Det här skrev jag på last.fm för himla länge sen. Jag gillare. Tänkte att jag skall fylla på med grejer som jag skrivit på andra ställen så att allt som är värt går att läsa här. Och med tanke på att min bästa vän Sara fyller år imorgon och det som jag skriver om nedan är liksom början på våran ordentliga vänskap så tänkte jag att det var lite passande.
Wed 20 Aug – Kaizers Orchestra
På Malmöfestivalens femte dag var det dags. Natten innan hade jag stått med pannkakssmet upp till armhålorna och stekt pannkakor för glatta livet som jag och Sara skulle mumsa på under onsdagen. I min svarta Kånken lade jag förutom burken med pannkakor ner:
1. Kameran Gunnar
2. Ett paket tuggumin
3. Plånbok
4. En colaflaska
5. ”The Pussybag” med smink, spegel och annat nödvändigt
6. Ett halvtomt ciggpaket och pengar till två nya
7. En kofta
8. En stor svart underbar sjal.
Kl 1045 skulle vi träffas vid Järnvägsstationen för att ta tåget Hela Vägen Ner Till Malmö (som eMil Jensen en gång sade). Paniken steg kl 1049 då Sara inte kommit än och det var hon som hade biljetterna. Jag gick ut och rökte för att lugna nerverna. Precis då kom hon såklart. Vi satte oss på tåget och var allmänt förväntansfulla. Ingen av oss kände till Malmö sådär värst väl men såpass mycket visste vi att vi någorlunda kunde lokalisera de bästa second-hand-affärerna. Men först tänkte vi ta oss till Mölleplatsen så vi säkert skulle hitta tillbaka senare inför konserten på kvällen.
Kl 1300 kom vi fram till Malmö och skulle som sagt ta oss till Mölleplatsen allra först. Vi visste att bussarna i Malmö var billiga och slog därför till på detta eminenta resesätt. Vi tog om jag inte minns fel buss nummer 7, för en av hållplatserna på dess linje var Möllevångstorget (typ) och vi som är från riktiga Sverige tänkte ju logiskt nog att det låg nära Mölleplatsen (Mölle är lika med Mölle, right?). När vi kom dit fattade vi ingenting. När vi frågade en äkta skåning som kunde det här med skånsk logik kom vi efter mycket noggrant läsande av den oerhört dåliga kartan i festivalhäftet fram till att vi var i heeeeelt fel ände av staden. Skåningen (som inte heller fattade kartan), kunde inte ge något svar på frågan om den högst förvirrande namngivningen av olika platser i staden. Dock gjorde det ingenting för han var trots förvirringen väldigt söt. Han sa att vi skulle gå rakt fram sen höger sen vänster sen tappade jag bort mig. Vi började gå men sen kom vi på att vi var hungriga och köpte varsin korv på Sibylla (Sara vegetarisk såklart, jag icke-vegetarisk som den hjärtlösa förrädare av vegosarna jag är). Sen började vi gå igen. På vägen (ptja, vi villade bort oss rätt snabbt igen) gick vi in i diverse second-hand-affärer, men min ekonomi tålde inte min smak så det blev inget för mig. Sara däremot fyndade jättefina clips-örhängen och ett par skor om jag inte minns fel.
Till slut, fyra timmar efter att vi anlänt till Malmö, hittade vi fram till ”festivalområdet”. Vi hälsade och kramade på Smurfelina och Gammelsmurfen, lyssnade på underbara konstiga tanter som sjöng och spelade dragspel, hoppade hage hur långt som helst, gick i labyrinter, hoppade ägg och gick i fler labyrinter. Bredvid cykelstigen som var täckt av dessa underbara hopplekar gick en kanal som vi skulle följa sa de. På den åkte det när vi var mitt uppe i hopplekarna förbi en Paddan-liknande båt med – hör och häpna – ett liveband på. Vi, som redan var helt underbart glada och uppspelta, blev ännu gladare och väldigt nyfikna, så vi följde efter (men vi hoppade i alla hagar på vägen). Till sist kom vi fram till en liten ful udde, och vi såg båten lägga till, människorna gå av på andra sidan vattnet, men vi såg ingen bro. Jag ropade ut frågan ”vad kostar det att åka med” och fick svaret ”DET ÄR GRATIS!”. Jag och Sara blev helt till oss och sprang för att leta efter en bro. När vi väl kom fram till båten lyckades vi komma först i kön, och jag såg en kille som jag kände igen. Vi åt pannkakor i väntan på nästa avgång, och jag tänkte så det knakade, var känner jag igen honom ifrån? Vem är snubben egentligen? Till slut lossnade det. Sångaren Lars ifrån Billie The Vision And The Dancers var det som stod tre meter ifrån mig. Trodde jag. Jag var nästan helt säker, men inte riktigt. Tänk om jag gick fram och sa något och det visade sig inte vara han. Pinsamt isf. Jag vågade helt enkelt inte. Vad säger man liksom?
På båten bjöds det på duon Frida & Olle. Oerhört fin musik. Efteråt tog jag mod till mig och vi gick fram till Lars. Det var han. Vi posade lite med honom och gitarristen som jag inte kommer ihåg vad han heter just nu, och ett paraply. Sen började det regna och då sprang vi in i ett tält fyllt med människor. Hundra meter bort såg vi det. Tältet. Scenen där Kaizers Orchestra skulle spela tre timmar senare. Vi var framme efter ungefär fem timmars lallande i denna underbara stad (Underbar ja, förutom dålig planering att döpa flera platser till Mölle, och sen sprida ryktet över Sverige att Möllan is the place to be, att Möllevångstorget är stället där de coola katterna hänger, men utelämna det faktum att det finns flera platser i staden som börjar på Mölle, och att de inte har något med ”Möllan” att göra.) och efter det hängde vi där. Det var riktigt gött.
Nu till själva konserten. Jag måste erkänna att jag inte lyssnat särskilt mycket på Kaizers så jag visste inte riktigt vad det var jag gav mig in på. Vi hamnade i alla fall långt fram till höger från publiken sett, och vi stod där kanske fyrtio minuter innan konserten började. Tio minuter innan den började kom det ett gäng idioter som ställde sig bakom oss och skrek, tryckte och var allmänt jävligt irriterande. Vi försökte oss på metoden att ignorera och koncentrera oss på det vi gillade mest, nämligen Kaizers. Det gick rätt bra, tills Kaizers kom ut på sen och första låten började. Ärligt talat, det enda jag hörde var killen bakom mig som skrek texten, smått osynkat med den riktiga sångaren, högt högt i mitt öra och praktiskt taget la sig över oss för att få tag i staketet. Jag och Sara gav upp vår braiga plats av rädslan för att bli både döva och mosade och nerslagna. Vi flyttade oss i sidled bakåt, såklart under intensivt dansande. När vi tillslut hamnat på en bra plats, då bestämmer sig någon för att starta en moshpit. Yaaaay! Trots alla dummisar vard et en underbar konsert. Sångaren blev väldigt svettig vilket visade att han gav lika mycket som vi ville ha och mer. Det var så sjukt bra konsert att jag inte kan beskriva det. Fem av fem helt klart. TIO av fem. Helt klart ett av de bästa livebanden jag sett.
I mitten av extranumret kom vi på att vår buss skulle gå hem och den måste vi ju med. Så vi sprang. Vi visste inte var Svävarterminalen låg heller, i denna dåligt planerade stad, så vi frågade folk vi sprang förbi (alla sa bakom centralen men det var det INTE! Det var sjukt långt från centralen). Vi hade panik, för när vi frågade hur lång tid det tog att gå till centralen sa de tjugo minuter, och det var precis vad vi hade på oss. Till råga på det var stället vi skulle till kanske i närheten men verkligen inte ett stenkast från centralen heller. Oj Oj vad vi sprang. Sara tappade sitt fina hårband. Men vi hann fram åtta minuter innan bussen skulle gå. TACK OCH LOV!
Underbar dag. Tack Kaizers, tack Sara, tack Malmö.
och en liten bildserie:
