detta är i skrivande stund. Man ser inte så bra för jag har inte världens bästa ljus/kamera, men you get the idea.
Det har i alla fall gått ner från igår morse. Alltså herregud. När jag vaknade kunde jag knappt se med vänstra ögat (vänster på bilden också eftersom det är spegelvänt). Det var en läskig upplevelse. Som sagt, jag är fortfarande snäll. Döda mig inte. Men tyck gärna synd om mig och kommentarsbomba mig om hur mycket ni tycker om mig, jag är i behov av bekräftelse just nu. Seriöst. Jag behöver få veta att jag är älskad. Eller nåt.
Jag hatar det. Spelet. Relationsspelet. Jag vinner aldrig. Får aldrig ens chansen. Jag vet inte vad som är felet med mig. Eller det vet jag visst, för det talar alla om för mig hela tiden. Jag är för på. Jag tycker det är konstigt. Jag tycker ärligt talat inte att jag är för på. Jag förstår inte hur jag kan vara den enda som – efter att ha umgåtts i fem timmar, pratat om allt mellan himmel och jord, nervöst fnissat, pussats lite, haft sex (oh no she didn’t – yes i did), legat och hållt om varandra i flera timmar (och när jag skulle ut och röka fått ”please don’t go” viskat i örat), sovit, ätit frukost, sen setts igen lite snabbt och delat en cigg – är sjukt intresserad. Jag förstår inte det. Är det bara jag i hela världen som fattar tycke för någon så ”snabbt”? Och vadå för på? En inbjudan till en filmkväll en vecka senare. Är det för på? Hur kan det vara för på?
Jag har aldrig förstått det här med att du måste vänta minst tre dagar innan du får smsa pojken eller flickan du tycker om. Visst, jag har följt spelets regler och lydigt väntat de där jävla tre dagarna. Likförjävlabannat funkar det ändå inte.
Min vän Myriam säger ”he’s an asshole, we should kick his ass”. Min kompis Eric säger ”ge honom tid.”
Jag håller inte med någon av dem. Jag vill inte slå någon. Jag vet inte riktigt än vad som händer och jag hoppas innerligt att 1. han inte upptäckt min blogg. 2. han, ifall han har det, inte upptäckt googles översättningsfunktion. Men ge honom tid? Att ge någon tid är det samma som att ge upp, eller möjligtvis ge sig in i ett evighetslångt valsande. Som en kille jag träffade på en festival. Nämner inga namn nu på grund av incest-sverige. Men. Vi höll ihop hela festivalen utom sista kvällen, då jag efter att han inte kommit till stället vi bestämt träff på såg honom stå och busa med en tjej han haft ihop det med innan. Jag sa ingenting, jag gjorde ingenting, jag gick därifrån och sket i alltihopa. Gav tid, eller gav upp. Kalla det vad du vill. Sen sågs vi på morgonen sista dagen och hade ett väldigt fint avsked. Sen hördes vi av igen när jag kom till staden där denna pojke bodde. Vi råkade ses på en krog. Tydligen populär krog det där jävla stället. Alla jag känner går dit = incest incest incest är bäst familjefest. Fick senare konstigt, möjligtvis bittert, sms om nåt ragg som jag tydligen skulle haft den kvällen. Skitkonstigt. Han satt med nån tjej, jag satt med min kompis som råkade vara kille. De klängde på varandra, jag och min kompis pussades lite. Men mest satt jag och önskade att jag var den där tjejen han klängde på. Sen, nu, några månader senare får jag ett sms ”jag drömde om dig inatt”. Vad skall det betyda? Betyder det att han är intresserad i alla fall? För jag tolkade ju det som att han verkligen inte var det. Fattar ingenting. Det är det som uppstår när man ger tid. Förvirring.
Så, detta händer mig hela tiden. Jag blir fäst vid folk snabbare än de blir fästa vid mig, och så skrämmer jag bort dem, och så slutar jag ensam på botten i den svarta sörjan som kallas ångest. Och jag undrar bara om det bara händer mig, eller om det finns fler som jag ute i vida världen? Eller kanske till och med i lilla sverige? Om det finns det, så lämna en kommentar. Vi kan se det här som världens 1. längsta 2. sämsta 3. ärligaste kontaktannons.
Mitt näst sista ord för dagen är en låt, som beskriver mig rätt bra. Eller inte mig men det jag känner och tänker (finns tyvärr inte på spotify, men fyra låtar har de HÄR):
Och mitt sista ord är också en låt, som egentligen inte har med inlägget att göra, men eftersom orsaken till inlägget är facebook (jag hatar facebook. så fort jag kommer hem skall jag fan sluta använda den jävla skiten) och eftersom den är så jävla klockren, så får ni den ändå (spotifylänk hittar ni HÄR):
Inatt sov jag på gotland för första gången sedan i julas. Och jag sov som en stock, på en sjuuuuukt obekväm kudde. Jag kunde ha letat lite efter en annan kudde, men jag var så trött att jag inte iddes byta ut denna tingest som mer liknade en träbit än en kudde. Eller, den såg ut som en kudde, men det var som om någon tagit den absolut hårdaste madrassen de kunnat hitta, och sen skurit ut en fyrkantig del och stoppat in den i mitt örngott.
Så, när jag vaknade av att min mamma ringde för andra gången hade jag ont i mitt huvud. Jag var hungrig. Jag var grinig. Jag ville sova.
Jag gick ut på matjakt, mamma hade sagt något om mackor i frysen. Jag tittade i kylskåpet i hopp om att finna apelsinjuice, men det fanns ingen, och helt plötsligt kände jag en underlig känsla… ett monster jag inte visste bodde inom mig letade sig ut. Jag blev en liten fräsande varelse med långa fingrar som smög runt i huset och grymtande letade efter mat. På hallbordet hittade monstret en påse med tre gifflar i, ”eeshhmf!” sa monstret och slet till sig påsen med sina långa fingrar. Vidare tillbaka in i köket såg monstret en låda med after eight, och monstret tjöt av glädje! Då letade jag tillbaka in till min hjärna och sa förståndigt till monstret att ”nej, vi får inte äta av dem, speciellt inte till frukost.”. Men monstret gav mig en käftsmäll och slet fräsande till sig några after eight. I kylskåpet hämnades monstret den obefintliga juicen genom att dricka upp den sista mjölken samtidigt som det under fräs och grymt glufsade i sig gifflarna och after eighten.
Sen blev jag normal igen. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men det var en upplevelse, det var det. Synd bara att monstret åt upp alla gifflarna.
This is a blog written by Torunn Splitter - Right this moment living on Gotland. Here you find texts about thoughts, clothes, love, feelings, hate, politics, annoying things, monsters, bows, lovely things, boys, girls and a whole lot more. Here you find photos of lovely people, beautiful things, ugly things, clothes, bows and a whole lot more. An awesome blog in other words. And me? I: am angry, am loving, think I know everything even though I know I don't, am a very nice person. Welcome. <3
Det har i alla fall gått ner från igår morse. Alltså herregud. När jag vaknade kunde jag knappt se med vänstra ögat (vänster på bilden också eftersom det är spegelvänt). Det var en läskig upplevelse. Som sagt, jag är fortfarande snäll. Döda mig inte. Men tyck gärna synd om mig och kommentarsbomba mig om hur mycket ni tycker om mig, jag är i behov av bekräftelse just nu. Seriöst. Jag behöver få veta att jag är älskad. Eller nåt.
