Häromnatten stod jag på en balkong hos en vän. Det var dimma, och allt var väldigt vackert, trots det stora billighetsvaruhuset mitt i utsikten. Jag sa ”Åh, jag älskar dimma!”. Då sa min vän ”Jag älskar min familj, men okej”. Dagen efter det satt jag, min vän och min väns granne/vän och pratade om just att älska. Eller att säga att man älskar. Min vän tycker att älska är ett uttryck som slängs runt alldeles för mycket. Även andra ord, som till exempel fantastisk, tyckte han också förlorar värde för att människor använder det för ofta.
Den här diskussionen fick mig att fundera på hur jag använder såna uttryck och ord, och hur mycket jag menar det jag säger. Jag är inte klar med funderingarna än, så jag tänker fundera samtidigt som jag skriver.
Fantastisk, briljant och underbar är ord som jag använder ofta. Kanske för ofta, men jag tror att mina kontraster är lite skarpare än min väns, med detta menar jag inte att min vän inte är skarp eller djup eller har kontraster eller så, utan att när jag tycker om något, så tycker jag verkligen sjukt mycket om det, och tvärtom. Om något är bra, så räcker oftast inte bra som beskrivning för mig. Hade det gjort det hade jag förmodligen inte tyckt det var värt att prata om det heller, och verkligen inte att skriva om. För mig känns valet mellan att skriva eller prata om något som inte är mer än bara bra och något som är fantastiskt, briljant och underbart inte särskilt svårt.
Till exempel, vi pratade bland annat om kakor. Jag älskar kakor. Jag tror inte att livet skulle vara lika fantastiskt om det inte fanns kakor. Jag hyllade en speciell kaksort extra mycket, en kaksort som jag och min morfar brukade äta ibland, och vi åt med andakt. Det är nog den godaste kakan som finns. Kanske mycket på grund av att jag inte äter den så ofta (dyr) och att det var en speciell grej när jag fick en sån kaka av min morfar, vilket inte var jätteofta det heller, just på grund av att den är rätt dyr och speciell och det vore synd om man föråt sig på den. Men jag älskar den kakan i alla fall. Den är fantastisk. Den är himmelsk. Ballerinakakor är goda, riktigt goda, men den här sortens kaka är fucking fantastisk. Det skulle aldrig falla mig in att skriva ett helt stycke om ballerinakakor (även om jag äter ballerina oftare), just för att de inte är fantastiska, de är bara bra. Riktigt bra, visst, men inte mer än det.
Jag vet inte om min poäng framgår, som sagt funderar jag samtidigt som jag skriver så det kanske blir lite förvirrat. Jag hoppar tillbaka till dimman nu.
Dimma är som de här kakorna jag ägnade ett helt stycke åt. Det händer inte så ofta, och när det väl händer så är det som att det samtidigt som allt blir lite halvsuddigt också blir tyst. Och tystnad kan vara så himla speciellt när man bor i en stad, där det sällan händer. Jag älskar dimma. Speciellt efter en äcklig varm dag fylld av ljud. Och suddigheten. Min kompis Joel berättade en gång om när han fick glasögon. Han sa att innan han fick dem hade han alltid trott att världen var lite suddig i kanterna. Det har jag aldrig upplevt, förutom i fotografier och i dimma, och jag älskar det. Jag hade inte älskat det om det varit konstant, då hade jag kanske älskat skärpa istället, men jag tror man kan älska saker när de händer just för att de inte är konstanta.
Sen är det ju det här med människor. Det finns en ganska stor hög människor jag verkligen älskar. Och högen med fantastiska, briljanta och underbara människor är ännu större. Jag tycker inte att det förminskar värdet i orden. Alls, överhuvudtaget. De människor jag älskar älskar jag, och det spelar ingen roll om jag känt dem en dag, ett år eller ett liv. Jag har aldrig sagt ”jag älskar dig” utan att känna det i hela kroppen samtidigt, som om jag skulle kunna sväva om jag fokuserade tillräckligt mycket på min kärlek till den jag sa det till. Visst att jag kanske inte älskat personen nästa dag (fast det har nog aldrig hänt), men det spelar ingen roll hur kortvarigt det är, det är ändå äkta. Som jag ser det så kan kärleken inte ta slut. Alltså, det är klart att man kan sluta älska, och därmed att kärlek tar slut, men det finns ingen kvot. Kärlek kommer inte från en behållare som kan bli tom. Det finns alltid kärlek kvar att känna och ge. Och det är väl så att den kärlek jag känner för dimma, skymning och kakor inte kan mäta sig med kärleken till mina vänner och min familj (förvisso ser jag mina vänner som min familj). Men vissa människor gör mig faktiskt lika förundrat lycklig som dimma, och en del kakor gör mig lika pirrigt glad som vissa människor. Så någon slags likhet mellan kärlekarna finns väl där i alla fall. Eller så beror det på upplevelser jag haft med människor jag älskat som gör att jag känner kärlek till små värdsliga ting som en kaksort, en virkad handledsvärmare eller ett väder, vare sig jag kommer ihåg personen eller inte.
Så, nu skall jag försöka sammanfatta det här på något vis.
Jag älskar. Jag älskar nu, då, mycket och mest hela tiden. Jag älskar att älska och min kärlek är inte relativ. Min kärlek kommer aldrig bli mindre värd, aldrig bli mindre intensiv och aldrig ta slut.
