Dagen började med varannan Bob Hund varannan Hello Saferide. Sen övergick jag till att totalt förlora mig i musik med ord jag inte förstår men som går rakt in i hjärtat. Waow. Det finns nog inget som är så vackert som det här.
-
glödsol och hoppipölar
10 februari 2010 by torunn
-
födelsedagen – del 2 – summeringen
18 januari 2010 by torunnOkej. Nu kommer det. Ni vet ju redan vad jag skulle göra. Kladdkaka hos Johanna och middag hos Jack och dans på Strand.
Så blev det. I min fina spetsklänning utan strumbyxor begav jag mig till Wollmar Yxkullsgatan och där fick jag inte bara kladdkaka utan även frukost och en bok som jag önskat mig (Johanna är en jävel på att komma ihåg saker man nämner i förbifarten), nämligen Mannen som dog som en lax av Mikael Niemi (min favvisförfattare). Värt som tusan.
Sen kom jag hem till en stressad Jack som var i full gång med att laga mat. Vi hade fått lite återbud så vi ringde Michael och Nadja som fick vara stand ins. Inte fy skam med tanke på hur god maten var. Love kom också och vi käkade lax och senare glass. Av Love fick jag en teckning föreställande en rökande aktris. Jack gav mig en sån där uppklippt ballongvisp som man pillar sig i håret med. Ni vet den där rysliga, obehags-fast-härlig-ändå-känslan? Av Nadja fick jag två rosa tulpaner (min favoritblomma) och en daim med nån lustig citron/apelsin-eftersmak.
Sen gick vi till Strand där vi mötte upp Cynthia och Emmy som gav mig en cupcake och ett munspel (så nu bara måste jag helt enkelt lära mig spela på det). Sen fortsatte vi in på klubben och träffade Odd och Johanna. Jag fick en såndär glittrig plupp i pannan som jag inte kommer ihåg vad det heter. Sen skingrades alla hela tiden och den enda jag höll ihop med var Love, som kände sig lika malplacerad som jag (Strand kan vara riktigt jävla läskigt när det är på det humöret).
Vi dansade lite, ibland med Cynthia och Emmy, ibland med oss själva (och jag måste säga att vi var jävligt bra på det). Vi stod och lyssnade på folk som pratade med varandra (Jack och resten). Vi pratade med varandra. Vi tittade på människor och var förundrade. Vid ett tillfälle pratade jag med Nadja om hår också vill jag minnas.
Sen kom Victor och jag begav mig ut i kylan för att göra honom sällskap i den 45 minuter långa kön. Det var nog värt det, för när vi kom in släppte vi alla hämningar och ägde dansgolvet. Det är så jävla härligt det där, när man bara skiter i att man känner sig obekväm och lämnar bort kontrollen till förmån för rytmen. Sen dansade vi oavbrutet tills det stängde.
Ungefär mitt i blev jag på riktigt uppbjuden av en sjuuuukt söt tjej som hette Marie (upptäckte sen att vi hade gemensamma bekanta men vi spar den historien). Vi dansade (trillade) runt som galningar. Hon var fin och jag blev glad. Pojken med det fina leendet som jag skrev om för några dagar sen, från Baba, var också där, och han var fin. Om jag någonsin ser honom igen skall jag tala om för honom hur fin han är.
Dan var också där, och massa random folk man stött på i sitt liv. Det hela var fint, allt som allt.
Sen trillade vi hemåt, eller, jag trillade och ramlade och Jack, Love och Victor gick som normala människor. Först lämnade vi av Victor på tuben, sen tvingade jag in oss på 7-elva för att köpa cigg + frukost. Sen trillade vi vidare hemåt. Väl hemma lyckades jag inte knyta upp mina skosnören så Jack god som han är fick hjälpa till med hjälp av en nyckel (dödens dubbelknut). Love tog sin väska han lämnat och begav sig hemåt, jag drack jättemycket cola, kollade fejjan, skrev ett entusiastiskt blogginlägg (tio minuter senare kände jag hur ont jag hade i hela kroppen framförallt fötterna, hade jag väntat med det inlägget hade det nog inte varit lika entusiastiskt, men fan vilken härlig kväll det var) och sen stupade jag i säng.
Det var, med andra ord, en helt underbar födelsedag. Tack igen alla som på ett eller annat sätt bidrog. <3
-
födelsedagsfirande – del 1 – hemkomsten
17 januari 2010 by torunnFYFAN VAD BRA! FYFAN VAD HÄRLIGT! HERREJÄÄÄÄVLAR VILKEN BRA FÖDELSEDAG!!! JAG MÅR SÅ SJUKT BRA OCH JAG HAR HAFT EN HELT OTROLIGT SJUKT JÄVLA AMAZINGLY SUPERUNDERBAR FÖDELSEDAG!
TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TACK TILL ALLA SOM:
gratulerat, ringt, skrivit, kramats, varit med, lagat mat (lax), bakat (kladdkaka) gett presenter, fixat, hjälpt till (jack, tack för att du knöt upp mina skosnören, väldigt uppskattat), dansat, hälsat, pussats, hoppat, ätit, softat och allt. Ett stort enormt tack tack tack tack tack. KÄRLEK FÖR TUSAN!
gonattkramar från en väldigt väldigt
GLAD TJEJ!
<3 <3 <3 <3 <3 <3 :* :* :* :* :* :* :* :* :* :* :*
-
fanfanfanfanfanfan
27 november 2009 by torunnSå jävla ofta bestämmer jag mig för att sluta gnälla och fokusera på det som är bra i livet. Lika ofta misslyckas jag, går och ältar saker jag inte kan göra något åt. Varför gjorde jag så? Borde gjort sådär och sagt det där istället, då hade det funkat. Önskar mig tillbaka i tiden så jag kan göra på rätt sätt. Men hej. Livet funkar inte så. Man kan bara vara sig själv för tusan. Man gör det man gör och det är så sjuuukt onödigt att gå och älta det i efterhand. Som jag gör. Hela tiden. Alltså seriöst det går inte en sekund utan att jag tänker på vad jag skulle sagt för då skulle jag fått det svaret och då hade jag kunnat svara det här och låta sjukt smart. Men hej, igen, livet funkar inte så.
Fattar inte varför jag är så jävla missnöjd jämt. Jag gör ju nästan bara roliga saker med roliga människor. Jag har ändå ett rätt meningsfullt liv tycker jag. Jag gör det jag tycker bäst om – umgås med trevliga människor, dansar och fotograferar allt som kommer i min väg. Jag borde vara sjukt nöjd.
Jag vet, jag vet, det här är ännu ett klyschigt var-dig-själv-och-inse-hur-bra-ditt-liv-är-och-glöm-för-all-del-inte-bort-att-du-är-värdefull-inlägg, men det är ju så jävla viktigt och jag måste skriva det för att förstå det själv.
Så från och med idag är dumma pojkar med lockigt hår ute ur mitt huvud. Raderade är de (den). Bort bort bort bort. Hejdå. Och framtidsångest har jag faktiskt lyckats slippa sen allt fixade sig med Stockholm, Siri och Grottan. Känner mig rätt lugn och glad faktiskt. Jafan, jag är skitpepp. Blir alltid pepp när jag skriver såna här inlägg.
Härmed gör jag en regel för mig själv. Så fort jag har ångest eller ältar något som gör att jag får ångest så skall jag terapiskriva ett pepp-inlägg. Om det behövs är det okej att skriva ett ångest-inlägg först, de kan ju bli ganska vackra ibland (sådär härligt kryptiska, hjärtskärande och poetiska – man kan ju inte skapa något vackert om man inte lider, höhö), men det måste alltid följas upp med pepp-inlägg. Bra regel va?
Förövrigt människor. Ni är TVÅHUNDRA om dagen (som minst). Och typ en om dagen, kanske, om jag har tur, kommenterar. Jag vill ha kommentarer. Jag vill veta vilka ni är, vad ni tycker om det jag skriver (okej, ibland kan jag bli lite bitsk, när det gäller vem jag dejtar och inte, men det blir väl alla?), varför ni läser min blogg. Jag brukar dra mig för att kommentera för att jag liksom känner att ingen kommer bry sig om min kommentar, men sen tänker jag på hur glad jag blir när folk kommenterar, och så kommenterar jag ändå. Fatta, jag blir jätteglad, även om det är ”Hej, jag har likadana skor som du” (jag hade älskat den kommentaren) eller ”Shout Out Louds är bra” eller ”Tack för att du gjorde massiv reklam för min sida!” (hrrrhhrrmmjackhost) eller ”Jag har brunt hår”. Så ändan ur vagnen folks, ändan ur!
(btw, på tumblr-bloggen finns det massa fina bilder som inte jag tagit, kolla den, kolla den! Har även startat fuckyeahphotobooths, sjukt bra, sjukt bra!)
Okej?
Puss, kyss, kram och slick i örat.
-
när något dör
25 november 2009 by torunnDet gör så ont. Så jävla ont. Jag vet det. Jag kan inte säga att det gör ont i mig nu. Men jag känner smärtan i min vän på andra sidan atlanten. Och jag vet, när någon dör, känns det som att något dör inom en själv. Och ingen kan förstå hur jävligt man mår, ingen kan det. Det är så sjukt mycket värre än någon ens kan föreställa sig, och man kan aldrig förstå hur det känns, även om man varit med om något liknande själv. Man kan ha en liten aning dock. Och den aningen kan göra jävligt ont den också. Det här inlägget tillägnas en av de finaste djur jag träffat. Det här inlägget tillägnas Jackson.
PS. Det spelar ingen roll vem, vad, hur stort, hur litet, vad man än förlorat så får man alltid gråta. Och det här säger jag inte bara till min vän på andra sidan atlanten. Det här säger jag till alla människor. Man får ALLTID gråta. Precis så mycket man behöver. Det känns bättre sen. Jag lovar. <3
-
Viktigt om solidaritet
16 november 2009 by torunnHej. Inatt skrev jag ett mail till alla medlemmar i Skrikklubben på facebook. Och det jag skrev om är så pass viktigt för mig att jag tänker kopiera in hela mailet här. Okej?
Hej kära skrikvänner.
Jag vet att det är sent, eller tidigt på morgonen i Sverige. Men just nu har jag en väldigt väldigt viktig sak att säga. Att be er skrika om, sprida till alla. Det handlar om Göransgården på Gotland som under en tid varit fredligt ockuperat av ett gäng härliga människor som protesterar mot bostadsbristen på Gotland. Jag länkar till lite sidor där ni kan läsa mer om ockupationen.
Nu är det så att ett gäng nazister har börjat hota Göransgården och de boende där, bland annat genom att kasta stora stenar in genom de boendes sovrumsfönster (som ni förstår = livsfarligt). De boende och sympatisörer har blivit tvungna att barrikadera sig och beväpna sig själva med stenar och dylikt, trots att de inte vill bruka våld, för att vara beredda på att kanske behöva försvara sina liv.
Det har kommit tips om att ”förstärkning” från nazisternas sida är påväg. Vi vet ingenting om vad som kommer hända dock, men det är som ni förstår väldigt väldigt jobbigt för ockupanterna just nu.
Så därför ber jag er:
1. att gå med i gruppen Nya Göransgården:
http://www.facebook.com/inbox/?ref=mb#/group.php?gid=129512817939
2. peppa de som befinner sig på gården (och de som hjälper till från andra håll i Visby och Sverige) genom att skriva uppmuntrande ord.
3. debattera på helagotland.se som publicerat artiklar där de mer eller mindre utmålar de fredliga ockupanterna som bovar:
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5633089
och
http://www.helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5633063
4., ni som bor på Gotland. Ta er till gården och hjälp till. Men, gå inte när det är mörkt och gå definitivt inte själv. Var minst tre stycken.
Här kommer en lång lång lista med länkar till alla artiklar som publicerats om Göransgården. ORKAR NI INTE LÄSA ALLT SÅ GÖR DET INGET, MEN LÄS I ALLA FALL DETTA: http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5488257
Länklista:
Innan ockupationen:
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=2416334 Göransgården kan bli bostäderIngången i huset
lokala radion:
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=3064381 Husockupanter i Göransgården
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=3064965 Göransgården ockuperad i protest
lokala tidningarhttp://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5488257 Därför ockuperar vi Göransgården
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5488520 ”Vi trängs ut ur stadskärnan”
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5486210 Gotlands ”svarta” får
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5485899 Husvilla unga
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5485732 Unga kvar på Göransgården
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5483854 ”Kan tänka mig att låta dem bo där”
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5483652 Ockupanter tog över Göransgården
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5485857 Ibland måste man vara olydig
Bostadskön
lokal radio:http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=3067853 Politiker efterlyser bostadspolitik
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=3165329 Särskild bostadkö för ungalokaltidningar
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5573717
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5573679
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5572087Allmänt medhåll:
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5575735 Fram för mer Civil olydnad
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=2416334 Att bo här får många att växa.
Nazihotet:
lokalradio:
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=3226071 stenkastning mot GGhttp://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=3239026 olovlig sammankomst i visby
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=3237615 Husockupanter flyr inte stenar
Lokaltidningar:
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5632602 vi bor inte gratishttp://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5632419 stenkastning vid GG
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5633063 rädsla för våld ökar
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5633089 barrikaderade sig på tak
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5630024 ingen gripen för stenkastning
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5628064 stenkastning igen
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5620776 stenkastning mot Göransgården inatt
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5632080 Göransgårdens grannar störda
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5631398 Stökig natt i visby
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5632097 Polisen hjälpte oroliga ockupanter (bekräftar nazis)
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5631647 Vi sätter in lite fler poliser ikväll
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5630960 Unga tillbaka vid göransgården
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?articleid=5621503 Ruta krossad på göransgården.
insändare:
http://helagotland.se/gt/artikel.aspx?articleid=5623989 trygghet vid stenkastning
övrigt ang GG:
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5575735 Jag ska aldrig mer amma
http://helagotland.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5627134 …de nominerade ‰r…
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?Artikel=3154029 Ockuperat ‰ldreboende kan bli kulturhus
övrigt nära anknutet till GG:
http://www.sr.se/cgi-bin/gotland/nyheter/artikel.asp?artikel=2621752 De vill stoppa hotellbygge i Visby
Innan jag avslutar det här mailet vill jag bara säga förlåt till de som tycker att massmail fullproppade med länkar är jobbigt. Men samtidigt vill jag försvara mig med att det här är något av det viktigaste som finns. Det handlar om solidaritet, mina kära skrikare. Det handlar om att jag hoppas att de som är medlemmar i den här gruppen som jag tycker att rättvisa är något av det viktigaste som finns, och att man efter förmåga skall göra ALLT för att hjälpa andra människor, att ni som jag tycker att fascism är fel väg, att ni som jag stöder de boende och verkande på Göransgården.
Kärlek och skrik
Torunn Skrik Splitter
-
jag
07 november 2009 by torunnJag har levt i arton, snart nitton år. Det är ganska lång tid ändå om man tänker efter. Man hinner tänka en del på nitton år. Och jag har tänkt. Jag har tänkt så det knakat. Jag har kommit fram till många bra saker, många dåliga saker, många vettiga saker och många fullständigt idiotiska saker. Jag har fattat korkade beslut, jag har fattat smarta beslut.
Jag har agerat bra, jag har agerat dåligt. Jag har åstadkommit bra saker, fantastiska saker. Jag har åstadkommit jävligt dåliga saker också.
En lång tid försökte jag vara någon annan än mig själv. Jag tänkte att om folk inte tycker om mig får jag väl ändra på mig. Så gjorde jag det, eller försökte i alla fall. Men jag kan tala om för er att det inte gjorde att folk tyckte om mig mer, utan endast och allena att jag mådde dåligt.
Jag har tänkt mycket på det där. Att ändra på vem du är för att någon annan skall tycka om dig bättre. Det är det mest korkade du kan göra, och det slutar med att du får ett stort hål inuti dig själv.
Jag kanske är intensiv, men jag kan inte ändra på vem jag är. Jag kan inte styra över mina känslor, för då vore det inte känslor.
Jag vill bara säga till alla er som läser den här bloggen – det kommer låta klyschigt och ni har hört det förut, men det tåls att sägas igen – ändra inte på er själva för någon annans skull. Var de ni är, för ni är underbara, fantastiska människor som alla har något unikt och vackert att ge världen.
Puss.
-
det kallas hemlängtan. extrem.
03 november 2009 by torunnDet är tur för mig att jag har så fina vänner. Johan är nattens andra natt-terapeut. Jag dör så mycket jag saknar honom och alla andra av mina vänner. Jag saknar min mamma, jag saknar mina bröder, jag saknar min syster, jag saknar min Sara, jag saknar min Hedvig, jag saknar min Helena, jag saknar min Robin, jag saknar min Madeleine, jag saknar min Agnes Oliver Oskar Carro Julia Jack Siri Elin Ida Annie Tindra Oliver Love Anders Johanna Victor namedropping är så jävla lame men jag gör det mest för att påminna mig själv om att det finns massa folk som älskar mig för den jag är (klyschigt ja, men jävligt viktigt att ha såna) och alla andra. Resten. Alla är så fina och bra. Jag älskar er. Det är för er jag räknar dagarna. 30 dagar.
Det är er jag tänker på när jag ser ut såhär (tagen för en halvtimme sen i skrivande stund):
Förövrigt tar jag en bloggpaus nu. Skall umgås med riktiga människor och göra riktiga saker. Fota saker. Upptäcka saker. Gå ut på äventyr. Skall även kolla Facebook max en kvart per dag. Får helt enkelt använda internet max en kvart om dagen. Vet inte hur länge men vi får se om jag klarar det. Håll tummarna.
-
information och sånt.
05 juni 2009 by torunnHej alla fina flickor och pojkar som läser min blommiga blogg! Ikväll kl 18.30 kommer jag vara med i tv4 Halland och prata lite om EU-valet och nykterhet. Om ni missar det eller inte bor i Halland kommer det finnas på internet också.
Jag har lite andra nyheter och information:
1. JAG HAR KLIPPT MIG!
2. Bilder från siesta finns nu på facebook men kommer komma upp här tillsammans med balbilder så fort jag får en möjlighet. (Okej, i slutet av det här inlägget tänker jag lägga upp en bild på mig och antoni, bara för att den blev bannad från lookbook p g a att man inet får vara två på en outfitbild, LÖJLIGT!)
4. Jag har studentmottagning på fredag kl. 1600 i min trädgård.
5. På torsdag är sista POPRADIO. Det är mamma-special med hemlig gäst!
6. Alla borde gå in på KARMA TREEs myspace. De äger.
-
Till alla ni som finns.
25 maj 2009 by torunnNu är det snart över. Mitt liv här i staden av halm.
Det kommer kännas tungt. Väldigt tungt. Jag kommer aldrig mer gå över Nissans broar påväg till skolan. Jag kommer aldrig mer tvinga killen på Nergz sälja cigg till mig trots att jag glömt mitt leg. Jag kommer aldrig mer gå till Netto på Nyhems Torg på lunchrasten när det är äcklig mat i skolan. Jag kommer aldrig mer sitta på Fribergs efter skolan. Jag kommer aldrig mer göra mig rolig över bussrösten. Jag kommer aldrig mer tänka att ”fan, nu skall jag börja springa på Galgberget”. Jag kommer aldrig mer sitta i Picassoparken på eftermiddagen och bara chilla. Jag kommer aldrig mer vakna av Slottsjordsskolans ungjävlar som skriker när jag har sovmorgon. Jag kommer aldrig mer vara förargad över solen som inte går ner i vattnet även fast Halmstad ligger på västkusten. Jag kommer aldrig mer hänga på Asian. Jag kommer aldrig mer hänga på BM. Jag kommer aldrig mer hänga på B&B. Jag kommer aldrig mer försöka hänga på Morfars fastän jag vet att det är 21-årsgräns. Jag kommer aldrig mer gå till Amnesty på onsdagarna. Jag kommer aldrig mer springa som en idiot till 40-bussen mot Snöstorp fastän jag vet att jag redan missat den.
Det finns mycket jag aldrig mer kommer göra. Men det betyder att det finns mycket jag gjort. Väldigt mycket som jag är stolt över, och väldigt lite jag ångrar.
Jag har gett tre år av mitt liv, och jag har fått så mycket tillbaka att jag nästan sprängs när jag tänker på det. Jag börjar gråta när jag tänker på alla fina människor som korsat min väg i den här staden, och jag kommer sakna er alla så mycket. Er jag hatar och er jag tycker om. Allra mest er jag älskar.
Alla människor jag träffat, alla vänner jag fått. Alla jag diskuterat vilt med, alla jag skällt ut, alla jag irriterat. Alla jag sagt hej till, alla jag haft djupa samtal med, alla jag gjort glada. Alla som fått smaka mina chokladmuffins, alla som varit på mina tekalas. Alla jag rökt med, alla som försökt få mig full men inte lyckats, alla som bjudit mig på mat.
Alla jag skrattat med, alla jag gråtit med. Alla jag tröstat, alla som tröstat mig. Alla jag spelat med, alla jag lekt med, alla jag hoppat med, alla jag sprungit med, alla jag fikat med, alla jag delat tuggummi med, alla jag sovit med. Alla jag delat rum med, alla jag delat tandborste med, alla jag delat allt med. Alla främmande människor jag delat pinsamma men klockrena moments med. Alla jag i hemlighet spanat på.
Alla jag kramat, alla jag älskat. Alla flickor jag dansat med, alla pojkar jag kysst.
Alla ni som fått mitt hjärta.
Nu har det som jag nämnde tidigare gått nästan tre år sedan jag kom hit, och jag har växt. Som en liten, blyg och oskuldsfull femtonåring med otroligt dåligt självförtroende kom jag till er, och som en inte alls särskilt (långt ifrån) oskuldsfull artonåring med ett enormt bra självförtroende och ännu bättre självkänsla lämnar jag er. Och som sagt kommer jag sakna er något enormt. Tanken på att den här obetydliga lilla skitstaden på västkusten, gjord av halm, inte längre kommer vara mitt hem gör att jag än en gång börjar störtgråta.
Men sånt är livet. Nu lämnar jag er. Jag flyttar tillbaka till min ö i Östersjön en stund (alla som vill får hälsa på, det är bara att ringa, ni har mitt nummer) och sen drar jag till det nya landet. Amerika. Nordamerikas Paris. Montreal närmare bestämt. En stund stannar jag där, sen vet ingen vart det bär av. Sverige kanske, Europa i alla fall. Men inte Halmstad. För hur mycket jag än tycker om er och eran stad så är jag färdig med den.
Jag vet att det är synd, och jag hade kanske stannat ett tag till om jag haft råd, men nu är det som det är.
Nu kommer jag till poängen:
Alla ni jag nämnde innan. Det vill säga alla ni jag sagt hej till, alla ni jag kramat, alla ni jag skrattat, sprungit, hoppat och lekt med. Alla flickor jag dansat med och alla pojkar jag kysst (och vice versa). Alla ni jag älskat och älskar. Alla ni är välkomna på det sista tekalaset i staden av halm. Den 23 juni, hela dagen, är det avskedstekalas i min trädgård på Skånegatan 32 (mittemot Slottsjordsskolan, nära Kattegattsgymnasiet).
Det här kan verka som en litet obetydligt och helt vanligt tekalas, men det är det inte. Det är sista chansen att krama mig, sista chansen att smaka mina sjuka muffins, sista chansen för er att säga det ni aldrig vågade säga till mig.
Och det är viktigt för mig att alla kommer. Det är jätteviktigt. För på samma gång som det är sista chansen för er så är det sista chansen för mig. Och det spelar ingen roll att vi inte pratat på hur länge som helst. Det spelar ingen roll vilken relation vi har, om du är ett gammalt ragg eller en nära vän eller bara en bekant. Jag vill se er alla där, för jag tycker om er så himla mycket, allihopa. Och ja, man får ta med en vän.
Jag hoppas verkligen vi ses där.
Puss och kram och kyss från Torunn.
Translation:
To all of you.
Now it’s soon over. My life in this town of hay.
It’ll be sad, very sad. I will never walk over the bridges of Nissan on my way to school. I will never force the guy at Nergz to sell me cigarettes even though i forgot my ID. I will never go to Netto at lunch when the food in school isn’t my taste. I will never hang out at Fribergs after school. I will never joke about the busvoice. I will never think that ”damn, now i’ll start running at Galgberget”. I will never sit in the Picasso park on lazy afternoons and just chill. I will never wake up to the sound of the kids on Slottsjordsskolan when i have a late morning. I will never be angry about the sun that doesn’t set in the ocean even though Halmstad is on the west coast. I will never hang out at Asian. I will never hang out at BM. I will never try to hang out at Morfars even though i know that you have to be 21 to get in there. I will never go to Amnesty on wednesdays. And i will never again run to the 40 bus to Snöstorp even though i know i already missed it.
There’s so much i won’t do anymore. But that means there’s a lot of things i’ve done. Very much of it i’m proud of, and very little of it i regret.
I’ve given three years of my life, and i’ve got so much in return that i almost explode when i think of it. I start to cry when i think of all the lovely people that crossed my way in this town, and i’ll miss you all so much. You i hate and you i like. Especially you i love.
All the people i’ve met, all the friends i’ve made. Everyone i’ve been in wild discussions with, everyone i’ve yelled at, everyone i’ve irritated. Everyone i’ve said hello to, everyone i’ve had deep conversations with, everyone i’ve made happy. Everyone who got to taste my chocolate muffins, everyone who went to my teaparties. Everyone i’ve smoked with, everyone who has tried to get me drunk and never succeded, everyone who cooked for me.
Everyone i’ve laughed with, everyone i’ve cried with. Everyone i’ve comforted, everyone who has comforted me. Everyone i’ve played with, everyone i’ve jumped with, everyone i’ve run with, everyone i’ve taken a fika with, everyone i’ve shared a gum with, everyone i’ve shared toothbrush with, everyone i’ve shared everything with. Everyone unknown to me i’ve shared awkward but epic moments with. Everyone i in secrecy have had my eye on.
Everyone i’ve hugged, everyone i’ve loved. All the girls i’ve danced with, all the boys i’ve kissed.
Everyone who i gave my heart to.
Now it’s been, as i mentioned earlier, almost three years since i came here. And i’ve grown. As a small, shy and innocent fifteenyearold with low selfconfidence i came to you – and as a not at all innocent eighteenyearold with an awesome selfconfidence i leave you. And as said before, i will miss you so much. The thought of that this shitty little town made of hay no longer will be my home makes me once again burst into tears.
But that’s life. I leave you know. I’ll move back to my island in the Baltic Sea for a while (yes you may all visit me), and then i’ll go to the New Country. America. The Paris of North America. Montreal to be exact. I’ll stay there for a while, and then noone knows where i’m headed. Maybe Sweden. At least Europe. But not Halmstad. Cause no matter how much i like you and your town – i am done with it.
I know it’s sad, and maybe i would’ve stayed longer if i had the money, but now it is as it is.
Now to the point:
Everyone i mentioned earlier. That is everyone i’ve said hello to, everyone i’ve hugged, everyone i’ve laughed, jumped, run and played with. All the girls i’ve danced with and all the boys i’ve kissed (and vice versa). Everyone i’ve loved and love. You are all welcome to the last teaparty in the town of hay. June 23rd, all day, it’ll be goodbye-teaparty in my garden at Skånegatan 32.
This may seem like a small insignificant and very ordinary teaparty, but it isn’t! It’s the last chance you get to hug me, last chance to taste my insane muffins, and your last chance to say the things you never dared to say to me.
And it’s important you be there. It’s really really important. Cause while it’s the last chance for you, it’s the last chance for me. And it doesn’t matter what kind of realationship we have, or that we haven’t spoken for ages. It doesn’t matter if you’re an old fling, a close friend or just an acquaintence. I wanna see you all there, cause i like you so much, all of you. And yes, you may bring a friend.
I really hope to see you there.
