1. Öppet brev till Carl Bildt

    11 maj 2013 by torunn

    Jag skrev ett öppet brev till Carl Bildt häromdagen, och mailade det till honom och alla tidningar jag hittade adressen till. De flesta tidningar har dock en gräns på 3000 tecken, så jag vet inte om det kommer komma med någonstans. Men jag postar det i alla fall här och nu och de som vill får läsa helt enkelt. Dela och sprid gärna så han tvingas läsa det!

     

    Öppet brev till Carl Bildt.

     

    Carl Bildt. Jag vet knappt var jag skall börja. Jag tänker inte försöka sätta dit dig eller bevisa något, för som du själv säger så ”finns det de som har som sport att sätta dit Carl Bildt, men då skall man ju ha lite bättre på fötterna innan man ger sig in i detta”. Jag vill bara att du skall veta att jag vet att ditt samvete inte är rent. Och jag vet att du vet det också. Det är inte ditt fel att du föddes i en uradlig familj, men faktum är att du gjorde det, och med arvet kommer också arvssynden. Dina förfäder var med och plundrade och roffade åt sig och det är det arvet som du lever på idag. Du kan inte hjälpa det, man väljer inte i vilken familj man skall födas, men varje dag har du ett val. Varje dag när du går till jobbet har du ett val, att fortsätta utnyttja andra människor för din egen och dina kompisars personliga vinnings skull, eller att säga nej, jag som har makten tänker använda den för att hjälpa dem som inte föddes uradliga. Jag behöver inte ens ta upp exempel, det är bara att gå in på google och söka på ditt namn så har du en översvämmad internetsjö av smutsiga skålar med dina hala fingrar i. Du är som en teflonpanna, allting rinner av dig, tror du. Men det finns de som kommer ihåg allt, vi som inte lever i din värld, vi som får betala priset för din vidriga politik. Men som sagt vill jag inte argumentera, för jag vet, och du vet, att du är en mycket bättre retoriker än jag, och allting jag säger kommer du ha ett långt och halt svar på. Jag vill inte ens ha ett svar. Jag vill bara veta att du läser det här, och att du tänker på oss ibland och skäms. För jag vet att du vet att din politik inte gynnar alla, jag vet att du vet att du bara tänker på dig själv. Du tycker att det är vårt eget fel, att alla har samma förutsättningar, det är bara att jobba hårt så kommer man till toppen, men innerst inne, är det verkligen så, tycker du verkligen det, eller är det någonting du intalar dig själv varje kväll innan du somnar? Finns det inte ett sätt att göra saker och ting som inte skadar någon någon annanstans? I något jävla land någonstans långt borta, i någon förort någonstans som du aldrig ser, i någon liten avfolkad by någonstans som du aldrig kommer besöka.

     

    Du har en chans att göra rätt för dig, att rentvå ditt samvete. Varje dag har du det. Du kan när som helst säga stopp, det här är fel, vi måste sluta utnyttja människor som är svaga och som inte kan göra motstånd.

    Jag heter Torunn. Jag är 22 år och uppvuxen på Gotland. Sen jag flyttade hemifrån när jag var femton har jag flyttat ca 25 gånger. Jag hatar dig. Jag hatar dig så otroligt mycket och jag mår illa när jag ser ditt namn eller en bild på dig. Jag mår illa när jag tänker på dig. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte kommer fira din begravning som britterna firade Margaret Thatchers, och om du går ut och öppnar ögonen, om du går ut på internet och verkligen ser oss, vi som lever i verkligheten, så kommer du förstå varför. Jag vill som sagt inte ha ett svar, jag vill bara att du skall tänka på mig, tänka på oss innan du går och lägger dig varje kväll. Se våra desperata ansikten framför dig. Hör alla sånger vi sjungit. Se hur vi kämpar och kämpar för vår egen och andras överlevnad och ett drägligt liv. Tänka på hur du kämpar emot oss, och krossar oss med lätthet. Vi glömmer inte, och vi förlåter inte, och du kan intala dig själv hur mycket du vill att det inte är ditt problem, att det inte är ditt fel, men du vet innerst inne att det inte är sant, och jag hoppas att du en dag kommer till insikt.


  2. närminne

    31 oktober 2012 by torunn

    Mitt närminne har blivit helt fuckat. Jag var ju i Svalöv i torsdags/fredags, och på fredagen var tanken att jag skulle hämta ett gäng filmrullar från min kompis Antonia. Men när jag vaknade på fredagsförmiddagen var detta uppdrag som bortblåst ur mitt medvetande. Kom på det på tåget hem till Helsingborg. Så jag fick åka tillbaka till Svalöv igår för att hämta dem eftersom jag behöver dem när jag skall fota Hannes Stiller, anfallare i IFK Göteborg, på måndag. Allt gick bra, jag kom till Svalöv, fick en macka, en kopp te, rullarna och det senaste skvallret från byn. Sen tog jag och min vän Robert oss ner till internatet för att hälsa på de som stannat kvar över höstlovet. Rullarna låg kvar hemma hos Bef och Robert, men det hade jag inte en tanke på. Till slut var det dags att gå till bussen, och trots att jag haft koll på klockan hela tiden blev det ändå bråttom. Jag var helt säker på att jag missat bussen, men var ändå inte säker, för varje gång jag tror jag på riktigt missat bussen kommer den alltid. I missat-bussen-stadiet ringer jag Björn, och precis när han svarar inser jag att jag glömt rullarna. Då kommer bussen.

    Jag borde få utmärkelse för årets vimsigaste brud. Det finns fler saker jag glömt. Typ fem möten i skolan de senaste veckorna t ex. Ändringar i schemat som inte fått plats i min rutin. Det är dags att börja använda kalendern igen känner jag. Ha den med mig överallt och kolla den i god tid innan jag sätter mig på en buss eller ett tåg eller ställer väckarklockan.

    Idag är det i alla fall match mellan IFK Göteborg och HIF, Helsingborgs IF. På Olympiastadion, i Helsingborg, där jag bor. Jag vet att ni som regelbundet läser min blogg inte har en aning om det här och att det kanske kommer som en liten chock, men det är så att jag har förstått fotboll, och lärt mig tycka om det. Det började med att jag träffade en viss Björn. Ungefär två månader innan allsvenskan började. Två månader in i förhållandet, ni vet när allt är sådär fantastiskt gulligt och det är omöjligt att prioritera något annat än den en är kär i. Ja, förutom fotbollsallsvenskan då. Björn var tvungen att kolla fotboll, och varje match är bara 90 minuter, och jag ville så himla gärna vara med Björn, så jag fick vackert titta jag också. Och tittar en tillräckligt mycket på fotboll så förstår en. Det är som en dokusåpa. Rivaliteten mellan lagen, de olika spelarna med sina speciella färdigheter och personligheter. Spelets regler. Jag lärde mig spelets regler, lärde mig vad spelarna hette och lärde mig bli sjukt glad när IFK vann.

    Det låter kanske konstigt, tjugo män mellan 15 och 44 år (allsvenskans yngsta och äldsta spelare någonsin var så gamla) som jagar en boll i nittio minuter medan två män står och försöker få bollen att inte hamna bakom dem. Det är så jag hela tiden sett på fotboll, hela mitt liv. I knattelaget i lågstadiet var jag back. Det vill säga jag stod längst bak på plan och flyttade mig när bollen kom. Lät någon annan ta hand om den. Sjukt rädd för att den skulle träffa mig. Vet inte om vi vann eller förlorade, tyckte det var dödligt tråkigt. Värre blev det på mellan- och högstadiet. Alla killar spelade fotboll, alla tjejer spelade fotboll. Jag pallade inte. Idrottslektionerna innebar ångest, och det blev inte bättre av att alla hatade mig. Eller de hatade nog inte mig, men jag har mycket svårt att tro att någon annan än jag förstod och kunde uppskatta min existens. Killen som var värst hette Nils. Han var en kort, fruktansvärt ettrig snubbe som inte hade något gott i sig. Han spelade fotboll precis som den näst värsta, Isak. De kom från innerstaden och var dryga så in i helvete. Jag kom alltid på vad jag skulle sagt tillbaka på vägen hem från skolan, och en dag tänkte jag att fan, jag tänker ut vad jag skall säga nästa gång de gör eller säger något. Planerade en lång harang som jag var stolt över.

    Chansen kom såklart på en idrottslektion. Jag kommer inte ihåg vad han gjorde eller sa, det var länge sen nu, men jag var beredd. Lyckades kanske inte säga allt precis så som jag velat, men poängen om att Nils inte var värt ett jävla skit och skulle sluta som diskare på sin pappas restaurang fick jag med. Det träffade precis där det skulle, jag stormade säkert ut, jag kommer inte ihåg, men jag vet att jag var dramatisk som fan så det gjorde jag nog. Nils stod helt tyst. Alla var tysta. Jag vann den ronden. Efteråt sa min enda kompis i klassen – Elin, min bästa och äldsta vän fortfarande – till mig att det var lite väl hårt det jag hade sagt. Till och med hon som var på min sida tyckte det var lite väl elakt. Det gav jag blanka fan i, tog det mer som en komplimang. Det helvete som jag upplevde varje dag i skolan hade jag äntligen fått hämnd för. Nu spelar det ju ingen roll, men jag är ändå ganska glad att jag utan att ens tänka på det fick in lite klasshat i mitt tal till min plågoande.

    Och klasshatet är det som fått mig att förstå varför jag älskar fotboll nu. För den enda kampen/matchen/kriget jag verkligen bryr mig om är kampen mot kapitalismen. Jag inser själv att mina chanser är små. Det är svårt att vinna den kampen, och det gör mig fruktansvärt deprimerad emellanåt. Jag tänker på all jävla orättvisa som kommit till genom våld och död och upprätthålls av lagar som vi tror är till för att skydda oss mot varandra men som egentligen är till för att skydda de rika från oss. Alla vet om det. USA till exempel. Alla vet mycket väl att landet inte tillhör dem, alla vet mycket väl att de tog det från de som bodde där från början och att de tog det med våld. Skulle det hända idag, att det kom en massa folk från ett ställe och dödade alla på ett annat ställe, tog deras land och tvingade bort dem från deras hem så skulle det bli internationellt ramaskri. Absolut tänker ni, och det är därför det inte händer nu, för att vi är civiliserade människor som inte dödar varandra. Men tänk efter lite snälla. Under nittonhundratalet, NITTONHUNDRATALET, det århundrade vi föddes, hände det. Vi har inte blivit civiliserade människor, det har vi alltid varit, det är bara det att de 10% som äger ungefär 85% av jordens tillgångar nu behöver ”civiliserade” lagar och regler som gör att resten av oss inte enligt lag kan ta tillbaka det som egentligen tillhör oss. Den civiliserade livsstilen, freden vi kämpar så hårt för att bevara, den finns till för att vi inte skall säga ”hörrni, det här är orättvist, det de tagit från oss med våld måste vi med våld ta tillbaka”. Och alla som försvarar sig mot förtrycket är ”terrorister”.

    Till fotbollen då. Eftersom alla dessa lagar och regler hindrar mig från att skjuta huvudet av Carl Bildt, flytta ut i skogen och aldrig mer vara en del av det kapitalistiska systemet så kommer jag förmodligen inte vinna min kamp under min livstid. Som sagt gör det mig fruktansvärt deprimerad ibland. Men då finns fotbollen där, och jag får vinna lite. En behöver vinna ibland. Det är så himla härligt att vinna nämligen. Euforin går inte att beskriva. Det är lika härligt som att efter en timmes intensivt adrenalinstinnt agerande på en teaterscen ta emot applåderna. Det är som att under uppläsningen av ett tal skrivet från hjärtat se tårar i folks ögon. Det är som att kyssa någon en redan vet att en älskar för första gången.

    Nu skall jag på match fan. Puss!


  3. En sömnlös natt

    29 september 2012 by torunn

    Jag har inte haft svårt att somna på evigheter. Eller jo, men inte när jag varit ledig dagen efter. Brukar mest vara så att jag inte kan sova när jag vet att jag måste upp och hinna med 06.50-bussen. Sen när det är helg och sovmorgon somnar jag som en liten gris vid nio.

    Inatt är det annorlunda. Jag känner en oro och rastlöshet i kroppen jag inte kan förklara, förutom med att det är nordanvinden som jävlas med mig precis som alla andra höstar. Jag låg och stirrade i taket i ett par timmar med min kära Björn snarkandes som en, tja… som en björn, bredvid mig. Men till slut bestämde jag mig för att gå upp och titta lite i mitt gamla album från gymnasiet. Där har jag satt in brev, bilder, biljetter, vykort, kvitton osv. Jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket en förändras på så kort tid.

    Jag läste ett flera år gammalt brev från en av mina bästa vänner Hedvig. Hon skrev om vår vänskap och om att människor förändras och om hur hon såg på sig själv och hur hon ville att hennes liv skulle vara. Det var ett hårt brev, ett allvarligt brev, med saker som måste sägas även fast det är svårt. Jag grät när jag läste det, men inte för att jag blev ledsen utan för att jag är glad över att hon skrev det. I en sådan vänskap vi har, starkare än någonting, måste en kunna vara ärlig och rak och sann mot sig själv.

    Jag läste ett brev från min mamma som hon skrev till mig på min sextonårsdag (ungefär ett halvår efter att jag flyttade hemifrån). Först bad hon om ursäkt för att det var försenat och sen berättade hon lite vad som hände på Gotland och vad mina syskon hade för sig (Jobjörn hade flyttat hem och börjat äta kött, bra tyckte hon). Sen skrev hon om världen och hur hon ibland ångrade att hon skaffade oss, att hon mådde dåligt för att världen är påväg åt helvete och hon ville inte att vi skulle behöva oroa oss för det mitt uppe i tiden då man skall bilda familj och sätta bo. Men också att vi var det bästa hon gjort och att hon såklart inte ångrade det. Jag grät lite till när jag läste det.

    Sen läste jag ett brev från en gammal kärlek till mig. En kärlek som var så komplicerad tyckte jag då, men nu i efterhand förstår jag inte vad i helvete som var så jävla svårt och varför jag var så dum i huvudet och sumpade den personen, som är en av de människor jag än idag respekterar mest av alla jag träffat. Jag grät när jag läste det också, grät över min dumhet, och över hans vackra vakna ord som jag inte kunde ta till mig. Inte för att jag skulle vilja vara någon annanstans nu, jag trivs ändå helt okej i min lägenhet även om jag inte tycker om staden, och jag älskar min pojkvän mer än jag trodde var möjligt att älska någon. Jag älskar min skola, mina vänner och mig själv, jag trivs i Skåne, oftast, men om jag inte hade varit så jävla dum så hade jag fått uppleva lite mer av den personen och fått lite mer i utbyte än jag hann få innan jag sumpade det. Han var och är en helt fantastisk, och jävligt vettig, människa nämligen. Jag tror inte det hade hållt förevigt, vi var bara sexton och sjutton, men fan, vi hade kunnat få mer. Och för att vi kanske hade pratat lite oftare nu. Skäms fortfarande för hur jag hanterade det när vi pratar, men också för att jag valde en annan väg och gick ur nykterhetsrörelsen. Jag vet själv hur irriterad jag kunde vara när folk gick ur, jag fattade bara inte varför i hela helvetet de skulle vara så dumma? Kasta bort något så vackert som gemenskapen inom en folkrörelse, kasta bort det nyktra livet för att kunna hälla i sig GIFT!? Som dessutom smakade skit. Som förstörde folks liv. Som jag inte såg någonting positivt med överhuvudtaget. Så jag skäms när jag pratar med mina gamla unf-kompisar, för jag ser mig själv ur mina sextonåriga ögon och jag dömer mig.

    Men det var inte sentimentalt babbel jag tänkte fylla detta inlägg med, utan världen. Vad händer egentligen med världen vi lever i? Jag kan inte förstå, och jag vet att det låter naivt, men jag kan inte förstå varför det skall vara så jävla värdelöst? Varför sliter vi ut våra kroppar för att få pengar så att vi kan överleva när vi ändå inte orkar göra något med våra liv för att vi är så trötta av arbetet? Nu studerar ju jag så ni kanske tänker att hon skall inte säga något. Men när jag arbetade så arbetade jag hårt och länge, och aldrig med två dagar ledigt i rad, precis som det är för de flesta arbetande människor jag träffar på i mitt liv. Jag orkade aldrig göra någonting, jag levde för fryspizza och tv4. Orkade inte ens bry mig om att tycka något längre.

    Vad är det för fel på att vara naiv och tro på att en värld är möjlig där man inte behöver ha makt över någon annan? Vi hade filosofikafé på filosofikursen jag läser. Jag var tyvärr sjuk så missade det men var med under förberedelserna. En av frågorna vi tog upp var om krig är det värsta som finns. Jag måste erkänna att jag tog det direkt ur låten Fred. Sista hälften av sista versen lyder såhär:

    Om man då kämpar mot förtryck och hot
    för den frihet som man valt
    då blir varje krig en segerstrid
    och varje fred ett nederlag
    (hela texten här)

    Jag är så trött på allt. Jag är så trött på allt jävla tjat. Köp den här grejen så stöder du kampen mot det här. Eller så köper du den här grejen och stöder kampen för det här. Köp TVÅ av den här så SPARAR du tio kronor mot om du skulle köpt två annars fast det blir ju dyrare för dig ändå nu när du köper två även om du bara behövde en men 0.5% av det du betalar går ändå till behövande barn så det är okej… VILKEN JÄVLA KAMP FÖRS GENOM ATT KÖPA SKIT JAG INTE BEHÖVER?!  vill jag skrika. Men det känns så uppenbart att jag inte tycker det borde behövas.

    Okej okej. Till saken, jag fattar. Jag pallar bara inte med det här med makt. Frihet finns inte, pga makt. Och makt, vet ni vad det är? Makt är ett hot. Jag har makt över en myra för att jag är större än myran. Om jag vill kan jag lätt döda myran. Min chef har makt över mig för min chef har pengar som jag behöver för att betala min hyra. Om jag inte gör som min chef säger får jag inte några pengar och då kan jag inte betala hyran och så har jag ingenstans och bo och då kommer jag frysa ihjäl tillslut. Staten har makt över mig för om jag inte gör som de vill så sätter de mig bakom lås och bom och jag överlever endast för att de tillåter mig, och protesterar jag skickar de beväpnade människor som slår mig hårt med batong, och försvarar jag mig skjuter de mig. Jag kan inte kontrollera mitt eget öde för någon annan har redan bestämt vad jag kan göra och vad jag får göra, och gör jag inte så så får jag stryk, helt enkelt.

    Så, samhället vi lever i är byggt på hot. Och även om jag är nästan helt säker på att en ekonomisk kollaps tillika kaostid är påväg så vad fan skall jag göra? Om lagar och regler försvinner kommer den med mest vapen göra vad den vill. Jag fruktar en hemsk tid, där du dör om du inte gör som du blir tillsagd.  Jag är bara en liten människa som är rädd för att prata med personalen på min lokala pizzeria för att det känns som att de inte gillar mig. Vad skall jag göra mot all makt?

    Nu var det ju heller inte tänkt att det här skulle bli ett deppigt inlägg. För jag tror ju på ett samhälle utan makt, där bara det som behövs göras görs. I det samhället kommer det inte finnas utrymme för McDonaldsleksaker, poliser, övervakningskameror, reklamskyltar, Hollywoodfruar eller telefonförsäljare. Det enda jag behöver är att alla fattar det.  En vän sa en gång till mig att om man tog bort massproduktion skulle det ordna sig, och ja, det känns väl vettigt? Om jag behöver något kan jag alltid hitta någon som kan hjälpa mig genomföra det. Behöver vi ett hus får vi hitta någon som vet hur en bygger ett hus och så får vi göra det tillsammans, från grunden. Om jag vill ha en klänning med vippig kjol får jag lära mig att producera en, från grunden. Det måste ju gå, det har gjorts förr.

    Jag vet, som sagt, att det låter naivt. Och jag inser att det är många lösa trådar i det här inlägget. Jag kan inte allt. Jag vet inte allt. Jag har inte lösningen på allt. Jag har inte svaren. Men som den där kärleken jag nämnde förut skrev i ett av sina brev:

    ATT TYNA BORT ÄR INGET ALTERNATIV.

    Så jag kämpar på och försöker skaffa mig fler svar och hitta andra som känner som jag. Inte fan tänker jag tyna bort bara för att allt är skit. Så länge det finns förtryck finns det någon som är förtryckt, och så länge det finns någon som är förtryckt så finns det ingen frihet, och så länge det inte finns frihet finns det ett hopp om frihet, och så länge det finns hopp finns det en anledning att kämpa.

    Tack och gonatt

    Ps. Tänk på att det fortfarande finns vackert i världen. Som musik, vippiga kjolar, rosetter, skratt, kärlek, kyssar och smultron. Det är också en anledning att inte tyna bort.

     


  4. peanuts vs smoke

    22 februari 2011 by torunn

    Såg på nyheterna häromdagen, och upprördes av en snyfthistoria om en kvinna med extrem astma som bodde i ett fint villaområde där folk eldade mycket med ved om vintrarna. Den här stackars kvinnan var tvungen att ha ansiktsmask på sig på vintern för att det var så mycket rök från alla skorstenar. Jag blev alltså inte upprörd över de hemska grannarna som eldade i sina öppna spisar, utan över att reportaget överhuvudtaget sändes. Stackars stackars den här kvinnan, som bor i ett jättefint hus i ett jättefint område och inte kan njuta av det för att folk inte bryr sig om att det faktiskt finns ungefär en på tusen som inte kan gå ute utan ansiktsmask om de eldar i sin spis. Men herregud! FLYTTA TILL EN ETTA I RÅGSVED OCH SE HUR DET KÄNNS JÄVLA KÄRRINGJÄVEL!

    Jag har en kompis i Helsingborg som är allergisk mot nötter. Vet faktiskt rätt många som i likhet med min vän kan dö om man ätit jordnötter och andas på dem. I somras delades det ut gratis nötpåsar i Helsingborg, vilket betydde att ALLA åt nötter. ÖVERALLT. Min kompis kunde inte åka buss eller någonting på grund av det. Gör ett snyftreportage om henne och alla andra som har seriös nötallergi istället. Eller skit i det. Uppenbarligen är det jobbigt att vara allergisk mot grejer, men vad fan skall man göra? Det kommer ju förmodligen inte hjälpa att förbjuda vedeldning eller nötätning på allmänna platser, så varför göra ett snyftreportage om det? Skall man börja så kan man lika gärna förbjuda allt på en gång. Vi gör det tycker jag! Alla skall ha det lika dåligt. Vi förbjuder nötätning, rökning, vedeldning, pengabränning, grillning, parfym, hundar, katter, hårspray, gräs, hö, pollen. Hell, man kan till och med vara överkänslig mot el, låt oss stänga av elnätet också när vi ändå är igång!

    ELLER så kan vi börja hjälpa folk som har det jobbigt på riktigt. Typ de nio miljoner människorna vars land varit ockuperat i typ 44 år (newsflash: De har byggt en MUR runt en av städerna för att hålla hjälpen borta, känns som vi hört den här historien förut, eller hur var det nu? Aldrig mer sas det. Sägs det fortfarande. Vänta lite nu…?). Eller alla jävla barn som svälter ihjäl lite varstans i världen på grund av att folk inte kan tänka längre än till sitt eget jävla staket. Eller de vänsterfolk och invandrare som varje dag får motta hot och trakasserier från vad de nu kallar sig; patrioter, nationalister, nazister, inte-nazist-men-nationell-socialist:er, rasister (tror jag tänker kalla dem idioter kort och gott). Eller alla de människor som blir utförsäkrade trots att de är så sjuka att de måste ha hemhjälp ”Ja, okej, du är så sjuk att du knappt kan diska din egen disk eller gå på toa själv, men jobba kan du fanimig göra! Du kan ju bli telefonförsäljare till exempel, då behöver man inte röra sig så mycket.” vilket faktiskt är en jävligt komisk grej att föreslå eftersom att nästan hela Sveriges befolkning känner ett outgrundligt hat inför telefonförsäljare och tar varje chans de får att häva ut sin inneboende ilska och bitterhet de tillskansat sig genom att leva ett totalt meningslöst liv byggt på konsumtion över första bästa lilla sextonåriga telefonförsäljare som ringer sitt första jobbsamtal. Tro mig, jag har jobbat som det i hela två dagar, man blir mentalt nedbruten på ungefär fem minuter. Skitbra jobb för en som redan är fysisk sjuk. Jättebra tänkt!

    Så. Det var vad jag hade att säga idag. Nejdå, jag är inte bitter. Förövrigt, pappa om du läser det här, kan du ringa mig någon dag?

    Gonatt


  5. det här får ni göra vad ni vill av

    15 september 2010 by torunn

    liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra liberal kan man va om man redan har det bra.


  6. overklighetens folk

    13 juli 2010 by torunn

    Jag är inte verklig och jag tänker aldrig bli. För jag drömmer fortfarande.


  7. aldrig mera rädd

    11 juli 2010 by torunn

    Jag flydde som en fågel över gatorna en natt
    med käften full av blod och av saliv.
    Jag flydde som jag brukar som en råtta från en katt
    förödmjukad, förnedrad, för mitt liv.
    Natten fylldes utav våld och vansinniga skrik
    från de som jagade mig med stora tunga steg.

    Bättre fly än illa fäkta” skrek min tanke i panik
    medans mitt hjärta repeterade ordet feg.


    Och med min harhjärtade fart så kom de efter ganska snart
    men genom skräcken skrek mitt hjärta som besatt:
    Att ”om du flyr på detta sätt så är det inte mer än rätt
    att det är dem som sätter villkoren inatt”
    Och jag vet inte vad som hände vad som styrde mitt beslut
    för allt jag såg var vrede, våld och blod.
    Men i samma stund jag skulle lyckas undfly dem till slut
    så stanna jag i steget där jag stod.


    På en sekund var de ikapp mig när jag långsamt vände om.
    De kom emot mig som en störtvåg som en storm.
    Och fastän natthimlen blev vit av deras vrede när de kom
    bar de alla sotsvart blick och uniform.


    Och allt blev stilla en sekund och jag darra´ som en hund
    hjärtat sprängdes i mitt bröst vid varje slag.
    De kom emot mig i en ring och jag fatta´ ingenting
    men i den stund som mina ben gav vika hörde jag mig stå och skrika:


    Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
    För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
    och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
    Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
    För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
    för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.


    Jag ska vara allt ni hatar. Allt ni fruktar allra mest.
    Allt ni finner obehagligt, onormalt.

    Jag ska sprida mig i landet som en farsot som en pest

    och infektera erat samhälle totalt.

    Ja, för er ska jag va blatte, jugge, kosovoalban.
    För er är jag från Uzbekistan.
    Med hiphop-stylad burka med kroksabel, turban.
    Er ryska maffia och eran taliban.


    Jag ska se det som en seger om ni ser mig som en neger.
    Hiv-bärande, Kat-tuggande svart.

    Jag snor cyklar, jobb och brudar. Jag är juden ibland judar.
    Jag är ZOG och jag finns överallt men ni vet inte vart.


    Ni gissa rätt att jo, javisst. Visst fan är jag er kommunist.
    StaliLeniTrotskiMaoAnarkist.
    Perverterad satanist.
    Beväpnad djurrättsaktivist
    och mycket riktigt ska jag vara er kastreringsfeminist.


    Jag är er samhällsparasit. Handikappad transvestit.
    Jag är hemlös och packad och hög.

    Rastafari och vegan könsopererad lesbian.
    Herregud jag ska så hjärtans gärna vara eran bög.


    Ja, det är mig ni ska hata. Denna natt på denna gata.
    Bara kom! Jag är fienden av varje typ och slag.
    För om vanlig innebär att vara nåt av det ni är
    och dela era ideal då ska jag aldrig nånsin bli normal men…


    Jag är inte rädd…


    Ni kan nog gissa hur det slutade, jag hade ingen chans
    det blev emo-ärr och tjugofyra stygn.

    Och en sirenskrikande färd i en hysterisk ambulans
    och en Salhgrenskavisit på fyra dygn.


    Men jag minns knappt vad som hände, jag minns knappt att de slog
    eller att de stampa på det lilla som blev kvar.

    Jag minns bara jag låg blödande och värkande och log
    som en sol och som den segrare jag var.


    Och med gatan mot mitt öra tyckte jag mig kunna höra
    själva stadens puls och djupa andetag.
    Sedan hörde jag en sång från varje port och trappuppgång.
    Ja, det var så marken börja gunga och jag hörde staden sjunga…


    Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
    För hur hårt ni än kan slå ska jag vara hårdare ändå
    och av det hat som kommer ifrån er får ni tillbaks fem gånger mer.
    Men jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Jag är inte rädd. Nej, jag är inte rädd.
    För var och en av oss som dödas ska tusen nya födas
    för att stå här blodig bränd och svedd, tillintetgjord men aldrig mera rädd.


  8. gryningsdoft

    05 juli 2010 by torunn

    Sommarmorgnar luktar mycket speciellt och mycket härligt, och med trevligt sällskap är det faktiskt inte så jobbigt att gå genom hela stan hem även fast klockan är mellan tre och halv fyra. Det enda som inte luktar gott på vägen är häcken som skyddar vår trädgård mot insyn. Den luktar helt förjävligt, speciellt såhär års när blommorna håller på att vissna. Men när man väl trängt sig igenom den och kommit in på gården finns det en eller två jordgubbar som ligger och väntar på en längst nere under bladen i jordgubbslandet. De är precis lagom små och söta, såna som man kan stoppa in hela i munnen utan att det blir för stort liksom. Perfekta jordgubbar. Mums. Och inne i trädgården luktar det najs igen. Superbra välkomst må jag säga. Men nu skall jag sova, för om tolv timmar börjar första dagen av fyra dagar på mitt nya jobb, wuhu! Jag får åka ut och segla med lyxig båt samtidigt som jag serverar vin till rika människor. Ganska soft och roligt jobb tror jag, synd bara att det infaller under fyra av de sju dagar jag hade velat vara totalfokuserad på politik och gamla vänner jag inte träffar ofta. Nu börjar den vänner, om några timmar går startskottet för största veckan i år! Alternativveckan! Det är ju så att man blir förundrad.


  9. alla tjejer kissar

    02 maj 2010 by torunn

    Sökningar som i dessa dagar lett någon till min blogg är kissande och pissande tjejer. Jag vill bara tala om för den eller de som sökt på det att det faktiskt är så att alla tjejer kissar, och bajsar, även fast det kan vara svårt att tro. Dock har jag inga bilder på kissande tjejer, eller det har jag iofs, men inte nytagna. Och inga där man ser något intressantare än min vackra vän Helena som sitter på en toalett. Hon hade lika gärna kunnat sitta på den med locket stängt, så lite av själva kissandet ser man. Sen tycker jag faktiskt, ärligt talat, att det är lite smått suspekt att söka på just den termen.

    Jaja, nog om det, åter till väsentliga saker, som bilder t ex!


  10. första dagen i maj

    01 maj 2010 by torunn

    Lite lite lite önskar jag att det kom lite lite lite snö den tionde. Ni som fattar fattar, ni andra kan fundera på den.

    Idag har jag demonstrerat, det var lite av en besvikelse. Vi började med brunch och dokumentärfilm på Roxy – Folkets Bio. Det var fantastiskt bra. Sen gick vi en väldigt lång väg, men de flesta droppade av efter halva vägen, och när vi gick på gatan blev vi påkörda av en bilist som inte fattat att det inte är okej att störa en demonstration, sen kom polisen och sa att vi störde trafiken!? Ursäkta men det var faktiskt trafiken som störde oss. Sen blev det bråk ”internt” och vi pallade inte mer och gick hem. Men det fina är att Josefine från Skövde är här och hälsar på oss igen! Jag börjar misstänka att jag har någon slags fetisch för rödhåriga tjejer. Min allra allra bästa vän Sara är rödtott, en av mina närmaste vänner, Helena är det, och så Josefine som jag iofs inte känt så länge men som jag tycker helt sjukt mycket om!

    När vi kom hem sov jag lite i soffan, sen när jag kom in i ett av sovrummen så låg alla där och hade mysgos och pratade, så jag klämde ner mig i mitten och gosade. Det var en perfekt avslutning på dagen, som iofs inte är slut än… Och teven har inte varit påslagen – framsteg!

    Imorgon skall jag hem till mor min och deklarera + försöka få henne att lära mig hela ”När lillan kom till jorden”.

    Och här kommer lite bilder från förra helgen. Lånade Josefines objektiv lite, det var skoj! (jag är sjuuuukt seg på att uppdatera, jag vet, men jag har ingen ordentlig tillgång till internet).