Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
med käften full av blod och av saliv.
Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.
Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik
från de som jagade mig med stora tunga steg.
”Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik
medans mitt hjärta repeterade ordet feg.

Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt
att det är dem som sätter villkoren inatt”
Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
för allt jag såg var vrede, våld och blod.
Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut
så stanna jag i steget där jag stod.

På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
bar de alla sotsvart blick och uniform.

Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
Allt ni finner obehagligt, onormalt.
Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest
och infektera erat samhälle totalt.
Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
För er är jag från Uzbekistan.
Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
Er ryska maffia och eran taliban.

Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.
Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.

Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
Perverterad satanist. Beväpnad djurrättsaktivist
och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.

Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
Jag är hemlös och packad och hög.
Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.

Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men…

Jag är inte rädd…

Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans
det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.
Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.

Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
eller att de stampa på det lilla som blev kvar.
Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
som en sol och som den segrare jag var.

Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
själva stadens puls och djupa andetag.
Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga…

Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.

Jag vet att det låter helt sjukt på de flesta sätt som går. Om ni inte tycker det så kan jag tala om för er varför det är så sjukt.

1a. Jag loggar in på facebook varje dag, nästan. Det är det första jag kollar när jag råkar befinna mig inom en armlängds avstånd från internet, vilket gör att jag verkligen är helt säker på vad jag har för lösenord, det är i princip omöjligt att glömma det, vilket gör att det hela är sjukt konstigt.

1b. ”Jag loggar in på facebook varje dag, nästan. Det är det första jag kollar när jag råkar befinna mig inom en armlängds avstånd från internet” Låter inte det citatet helt sjukt? Blir ni inte ledsna av att tänka på det citatet? Jag blir i alla fall ledsen av att det första jag tänker på när jag sitter framför mitt största fönster mot världen och kan leta upp i princip vad jag vill, hur galet ovanligt det än är eller hur galet svårt att hitta för att det är så vanligt det än är, om jag har lust. Men nej, jag vill kolla min facebook. Även om jag pratade med min bästa vän igår så vill jag kolla hennes och alla andras statusuppdateringar idag.

1c. Och är det inte konstigt att jag inte gör något annat än att skumma igenom uppdateringarna och kanske om jag inte är trött läser dem och trycker på gilla-knappen på vissa av dem? Som om jag liksom delade ut något slags poppispoäng.

1d. Och är det inte ännu värre att jag när jag lagt upp en ny bild tvångsmässigt går in på facebook så ofta jag kan för att kolla hur många som gillat eller ännu hellre kommenterat.

1e. Och är det inte nästan lite sorgligt att jag skriver om det på min blogg?

2. Men det konstigaste av allt är ändå att jag inte lyckats lösa det. För det där nedrans bekräftelsemailet kommer inte till min inkorg på min mail. Det är jättekonstigt. Vilket får mig att dels bli sjukt arg på… något, att jag inte riktigt vet vad jag skall göra (inte så att jag blir besinningslöst arg, mera att jag inte vet vad det är som är fel så jag kan inte riktigt välja vad det är jag är lite småarg på).

Så, nu när jag dels har beklagat mig och dels bett om ursäkt (på mitt eget vis) för min svaga karaktär (beroende av facebook, pretentiös och kan inte erkänna ifall jag nu skulle vara beroende av facebook osv, osv.) och förvarnat om vad det här blogginlägget handlar om, skall jag berätta varför jag så gärna vill in på facebook, för det jag vill ha tag på vill jag fortfarande ha tag på och måste komma in på facebook för det, om ingen här råkar känna nån som jag behöver få tag på för att få tag på det jag söker.

Vidar, jag, Ralle och Sebbe pratade om musik, och Vidar nämnde en kentlåt, som heter Kallt Kaffe. Den låten kommer jag för alltid förknippa med min kompis Ewelina. Hon var en väldigt nära vän till mig, vi lärde känna varandra på ett läger i slovakien, och hon gjorde en video till den här låten, som för det första är skitbra och för det andra så är jag med i den, och det ville jag visa för mina vänner, för de är så bra att de skulle uppskatta’t.

Men. Problemet är att jag inte pratat med Ewelina på typ en miljard år (eller det känns som det) och därför har jag inte hennes nummer, hon har inte sin helgon kvar, jag har glömt alla sätt att kontakta henne, utom facebook. För vi är ändå vänner på facebook. Men jag kommer inte in på min facebook. Därför skriver jag det här inlägget.

Om någon som känner Ewelina fortfarande läser min blogg så kan ju någon skriva en kommentar. Var är hon och vad gör hon och var hittar man den där videon?

Tack och puss och hej och gonatt!

Men okej, visst. Jag kallar också folk för saker, placerar in dem i fack. Vissa är punkare, andra är poppare, några är hiphopare. Men jag gör det utan att lägga en värdering i det. Jag tycker inte mindre om en person för att den lyssnar på en annan sorts musik än jag, för den inställningen tycker jag är fruktansvärt idiotisk, ja rentav korkad.  Så gå och facka dig själv och dra inte in mig eller någon annan i det!

Men, utlovade bilder från punkkakan kommer här:

Nu finns det en tråkig sak med det hela också. Bara fyra låtar finns att få tag på (om man inte har det gött och känner nån som har ett exemplar av deras första ep till övers (tyvärr, min är förlorad i en låda på en vind)), tre här och en här.

Men jag skall inte hålla er på sträckbänken längre, ni är säkert sjukt nyfikna på vad det här underbara bandet heter egentligen, och det skall jag tala om för er. De heter inget mindre än

Vincent Vicious

Så. Det var nästan allt jag hade att säga i det här inlägget, det jag (fast det egentligen inte är jag utan Vincent) har kvar att säga är detta: